Stenkvinnan
Gunilla Fredriksson blev inhämtad med ambulans, hittad på en grå, snålblåsig trottoar mitt i centrala Göteborg. Hon hade ramlat rakt ner i den där slaskiga smörjan som marsvindarna driver framför sig, och orken att resa sig fanns bara inte. Två killar böjde sig ner, lyfte upp henne eller snarare manövrerade den tunga, slappa kroppen upp i ambulansen och drog till akuten.
Gunilla var en rejäl kvinna, stadig och bredaxlad, med mörkblå byxdress, boots med liten klack och diskret smink som ändå markerade hennes snäppet utstående ögon och fylliga läppar. I öronen rasslade tunga silverörhängen, och i knät vilade den klassiska svarta skinnväskan Pradakopia, men snygg ändå medan hon krävde att få sitta upp, liggande vägrade hon blankt. När hon började återhämta sig, snäste hon av ambulansföraren för hans rökdoft, påpekade att akutpersonalen var långsam, och sa till den stackars lillkillen från vårdgymnasiet: “Rör mig inte om du inte måste.”
“Det var inte så att jag ville heller,” muttrade han surt och sköt extra på hennes stol.
“Våga vara kaxig du,” svarade Gunilla med ett snett leende och lutade sig bakåt, höll väskan hårt mot hakan, rynkade pannan och såg sig om i väntrummet ungefär som om hon var inspektör från Socialstyrelsen som kom på oanmält besök. Hennes drag var hårda, nästan huggna ur granit, och huden bar tydliga tecken av små kapillärer väl dolt under en tät foundation, som nu börjat svettas av och smulade sig i vecken kring mun och panna.
“Ska vi komma längre in? Här drar det ju, det är korsdrag!” sa Gunilla och nickade åt kön av trötta patienter.
Bakom receptionsdisken stod en barsk kvinna i päls ända ner till anklarna, som tog emot pappren och överlämnade Gunilla helt till akuten. Ambulanspersonalen fick vända.
“Hypertonikris, svimmat ute, slog inte huvudet…” rapporterade lilla killen i blått.
“Bra, Oskar. Ni kan gå nu, här är fullt nog,” sa en sjuksköterska och klappade honom vänligt på axeln. De var släkt, syntes lång väg.
Alla måste hjälpa sina egna hitta rätt, tänkte Gunilla trött.
Hon hade sprängande huvudvärk, armarna bara tappade styrka och föll tungt i knät så att den dyra väskan hotade glida ner på det otorkade klinkergolvet. Och så förbaskat törstig var hon.
“Kan någon ge mig ett glas vatten?” bad hon högt och tydligt, men ingen reagerade. Runt henne gnällde folk, anhöriga hyschade med sig sjuka på bårar, några halvslumrade, medan läkare och sjuksystrar svishade förbi med stetoskop, papper och besvär i högar.
“Vem är Fredriksson? Fredriksson?” ropade äntligen någon.
“Här är jag. Jag är här!”
“Ta den här burken, toa där borta, sen blodprov. Av med mössan, det är Göteborg, inte Norrbotten!”
Gunilla hade helt glömt bort att hon gick omkring med mössan på, en bred pälsmössa á la svensk 70-talsfilm. Inte konstigt att hon svettades.
Motvilligt drog Gunilla av sig mössan, försökte stoppa undan den i den redan överfulla väskan. “Bara ett snabbt besök mår jag bättre imorgon, så vill jag hem. Jag har inte tid att bli liggande!”.
Sjuksyrran lämnade burken i knät på henne och försvann.
Gunilla Fredriksson stor hela livet: stor bebis, stor flicka, stor kvinna. “Oj, vilken bjässe du har där,” brukade folk säga till Gunillas mamma på BVC. Vid sidan av henne såg mamman ut som Tummelisa, men det var fars gener. Han dog i cancer när Gunilla var åtta.
Gunilla hade alltid varit obekväm i rollen som jätten. På dagis, i skolan var hon den udda. I sporthallen däremot, där blommade hon upp, tacksamt inkastad på diskus och kula när mamman inledde en romans med idrottstränaren. Där blev Gunilla någon. Skador, visst axlarna värkte för alltid men hon trivdes ändå med att vara bra på något.
Sen brände hon sig svårt på en kille som mest var nyfiken på hur det kändes att ligga med en så stor tjej. Gunilla begravde sin mamma och byggde sedan, steg för steg, en fasad av styrka. Hon blev den där ledaren folk ofta vände sig om efter men aldrig riktigt vågade snacka med.
Karriären började på ett fastighetskontor, där hon bossade över snickare och rörmokare. Med tiden blev det eget bolag, näringslivet expanderade på 90-talet. Snabbt förvandlades hon till en riktig byggdrottning den massiva kvinnan folk kallade för “Stenkvinnan” bakom ryggen, aldrig i ansiktet.
