**En fru utan status**
Idag stod jag framför spegeln i hallen, rättade till håret och granskade mig själv en sista gång. Den nya klänningen – mörkblå, enkel men elegant – satt som gjord för mig. Lätta pumps och en handväska i samma färg. Allt som behövdes för att träffa min mans kollegor.
“Erik, jag är klar!” ropade jag mot hans arbetsrum.
“Kommer, kommer!” hördes hans svar, men hans telefonsamtal fortsatte.
Jag suckade. Vi skulle bli sena igen. Och jag hade ansträngt mig så för att göra ett bra intryck på de här människorna som Erik nu jobbade med. Tre månader hade gått sedan han blev biträdande vd, men jag kände mig fortfarande osäker på sådana här tillställningar.
“Ellinor, lyssna nu,” sa Erik äntligen när han kom ut i hallen och knäppte kavajen samtidigt som han gick. “Jonas och hans fru kommer vara där, minns du, jag har berättat om honom? Han har stort inflytande, mycket hänger på honom. Försök hitta en bra kontakt med hans fru.”
“Visst, jag ska försöka,” nickade jag. “Vad gör hon? Vad arbetar hon med?”
“Vet inte riktigt. Hemmafru, antar jag. Eller kanske engagerad i någon förening. Du får prata med henne, upptäcka själv.”
Han pratade snabbt, uppenbarligen med huvudet någon annanstans. Jag förstod att jag inte skulle få mer detaljer och teg.
Restaurangen välkomnade oss med dämpad belysning och lågmäld musik. Vid bordet satt redan flera par. Erik gick direkt mot männen och lämnade mig att hitta min plats bland de andra fruarna.
“Du måste vara Ellinor?” sa en elegant kvinna i femtioårsåldern i en dyr kostym. “Jag är Karin, Jonas fru. Erik har berättat om dig.”
“Trevligt att träffas!” Jag sträckte fram handen. “Vad har han sagt då?”
“Åh, lite av varje. Att han har en underbar fru som stöttar honom i allt,” log hon, men i hennes blick fanns något bedömande.
Jag satte mig bredvid henne och kände en svart spänning. De andra kvinnorna var ungefär i samma ålder som Karin, alla klädda dyrt och med smak.
“Vad arbetar du med, Ellinor?” frågade en smal brunett som presenterade sig som Anna.
“Jag är översättare,” svarade jag. “Frilans, mestadels teknisk dokumentation.”
“Åh, vad intressant!” utbrast Karin, men tonfallet sa något annat. “Vilka språk?”
“Engelska och tyska.”
“Jaha. Och barn, har ni några?”
“Inte än,” svarade jag och kände hur jag rodnade. Den frågan gjorde mig alltid obekväm.
“Det ordnar sig, du har gott om tid!” sa en tredje kvinna, en rundlagd blondin. “Jag har tre stora barn. Den äldsta bor i USA, driver eget företag.”
Samtalet rullade vidare i välbekanta banor. Barn, barnbarn, semester på dyra resmål, shopping. Jag lyssnade och kom med enstaka inlägg men kände mig mer och mer främmande i den här gruppen.
“Vilket företag översätter du åt?” frågade Anna plötsligt.
“Jag jobbar med olika uppdragsgivare. Arbetar för mig själv, kan man säga.”
“Jaha, frilans,” nickade Anna. “Det är väl bekvämt, att jobba hemifrån. Men inkomsterna måste vara ostadiga?”
“De är helt okej,” svarade jag lite skarpare än jag tänkt.
“Ja, visst, såklart,” log Karin med en meningslös min. “Vi har startat en stiftelse, vi här vid bordet. Vi hjälper barnhem, ordnar fester. Ett mycket givande arbete! Vill du vara med?”
“Jag ska fundera på det,” svarade jag försiktigt.
“Det kräver dock tid, förstår du. Regelbundna möten och evenemang. Alla här har tid, deras män tjänar bra, så de kan ägna sig åt detta.”
Jag nickade. Jag förstod precis vad hon menade. Jag var inte en av dem. Jag hade ingen tid över till välgörenhet – jag behövde arbeta. Och därför var jag ingen riktig fru till en framgångsrik man.
“Ellinor, hur går det?” Erik böjde sig ner mot mig och lade handen på min axel. “Träffat några trevliga damer?”
“Ja, allt är fint,” log jag stelt.
“Erik, din fru är verkligen bedårande!” sa Karin. “Vi har precis frågat om hon vill vara med i vår stiftelse.”
“Vilken fantastisk idé!” utbrast Erik. “Ellinor, det är perfekt! Du har ju pratat om att göra något meningsfullt.”
Jag stirrade på honom. När hade jag sagt det? Tvärtom hade jag klagat på att arbetet tagit mer tid än vanligt.
“Jag sa att jag skulle fundera,” upprepade jag.
“Visst, ta din tid,” log Karin. “Men vi har en medlemsavgift, månadsvis. En liten summa, för oss i alla fall. Fem tusen kronor.”
Jag nästan sprutade ut mitt vin. Fem tusen i månaden – halva min lön i en bra månad!
“Det är ju ingenting!” skrattade Erik. “Ellinor, du måste vara med. Det är för barnens skull!”
ResResten av kvällen gick som i en dimma, men när vi kom hem satt jag länge vid köksbordet och förstod att jag aldrig mer skulle låta någon bestämma vem jag egentligen var.
