Kvinnors öden. Blenda
Åh, Blenda, jag ber dig vid Gud, ta min lille Anders till dig, klagade Disa. Mitt hjärta känner på sig att något ont kan hända. Hellre ett avsked än döden för min pojke.
Blenda vände på huvudet och såg på den tanige Anders där han satt på bänken vid vedspisen och viftade med sina tunna barnben. Systrarna hade en gång bott tillsammans, men åren gick och den äldre systern Disa gifte sig med Niklas och flyttade till hans gård i en avlägsen by, medan Blenda blev kvar hemma när deras sjuka mor gick bort. Fadern hade dött i lungsot långt före Disa gifte sig. Mor deras hade fostrat dottern väl. Godhjärtade, arbetsamma, hjälpsamma i nöd och trots att Disa var äldst, var det Blenda som tagit ledningen i familjen. Disa var mjuk som smör, man kunde forma henne som man ville det var exakt det Niklas föll för, och de fick ett lyckligt hem tillsammans.
Men Blenda var av ett annat virke bit inte fingret åt henne, då biter hon tillbaka direkt. Stolt, sträng och vacker dessutom, en flicka med skönhet som inte lätt kunde beskrivas. De bästa gossarna från byarna runtomkring kom och friade, men Blenda skickade dem alla tillbaka hem.
Så länge modern var i livet suckade hon:
Ack, Blenda, du har ärvt din gammelmormors sätt, se till bara att inte ärva hennes öde också. Då blir du kvar som gammal mö, och vem behöver dig då? Blenda log åt moderns bekymmer. Hon motsatte sig aldrig, respekterade ålderdomen, men hade sina egna tankar om livet.
Sanningen var att gammelmormodern inte varit vanlig. Trots att hon aldrig gift sig, uppfostrat barn på egen hand, levde hon ett lyckligt liv. Förfärdig på läkeväxter var hon med örter och böner botade hon både sjukdom och lidande. Aldrig handlade hon med det mörka, trängde sig inte på. Man hyste vördnad för henne i byn hon var ingen att leka med.
Blenda hade både ärvt humöret och kunskaperna om örter. Med henne gick man till om något ont drabbade någon. Hon visste vem man skulle be till för hjälp men vad andra trodde, fick de tro, det brydde hon sig inte om. Folk fruktade och respekterade henne, men Blenda gick stolt genom byn, hon kände sitt värde. Aldrig nekade hon någon hjälp, och barnen tog hon särskilt väl hand om.
Jag förstår dig inte, Disa, sa Blenda och sneglade på Anders, vad är det för oro? Pojken är ju frisk, varför göra honom till död man på förhand?
Åh, syster, har du inte hört vad som händer i vårt Björkekulla? frågade Disa.
Nej, svarade Blenda.
Barnen dör som flugor. Sjuka länge och så hämtar himlen dem till slut.
Eller är det himlen verkligen? höjde Blenda sitt ena ögonbryn.
Jag vet inte, kära du. Någon förbannelse har vilar över byn nu i flera år. Det finns knappt ett hus där ett barn inte dött, Disa korsade sig.
Varför dör de? Varför har ingen bett mig om hjälp?
Ingen vet. Ena dagen springer barnet, och sedan tynar det bort och ligger bara där. Krafterna sipprar ut tills allt tar slut. Och till dig gick vi inte, det är långt, och vi har en egen kloka gumman i byn, erkände Disa.
Hur länge har hon funnits där? frågade Blenda med höjd röst.
Hon fanns redan innan jag flyttade till Niklas.
Och varför har du aldrig berättat det? gav sig inte Blenda.
Vad skulle jag ha sagt? En vanlig gumma, hjälper både med folk och boskap. Bara med barnen fungerar det inte. Varken örter eller viskningar hjälper. Och du frågade inte heller, först nu kom vi in på det. Nå, tar du emot Anders ett tag?
Såklart, log Blenda och såg på sin brorson. Ett sånt gull ska få stanna på besök, sa hon och rufsade till hans stråiga kalufs. Disa kysste Anders på hjässan, korsade honom och gick sin väg.
Du, sa Blenda till pojken, kom så går vi ut och tittar, så ska jag visa dig rödstjärtens bo i vedhögen. Anders log sitt gluggar-leende och räckte sin faster handen.
