Kvinnan sa med medkänsla till den andra kvinnan att hon var ensam och att hon inte hade någon som kunde hjälpa henne. Hon berättade att hennes blygsamma pension gick åt till hyran och medicinerna, men att det inte fanns tillräckligt kvar till mat. En väninna betalade maten åt den fattiga mormodern.
En dag ringde min barndomsvän till mig och frågade om allt var bra med vår familj. Det visade sig att min vän hade råkat se min mormor i en matbutik i Vasastan, fastän hon egentligen inte bor i närheten av butiken.
Min mormor, Greta, har alltid haft mycket energi med tanke på sin ålder. Förr var hon mattelärare på gymnasiet i Sollentuna. Nu är hon pensionär, men hennes gamla elever minns henne och respekterar henne fortfarande. Men i butiken såg min vän en Greta som inte längre hade sin vanliga utstrålning, utan bara en ledsen gammal dam.
Mormor Greta berättade, med låg röst och sorgen smygande mellan orden, att hon var ensam och behövde hjälp ibland. Hon sa att hennes lilla pension försvinner till hyra och mediciner, och att det ofta inte räcker till maten. Väninnan öppnade sitt hjärta och betalade för mormors matvaror.
Min vän kom ut från butiken tillsammans med en äldre kvinna och gick fram mot henne. Men den gamla damen sa snabbt “vänd tillbaka” och försvann innan någon hann reagera. Först tänkte vi att det bara var ett missförstånd. Mormor till min vän har det egentligen gott ställt och vi brukar hjälpa henne när det behövs. Men sedan visade det sig att damen enbart ville köpa lite mat för kvällen.
Senare på kvällen besökte jag min mormor. Jag ville inte linda in det, så jag frågade rakt på sak. Efter hennes svar visste jag ärligt talat inte längre hur jag skulle förhålla mig till henne.
Jag hade bara testat en ny strategi som jag läst om. Jag går så långt bort från hemmet som möjligt, till områden där ingen känner mig, bara för att inte springa på en gammal bekant. Och vem träffar jag? Min allra bästa vän! Det blev mitt eget sociala experiment. Statistiskt brukar jag lyckas sex gånger av tio. Och de varor jag får på vägen hem ger jag till kyrkan istället för att behålla dem själv på det sättet hjälper jag faktiskt också andra som är fattiga!
Jag kan inte förstå varför någon får en sådan underlig passion på äldre dagar. Om man har långtråkigt kan man väl skaffa sig en tax eller ett marsvin. Det är så sorgligt! Min vän har lovat att inte säga något om det här till någon annan.
