Kvinnors öden. Märta
När farmor Astrid gick bort blev allting ännu tyngre för Märta. Hon kom liksom aldrig till rätta i svärmors ögon. För mager, arbetade för lite, och vem vet om det ens skulle bli några barn av en sådan där virrig tjej.
Märta stod ut med det mesta, men när det verkligen blev för tufft i själen sprang hon till sin gamla farmor. Astrid var hennes allra käraste person både far och mor hade hon förlorat: pappan för länge sen, mamma dog i lungsot för tio år sedan.
Hur Erik, en stadig och snygg karl med välbärgat hem, fick upp ögonen för en föräldralös som Märta, det var det bara Gud som visste. Men så var det han föll pladask för henne, den fattiga utan släkt, och hemma kallade Eriks mamma, Karin, aldrig Märta annat än stackars barn bakom hennes rygg.
Märta försökte verkligen snodde runt i huset, tog varje syssla utan minsta knot. Men nöjd, det blev svärmor aldrig! Med Erik hemma var det ok, men så fort han var borta till grannbyn för affärer blev stämningen odräglig.
Håll ut, lilla Märta, brukade farmor säga. Tids nog vänder det.
Men inte blev det lättare. Åren gick, och Karin blev bara vassare i tonen. Hennes planer för sonen hade sett annorlunda ut ordentlig flicka från fin familj, släkten kunde knytas ihop, och rikedomarna de hade skulle räcka i generationer.
Men Erik varvar ingen emot. Hans pappas självsäkerhet hade han ärvt, och sa någon emot så kom den där blicken. Han blev en utmärkt hushållare efter faderns död och satte än mer fart på gården. Mamman respekterade han, men lät sig verkligen inte trampas på.
Märta älskade han så han nästan tappade sansen. När han såg henne första gången, tunn som ett strå blekt ansikte, stora blå ögon, näsan lite näpen ja, då var han såld. Tänkte lägga allt för hennes fötter.
Det blev aldrig rikedomen hon ville ha Märta sa ja av kärlek, för hon såg att han var ärlig och fin, och själv var hon förälskad upp över öronen.
Visst, Karin hade hon hört talas om, om hennes ilskna humör och snålhet. Men eftersom Erik stod stadig så tackade hon ja till frieriet.
Hon flyttade in i hans gamla gård. Stod ut med svärmodern som kunde sticka från morgon till kväll. När det blev för mycket och tårarna brände, sprang hon till farmor Astrid och gömde sig vid hennes knän. Med huvudet i farmors knä, grät hon tyst. Farmors gårdsmjuka händer snuddade håret medan hon mumlade en bön till Jungfru Maria för sin föräldralösa lilla Märta.
Efter en timme lättade det alltid lite, och hoppet kröp tillbaka.
Men nu fanns ingen Astrid kvar. Tiden gick, och Karin blev bara argare på sin svärdotter. Inga barn kom heller, och det blev en ny anledning till Karlins missnöje.
Det var Märtas största skräck, för hon visste mycket väl att svärmor viskade för Erik att något var fel, att Märta aldrig skulle kunna få barn. Erik slog alltid ifrån sig, men vad hjälpte det? Ryktet i byn gick, och folk började mumla om att Eriks släktliknande och namn skulle sakta dö ut med honom.
Erik blev butter, men hemma hände något. Så fort han såg Märta glömde han allt. Hon lyste för honom.
Kanske hörde Gud Märtas böner, eller också var det ren kärlek men till slut blev hon faktiskt gravid.
Karin var ursinnig, men Erik blev ännu lyckligare och skyddade sin fru så gott han kunde. Karin gick som en gammal korp i huset, redo att slå till så fort Märta satt ner.
Sitter du här, latmask? Eller tror du att bara för att magen vuxit behöver du inte göra något? fräste Karin och ställde sig brett med armarna i sidan.
Nej, mamma, jag bara vilade lite, pep Märta. Har hållt igång hela morgonen
Hålla igång? Vi har väl inga tjänare! Det finns vatten att bära, och när maken kommer hem är tunnorna tomma. Klarar du inte av det, så är du ingen fru för min son!
Märta gick tyst ut, hämtade bärstickan och de stora hinkarna och gick till brunnen. Bar hem vatten, tunga hinkar, magen i vädret, svetten i pannan, och tanterna granskade henne över staketet: Har Karin blivit alldeles galen, ser du inte att hon är höggravid!
Och så kom babyn till slut. Men allt blev inte som de hoppats. Lilla pojken föddes svag. Saknade sin fars styrka, blev blå och slutade andas nu och då.
Både du och pojken är som en trasa, muttrade Karin och såg på barnbarnet som något katten släpat in.
Men snälla, det är ju ditt kött och blod snyftade Märta.
Han överlever väl ändå inte, gnagde svärmor med skadeglädje. Vi får börja snickra på en liten kista.
Märta bröt ihop fullständigt. Svärmor stack med orden som ett bi. Egentligen väntade hon bara ut att pojken skulle dö, så hon kunde se till att Erik fick en riktig, frisk fru och barn med någon mer värdig.
När Erik kom hem tröstade han Märta, bar sonen i sina stora händer, och pojken blev lugn vid sin fars bröst. Han är klen, men vänta du, vi ska nog visa dem alla vad vi går för, tänkte Erik.