***
Nu får ni ta emot gäster, ropade Disa, när hon klev in hos Blenda.
Mamma är här! tjöt Anders och slängde sig om halsen på sin mor.
Det hade gått ett halvår sedan Disa lämnat pojken hos sin syster. Hösten var sen och molnen tunga över byn. Disa kom varje månad och hälsade på, och varje gång var det tårar och varma kramar.
Åh älskling, utropade Disa, vad jag saknat dig! Din far är otålig, frågar ständigt när du ska hem igen.
Blenda trädde in, torkade händerna på förklädet och omfamnade sin syster.
Hur har ni haft det här, kära ni? frågade Disa, ögonen fast på sin son.
Bra, mamma. Moster Blenda har gett mig en kattunge! Vill du se? ropade Anders och försvann ut.
Det har gått bra, syster, svarade Blenda lugnt, varför kommer du nu?
Tiden är inne. Anders har varit här så länge, snart tror han att du är hans mor. Och Niklas vill att jag ska ta sonen hem.
Så du vill hämta honom? undrade Blenda. Hur är det i byn nu?
Peppar, peppar, allt är bra. Inget barn har dött medan Anders varit hos dig.
Dörren slogs upp, Anders kom in med katten i famnen.
Mamma, han heter Gustav. Han är min vän nu!
Åh, det är gott om möss i ladugården, han får nog att göra, svarade modern, honom tar vi med hem. Packa nu, lilla gubben, så går vi hemåt.
Medan Anders stoppade sina saker i väskan, satt Blenda och Disa och talade om samtidens bekymmer. Äldsta systern undrade när Blenda själv tänkte bilda familj.
Men lägg av nu, Disa, du låter som mor! Tiden kommer när den kommer. Jag har min guldklimp och det räcker gott, skrattade Blenda. Och du, Anders, glöm mig inte vill du komma hit, så bara säg till, jag väntar alltid på dig.
Det märktes hur svårt det var för Blenda att skiljas från sin brorson efter ett halvt år. Den där glädjen och busigheten saknades henne redan.
Du Disa, sa Blenda, ta väl hand om Gustav, det är min gåva till Anders.
Men när har jag någonsin varit elak mot ett djur? muttrade Disa, jag ger alltid Guds skapelser mjölk.
Jag bara säger det, log Blenda. Gustav får sitta i korgen på resan, det blir långt. Försök vara hemma innan mörkret faller.
Systrarna kysstes farväl, Blenda gjorde korstecknet över sin brorson och skickade dem med Gud. Livet gick sin gilla gång, vintern kom smygande efter hösten. De korta dagarna gav plats åt djupa kvällar och nätter.
Snön låg djup, ibland täckte den nästan halva dörren. Vintern var seg för byfolket, men Blenda hade alltid att göra. Någon kom med ett sjukt spädbarn, en annan bad om örter för ömma leder. Så passerade dagarna. Till slut kikade solen fram allt mer, snön smälte och fåglarna kvittrade. Så blev det vår dags att öppna portarna och släppa in värmen!
En dag när Blenda arbetade på åkern hörde hon: Mjau. Hon vände sig där stod Gustav.
Hur har du hamnat här? utbrast Blenda. Kan det ha hänt något med Anders?
Katten strök sig mot hennes ben, och Blenda förstod att något var fel. Hon packade snabbt ihop det nödvändigaste, bad grannfrun Märta titta till hönsen om hon inte hann hem till natten.
Jag stannar nog hos Disa ett par dagar, förklarade hon, håll gärna ett öga, Märta.
Vägen gick genom skogskanten, fåglarna sjöng, doften av jord och vår låg över markerna, men Blendas hjärta var tungt och stegen blev allt snabbare. Solen hade knappt börjat gå ned innan byns tak visade sig. Med andan i halsen kom hon fram.
Blenda! utropade Disa med förkrossat ansikte. Vilket elände!
Hon drog med sig systern in i kammaren, där låg Anders livlös på bädden, läpparna blå, huden nästan genomskinlig, andetagen tunga.
Genom tårarna fick Blenda veta hur det gått till strax efter jul började pojken tyna bort, först snuva och dålighet, sedan slocknade glöden helt för en vecka sen.
Varför sökte du inte mig? grälade Blenda, kände pojkens panna.