Så småningom blev det en riktig fönsterfirma; “Fönster mot Världen”. Gunilla kunde allt om PVC, glas och montering. Hon bestämde, styrde, fixade. Personalen kände sig alltid säkra med henne, hon var hård men rättvis. Hon kontrollerade, hjälpte till, ordnade läkartider och restaurangbokningar, men ingen gång kunde du bjuda ut henne på after work hon levde sitt jobb, sitt ansvar.
Privat var Gunilla alltid ensamvargen. Hon visste allt om sina anställda från graviditetstestet sekreteraren Eva just köpt ett kvarter bort, till vem som var i riskzonen för diabetes. Hon visste, fixade, men distansen bestod.
“Tyrann?” undrade någon ibland. Men snarare som ett ånglok som aldrig stannar. Och i den sista vagnen satt hennes son, Simon den enda för vars skull Gunilla försökte pressa sig lite till.
Den som inte orkade med Gunillas takt, slutade. Men de flesta höll sig kvar alternativen var få, den trogna kretsen blev som ett pansar.
Just nu måste Gunilla lita på att pansargänget höll ställningarna medan hon låg här, ur spel.
“Vad är det här? Jag tänker fan inte gå med någon sån här burk!” fräste Gunilla och dängde urinpåsen på golvet. “Jag har blodtrycksfall, jag behöver ligga ner!”
“Tat lugnt, snygging!” utbrast en sliten herre på bänken med ett bandage runt huvudet, plockade upp burken och körde ett sliskigt skämt. “Ska jag ta den åt dig för din mössa kanske?”
“Hjälp dig själv först,” morrade Gunilla och körde stolen mot väggen så det blev märken i putsen.
“Kvinna, vad gör ni? Vi har precis målat om!” ropade ännu en sjuksyster. “Vem hör den där till? Ska du vidare någonstans?”
“Tillhör ingen. Jag går härifrån,” suckade Gunilla, restes mödosamt upp. “Vad heter er fina anstalt? Jag måste ringa taxi.”
“Vart tror du du ska? Sitt still, doktorn kommer snart, du behöver vila!”
Men Gunilla tog ändå upp mobilen, bläddrade fram sin son.
“Simon? Kan du ge telefonen till Sara? Jag måste prata med Simon. Lägg av, det är viktigt! kommanderade hon med barsk röst men ändå en ton av mjukhet, nästan ursäktande, som bara de som känner henne hörde.
Hemma gick Sara till badrummet, knackade på. “Simon, din mamma är på sjukhuset!”
Han hörde nog men ställde sig i duschen igen. Mamma ringde bara när det var kris, men så länge hon kunde ringa, var det knappast panik.
Simon hade väntat på Gunilla hela sin barndom. Hon hade alltid varit upptagen först på kontor och senare med “business”, till slut kunde de flytta till en större lägenhet. Fina fönster, fina grejer allt Gunilla fixade. Men han var alltid den ensamma ungen i det yttersta nätet av hennes kontaktnät.
Hon slog aldrig, skällde aldrig bara kontrollerade: kolla läxan, rätta med blyertspenna och fixa till det här till perfektion, du vet. Och så ett kort föredrag om varför det är viktigt.
Men “jag älskar dig”, det sa hon aldrig det fanns inte för Gunilla.
“Hon älskar mig inte,” konstaterade Simon när han var nitton. Jovisst, hon fixade skolan, utbildningen, fritiden säkert för sitt eget samvete. Men nån kärlek? Glöm det.
Gunilla hörde bara Saras ton när hon sa: “Han ringer om tio minuter,” men svarade inte. Hon är sin egen numera, Simon kan ringa när han vill, Sara bryr sig om det mest för formens skull.
Gunilla försökte resa sig, ramlade ihop. Urinpåsen rullade iväg, väskan for i golvet och pälsmössan skyddade hennes kind när hon låg där som en hög med blöta kläder.
Den slitne mannen hjälpte henne upp, och medan han gjorde det försvann både Gunillas plånbok och silverringen med bärnsten från hennes finger.
Gunilla tycker att han påminde om någon men kunde inte placera… Inte nu i alla fall, när allt blev grönt och tyst och en röst malde: Håll höger sida, håll höger sida
Gunilla åkte alltid till jobbet med bil eller snarare blev skjutsad av Rolf, hennes gamla chaufför. Han hämtade henne sju trettio, öppnade dörren åt Stenkvinnan själv, och så åkte de till tonerna av klassisk musik. I gengäld såg Gunilla till Rolfs sjuka fru fick mediciner, att han fick semesterersättning och julbonus ja, hela 16 löner per år ibland. De var en del av hennes system.