När det var dags för dopet fick han namnet Vidar. Men han blev inte starkare. Så en dag behövde Erik resa bort, till staden vid Göta älv.
Kommer inte hem på länge, sa han, kysste Märta på hjässan, ta hand om vår Vidar, låt ingen bryta ner dig
Och då passade Karin på. Märta orkade knappt bära pojken, men Karin såg till att hon aldrig fick vila vatten, ved, boskap och hushåll, varenda minut var uppbokad. På nätterna skrek Vidar, hostade och blev blå. Märta höll på att gå under.
Till sist var det höst, blöt och kall. Erik dröjde och svärmor eldade på han hittar väl någon ny snart, kanske frisk tjej den här gången? väste Karin. Märta blev rädd på riktigt.
Nu blev det till slut outhärdligt. En natt, efter ännu ett gräl om att Märta aldrig skulle räcka till, gick hon in på sitt lilla rum, svepte ihop det nödvändigaste och packade in Vidar i filtar och ylle. Gav sig ut i natten. Svärmor stod lugnt i dörren. Hon hade redan under månaden fått brev om att Erik råkat ut för olycka, men överlevt och nu låg på sjukhus i Göteborg. Ingen brådska för Karin att berätta för Märta hon hade sin egna agenda.
Morgonen därpå lät hon ryktet gå att Märta förlorat förståndet när pojken dog och försvann ut i natten. Byborna skvallrade några dagar, men snart drog sig höststormarna in och allt tystnade.
Märta gick länge, genom skogar och över åkrar. Rädd var hon, men mest för Vidar. På avstånd såg hon till slut en by. Skämdes att knacka på hos främlingar, men tänkte att det finns alltid någon vänlig själ i Sverige. Hon satte sig vid brunnen. En storväxt kvinna, Britta, kom och hämtade vatten. Hon såg barsk ut, men när Märta bröt ihop och grät fick hon ändå följa med in i stugan.
Jag heter Britta, sa hon, tog försiktigt Vidar ur Märtas armar. Är han döpt?
Ja, han heter Vidar, viskade Märta, och svimmade.
Tre dagar låg hon sjuk, vaken av feberdrömmar och ångest. När hon vaknade fanns varken Britta eller Vidar i rummet. Rädd och förtvivlad gick hon mot dörren, men precis då kom Britta med stormen in.
Inget att oroa dig för. Jag gav honom till min mor utanför byn, för att få hjälp, sa Britta.
De satte sig och Märta berättade allt om kärleken, svärmors hat, den svaga sonen och allt sitt lidande. Britta lyssnade tålmodigt, och när Märta var klar sa hon:
Guds vägar är outgrundliga. Men du, ditt barn kommer bli frisk, och du kommer hitta din väg, men än är inte prövningarna över. Håll fast i hoppet så hittar du ut.
Om jag bara fick se Vidar det gör ont i mig.
Vi ska gå till mamma, men du får inte ta med honom härifrån.
De vandrade tillsammans genom skogen till en liten stuga. Där bodde Brittas mor Greta, som av byn betraktades som kloka gumman. Hon hälsade vänligt, men tydligt.
Folk kallar mig häxa, men du ska inte vara rädd! Din svärmor är nog betydligt värre, tro mig.
Greta såg rakt igenom Märta, berättade att det fanns saker folk inte förstod. Hon påstod att Märta under graviditeten hade gått för ofta till kyrkogården och tagit kyla från de döda, och därför följde olyckan nu pojken. Men Greta tröstade henne och lovade att vårda Vidar i några dagar.
En vecka senare fick Märta tillbaka sin son rosig och stark. De bodde kvar hos Britta och hjälpte till med hushållet.
En dag frågade Märta varför Greta valt att bo så avsides. Då berättade Britta om gamla oförrätter hur folk först sökt Greta för hjälp, men sen vänt henne ryggen när barn avlidit i byn. Folk kom ändå till slut och bad henne åter hjälpa med sjuka barn, så Greta fick sitt hus i skogen och fortsatte sin gärning men bara för de allra minsta.
Livet gick vidare. Märta fann ro, Vidar blev friskare för varje dag och tillsammans med Britta skapade de sig en ny tillvaro.
Under tiden, hemma i Eriks och Karins stuga, låg Karin sjuk och orkeslös av ångest och skuld över allt som hänt. Och när hon till sist dog, blev Erik helt ensam kvar. Sorgen blev för tung och han bestämde sig att följa sin mor till dödsriket.
Men när mörkret var som tyngst, drömde han att Märta och Vidar levde, och han hörde en liten röst i vinden genom träden. Han vände tillbaka från det frusna träsket han försökte vila i tog sig tillbaka till livet.
Av en slump hittade han Märta och Vidar, och när han insåg att de levde och pojken mådde bra brast allting. De förenades, skakade av glädje och grät i varandras armar. Erik svor att aldrig mer låta svärta och tvivel förstöra deras liv. De flyttade för gott till Brittas by, där de blev omhändertagna.
Tiden läkte sår, och när våren kom var Märta och Erik starkare än någonsin. Och Karin? Ingen minns längre hennes grav i det vildväxta gräset, och ingen vet om hennes själ fick ro, eller om hon fortfarande irrar kvar för att hon själv släckte lyckan i sitt liv och andras för sin egen vinning.
Så slutar det, min vän Märta fann sin plats ändå, mot alla odds och det är väl det viktigaste.