Jag vet inte, grät Disa, det var som om någon spärrade vägarna. Bara jag skulle ge mig av, blev Anders sämre. Först trodde vi han frusit, han hade lekt i snödrivorna. Sedan blev jag själv sjuk, låg i feber. Vi drack te på hallon och örter, blev lite bättre. Men så snart han blev helt dålig tänkte jag springa till dig, men vintern var så svår storm och snöyra, det gick inte att komma genom skogen till dig.
Jag gick till Greta, kloka gumman, hon gav mig örter och kom hem till oss, viskade böner över Anders, men han blev sämre. Jag ville just springa till dig imorgon, men så kom du själv nu. Som om Gustav kallade på dig, vår lilla katt är borta också. Anders frågar efter honom varje gång han vaknar… Rädda oss Blenda, rädda honom. Dör Anders, då dör jag också!
Disa vred händerna, grät förtvivlat.
Sörj inte över Gustav, sa Blenda bistert, han kom med bud till mig. Han visade vägen, förståndigare än du.
Katten kom till dig? flämtade Disa.
Precis så, suckade Blenda, och du, Disa, var det något Anders åt hos andra?
Javisst, de gick runt och tiggt jul, som barn gör. Han pratade särskilt om Gretas saffransbullar.
Blenda betraktade sin brorson, rynkade pannan:
Spring och hämta Greta, Disa. Säg att hon ska försöka hjälpa Anders en gång till. Säg inget om mig, jag vill se hur hon bär sig åt.
Disa lydde, och Blenda plockade fram två stora nålar ur sitt bylte, gömde sig i köket så hon inte syntes. Greta och Disa återvände Greta beklagade sin maktlöshet, skyllde på Guds vilja, bytte om och gick in till pojken. Blenda gick snabbt ut, och korsade nålarna över dörrposten, gömde sig igen.
När Greta skulle hem, drog hon på sig kappan och gick till dörren men plötsligt gick det inte att öppna. Hon vände tillbaka till kammaren, gjorde fler försök. Pannan blev svettig, blicken flackade.
Hur mår du, Greta? undrade Disa.
Inte bra, viskade Greta, jag blir alldeles dålig. Kan jag få ett glas vatten?
När Disa hämtade vatten, bad Blenda henne fösa in Greta i andra rummet, bort från dörren. Så fort dörren till yttre rummet stängdes, smög Blenda ut, tog bort nålarna och gömde sig igen.
Efter några minuter gick Greta åter till dörren, nu lyckades hon komma ut och försvann snabbt från huset. Disa följde henne ut för att ge tillbaka en glömd sjal, sedan återvände hon till Blenda och Anders.
Där satt Blenda på sängkanten, byltet bredvid sig.
Den gamla spindeln, viskade hon, ska dricka barn, så ska hon få smaka min vrede.
Blenda tog tre vaxljus, flätade samman dem, ställde i huvudändan av Anders bädd.
Vad gör du, Blenda? undrade Disa storögt.
Din så kallade kloka gumma är skyldig till barnens död! Deras livsenergi ger henne livsförlängning. Hon ger dem bullar inbakade med dödsting. Nu ska vi bryta hennes makt, men jag behöver vara ensam.
Tårarna rann ur Disa, hon lämnade tyst rummet.
Blenda tände ljusen, mumlade bön och bredde sin kropp över pojken, som en höna sina kycklingar. Hur länge, visste hon inte tills andevärlden släppte taget.
När hon vaknade stod Disa där, hjälpte henne till sängen och drog över henne det duniga täcket. Natten var tung och stilla, en enda oljelampa brann vid ikonen i husets hörn. Blenda föll i djup sömn, viss om att pojken var räddad. Nästa morgon var solen uppe, det doftade nybakat bröd och någon nynnade i köket. Blenda gick ut Disa grät av lycka.
Hur mår Anders? frågade Blenda. Disa kastade sig om halsen på henne.
Tack, Blenda, du har gett min son livet åter! Han vaknade och ville ha mat!
Pojken, fortfarande blek men nu med rosiga kinder, låg i sängen, livet sakta återvändande.
Jag stannar några dagar här, sa Blenda, och funderar på hur vi ska avslöja er gumma för vad hon är.
