**Dagboksanteckning – 15 oktober**
Min fru skrattade när jag grät.
“Sluta nu, tjuta som en liten flicka!” Malin vände sig tvärt från spisen och viftade med sleven. “Vad är det för en föreställning du håller på med?”
Jag satt vid köksbordet med ansiktet begravt i händerna. Axlarna skakade och tårarna sipprade mellan fingrarna.
“Malin, förstår du inte… Det var mamma”, fick jag fram mellan snyftningarna.
“Mamma, mamma!” härmade hon och dunkade ner kastrullen på bordet. “Åttiofyra år levde hon, vad mer kunde hon begära? Många når inte ens sextio.”
Jag tittade upp med rödgråtna ögon.
“Hur kan du säga så? Hon älskade dig som en egen dotter.”
“Älskade, ja”, fnös hon. “Särskilt när hon berättade hur jag skulle laga soppan eller uppfostra barnen. Trettio år tvingades jag höra på hennes råd.”
Malin satte sig mittemot mig och började lägga upp pyttipanna. Hon hade aptit trots att vi kommit hem från begravningen bara några timmar tidigare.
“Sluta tjura nu”, sa hon och tog en tugga bröd. “De döda vaknar inte. Tänk hellre på vad vi ska göra med hennes lägenhet. Vi måste sälja innan priserna faller.”
Jag reste mig tvärt, stolen välte med en smäll.
“Har du tappat förståndet? Tänker du på lägenheten när mamma knappt är kall i jorden!”
“När ska jag tänka på den då?” fortsatte hon, oberörd. “Om ett år? Om fem? Lägenheten står tom och avgifterna tickar på. Vi måste vara praktiska, Anders.”
Jag höll mig för huvudet. De senaste dagarna kändes som en mardröm. Mamma låg sjuk i tre månader, och jag satt bredvid hennes säng varje dag, höll hennes hand. Men Malin kom aldrig. Alltid någon ursäkt:
“Jag har ont i huvudet.”
“Jag är lite förkyld, vill inte smitta.”
“Jobbet tar all tid.”
Och nu, när allt var över, tänkte hon på pengarna.
“Jag går in”, sa jag och vände mig mot dörren.
“Vart då? Ät nu medan maten är varm.”
“Jag klarar inte av att äta nu.”
“Suit yourself. Kroppen behöver näring.”
Jag gick ut på balkongen och stängde dörren efter mig. Den kalla oktobervinden sved i ansiktet. Jag lutade mig mot räcket och såg ner på gården där barnen lekte. Livet gick vidare, men inuti mig var allt i bitar.
Mamma var borta, och med henne försvann den sista tråden till min barndom, till när jag verkligen betydde något för någon. Malin förstod aldrig den bandet. För henne var svärmor en börda, en källa till problem.
Dörren gick upp med en knarr.
“Anders, kom in nu, du förfryser”, sa Malin och räckte mig en kopp te.
Jag tog den med darrande händer.
“Malin, säg ärligt… Älskade du henne ens lite?”
Hon ryckte på axlarna.
“Älskade, älskade inte… Vad spelar det för roll nu? Vi klarade oss ändå alla dessa år.”
“Klarade oss”, upprepade jag. “Ja, vi klarade oss på något sätt.”
Hon tittade på mig, och något som liknade oro flög förbi i hennes blick.
“Vad menar du? Tycker du inte om hur vi lever?”
“Jag vet inte”, svarade jag ärligt. “Just nu vet jag ingenting.”
Vi stod tysta på balkongen. Malin drog morgonrocken tätare om sig, medan jag tog små klunkar av det brännheta teet.
“Minns du när mamma lärde dig att göra pannkakor?” frågade jag plötsligt.
“Jo. Hon gjorde mig galen med alla råd. För tjocka, för tunna, för fel stekpanna.”
“Minns du hur glad hon blev när Emil sa ‘mormor’ första gången?”
“Ja, ja, alla mormödrar blir glada av det.”
Jag ställde ner den tomma koppen på räcket.
“Och minns du när hon låg på sjukhuset i fjol med lunginflammation? Och du tog med henne mat varje dag?”
Malin tystnade. Hon mindes inte, för det hände aldrig. Det var jag som sprang med matlådorna, medan hon klagade i telefon till sina vänner över att jag låg efter med familjelivet.
“Nu går vi in”, sa hon. “Det är kallt.”
På kvällen kom vår son Emil med sin fru Linnéa. De såg förvirrade ut och lite skrämda. Döden var något deras generation sällan stötte på.
“Pappa, hur mår du?” Emil kramade mig.
“Det är som det är.”
“Jag kommer sakna mormor. Hon var underbar.”
“Det var hon”, sa jag, och gråten hotade åter.
Linnéa stod osäkert och vickade på fötterna.
“Anders, jag beklagar. Mormor var en fantastisk kvinna.”
“Tack, kära du.”
Malin kom ut från köket med en bricka.
“Sätt er, vi tar oss en kopp te. Jag köpte en nötkaka.”
“Mamma, är det rätt tillfälle för kaka?” undrade Emil försiktigt.
“När är det rätt tillfälle då?” sa Malin. “Livet går vidare. Man kan inte sörja för evigt.”
Hon skar upp kakan och delade ut. Hennes rörelser var snabba och självsäkra, som om detta var en vanlig familjemiddag.
“Förresten”, sa hon till Linnéa, “jag tänkte… kanske ni och Emil kan ta mormors lägenhet? Ni hyr ju för tillfället.”
Emil och Linnéa utbytte en blick.
“Mamma, det är för tidigt att tänka på sånt”, sa Emil.
“Varför då? Det är en fin lägenhet, centralt, nära tunnelbanan. Perfekt för er.”
Jag reste mig tvärt.
“Malin, nu räcker det!” röt jag. “Vi begravde mamma idag, och du delar redan upp hennes ägodelar!”
“Sluta skrika framför barnen”, sa hon lugnt. “Jag löser praktiska saker.”
“Praktiska saker!” Jag slog ut med armarna. “Allt handlar om pengar för dig!”
Hon pressade ihop läpparna.
“Vad föreslår du då? Sitta och tjura? Vad hjälper det?”
“Det handlar om att hedra hennes minne! Visa respekt!”
“Det har vi redan gjort. På kyrkogården och här hemma. Vad mer vill du?”
Emil lade en lugnande hand på min arm.
“Pappa, ta det lugnt. Jag förstår att det är svårt.”
“Du förstår ingenting!” fräste jag. “Ingen av er förstår!”
Jag stormade ut och smällde igen dörren. I hallen lutade jag mig mot väggen och slöt ögonen. Hjärtat bultade.
Från köket hördes dämpade röster.
“Vad är det med pappa?” undrade Emil.
“Han har det svårt”, svarade Malin. “Han var alltid mammas lilla gosse.”
Hennes röst var full av hån. Även nu, på en sådan dag.
Jag gJag stod där ensam i mörkret och förstod att sorgen var min ensam, för gränsen mellan oss hade alltid varit större än kärleken.