***
Åh, jag mår så dåligt, Greta, stönade Blenda, när hon hälsade på hos kloka gumman. Hon spelade för att sopa information ur henne, ville veta hur kvinnan sög liv ur byns barn.
Jag förstår dig, kära du, svarade Greta vänligt. Jag tar aldrig i mörka ting, det vore syndigt. Jag vill bara hjälpa människor.
Kan du hjälpa mig då? En kvinna vill ta min karl, efter alla dessa år tillsammans ingen ska få honom från mig. Hjälper du mig så tackar jag dig stort! Jag hatar henne, inget är för dyrt för dig.
Greta såg sig om och nickade.
Vi är av samma skrot och korn, ser jag. Men säg inget!
Som betalning vill jag bara att du tar med bröd hem och ger till barn i din by.
Varför? frågade Blenda.
Det angår inte dig, log Greta. Men tänk nu på din rival.
Lite senare, när hon trodde Blenda var säker, avslöjade hon sitt knep.
Jag ska ge dig sorgeting minnesbröd, varje bit besjungen. En överenskommelse har jag med de döda ger dem liv så får jag styrka och livstid i gengäld.
Blenda tog brödet och återvände hem till Disa.
Se här vad er gumma göder barnen med! sa hon.
Bröd! stammade Disa. Det är väl inget förbjudet att ge barnen bröd?
Vanligt bröd, nej. Men detta är ihopknådat med dödsting och tungt av sermonier.
Disa skrek rakt ut, handen för munnen.
Vad ska vi göra?
Vi måste förstöra det, så att de döda som fått näring från henne slukar henne istället. Men det får vänta.
Blenda smulade sönder allt bröd, gav det till hönsen och avvaktade.
Nästa dag när Disa var vid brunnen fick hon höra:
Blenda, Toini sa att hon sett Greta i morse svart i ansiktet och så gammal ut plötsligt. Hon rev och slet i gården, fräste efter henne.
Då har vi lyckats, skrattade Blenda. Nu har de ingen annan att livnära sig på, så tar de henne.
Disa korsade sig.
Du skrämmer mig, Blenda, hon lever ju ändå.
Ja, Disa, du är som mor, alltid lika blödig! Allt och alla vill du rädda.
Men Blenda var kall. Hon gick hem till Greta, låste ett gammalt rostigt hänglås på dörren och viskade trollformeln:
Säger du något så försvinner du;
Gör du något till stoft.
Härmed låser jag dina krafter
För alltid.
Senare gick hon till Gretas gård. Ingen svarade på tilltal.
Är det där en djävul har släpat in? hördes det inifrån.
Helt vanliga människan, Greta, sa Blenda. Så du är trött? Djävulska gärningar tär på en.
Greta stirrade på henne.
Du! Du har förstört allt, flämtade hon. De plågade mig hela natten!
Blenda skrattade högt.
Så går det för den som dräper barn. Du ville ha evigt liv men får evig plåga!
När hon gick ut, rusade Greta efter, skrikandes att hon skulle förbanna Blenda.
Tror du bara du kan trolla? hånade Blenda. Se vad jag låst fast vid dörren!
Greta såg det rostiga låset och förstod: hennes krafter var förseglade.
Trodde du att du skulle få hållas för evigt? spottade Blenda. Om du försöker igen, blir du stoft före din tid!
***
Två månader gick. Anders blev snabbt frisk.
Greta dog kort därpå. Hon höll inte sitt avtal med dem hon gjort pakt med, och de tog henne en lång, plågsam död.
Så blev Blenda ensam klok gumma i flera byar bar sin uppgift med heder. Hon kunde ha haft mörka förbindelser men höll sig till ljusa vägar. Botade folk och fä, men lyckades aldrig få egen man, fast inte grämde hon sig över det. Hennes lynne passade inte var och en.
Åh, Blenda, suckade Disa ofta, om du bara kunde lägga bort din stolthet och bli lite medgörligare.
Utan stolthet klarar ingen att slåss mot djävulen, Disa, svarade Blenda skrattande. Det gör inget om jag saknar egna barn, för jag har ju min guldklimp, min brorson.
Och sedan dess sprang Anders så ofta han kunde till sin moster, ibland stannade han flera veckor och kärleken mellan dem blev stark och varm, till glädje för dem båda genom många år.