Men denna morgon hade sopbilen blivit påkörd av en otrogen containerbil, så Gunilla blev tvungen att ta spårvagnen själv. Det gick långsamt, folk knuffades, och “Håll höger sidan” malde ur högtalaren på Vasaplatsen.
Nu låg Gunilla i en sjukhussal på tredje våningen, täckt av ett grått lakan. Allt hon hörde var: håll ut… håll ihop
Det luktade parfym, medicin och kokt kaffe, och i bakhuvudet hörde Gunilla fortfarande Håll höger sida. Hon mindes när hon köpte julgransslingan på NK, när hon hämtade Simon på dagis hur han alltid klädde på sig själv, tyst, snabbt, för att inte visa henne tårarna. Inga kramar eller knappknäppande mammor, bara Gunilla som tornade upp sig och väntade.
Vad har du i lådan då? hade han frågat.
En slinga med små lampor till granen, det blir jättefint! hade Gunilla sagt och glömt signästan blivit upprymd.
Men när de kom hem funkade inte slingan. Gunilla lindade ihop den och sa torrt: Nu går vi och äter. Efter några dagar så lagade någon den på hennes jobb, men då var Simon hemma, sjuk. Han skröt aldrig om sin gran.
Och någonstans där, mitt i febriga drömmar, såg Gunilla framför sig en enorm slinga som hängde över hela stan: lamporna blinkade för alla, men hennes egen hade brunnit ut.
En morgon kom en kvinna i rosa vårdkläder fram. “Stäng ögonen så jag kan ta bort mascaran annars svider det,” sa hon och torkade varsamt Gunillas kinder med blöta bomullsrondeller. Gunilla kände hur hela kroppen sjönk ner, det var så ovanligt, nästan oförskämt skönt att bli ompysslad.
Hon tänkte på sin mor, som alltid brukade tvätta hennes ansikte med en mjuk handduk när hon var liten och sjuk.
Låt mig vara Jag klarar det själv,” sa Gunilla, generad.
“Va tyst och vila nu. Klart jag kan hjälpa dig,” svarade kvinnan. “Håret också, här så och nu är du fin.”
Gunilla försökte rota i väskan efter pengar men plånboken var borta.
För andra gången i sitt liv hade någon rånat henne. Första gången hände på Drottningtorget när hon var ung någon trängde sig på i rulltrappan, hon vände sig inte ens. Ute försvann både plånbok, foto på Simon och en gammal femma. Hon satte sig på en bänk och grät som en unge.
Kontanter var inte det viktiga, men väskan, den nya blåa hon var så stolt över… Den lilla skavanken kvar där än idag, som ett ärr i själen. Och nu, samma sak igen, plånboken väck. Kanske var det han i väntrummet?
“Du behöver inte betala, bara ligga still. Nu tar vi blodtryck,” sa sköterskan mjukt och tryckte på ett manschettband.
Gunilla föll ner i tung sömn.
Simon hade glömt allting när han var klar i duschen. Frun Sara ringde flera gånger, men Gunilla lyfte inte luren. “Mamma har alltid koll, hon behöver inte mig,” sa Simon torrt, slängde sig på soffan och slog på tv:n, rapade åt fotbollskommentatorerna.
Sara suckade och gick hem till Gunillas lägenhet och hämtade ett par byten kläder.
Gunilla älskade sina närmaste genom handlingar och prylar. Nya fönster (ingen son till en fönstermästarinna ska ha dragigt!), renoverad toa, ny bil, gymkort till svärdottern, alltid ekologiska varor från Hemköp och så vidare. Sara blev till slut van, och satte undan lite åt sidan “ifall man ska betala tillbaka en dag”.
Det var så Gunilla kunde älska. Hon fixade, ordnade, och när Simon skulle gifta sig blev det en restaurang de knappt hade råd med annars. Klänningen åt Sara beställdes från Danmark. Allt blev perfekt nästan. Men något varmt band kom aldrig.
Sara och Gunilla fann aldrig riktigt tonen, men nu, första gången på mången år, dök Sara ändå upp på besök på sjukhuset.
När Gunilla nästa morgon fått på sig sjukhusskjorta och grovt rock tyg, såg hon sig i spegeln: lek smetig i ansiktet, håret stod i alla riktningar. Flera naglar var av efter fallet igår.
“Barin… nej, Fredriksson! Vem?” Ursäkta, namnlistan var rörig.
“Jag! Jag heter Fredriksson!”
“Blodprov då. Ge mig handen,” sa en sköterska och stack nålen skickligt.
Telefonen ringde oavbrutet. Gunilla gick ut i korridoren och satte sig. Från jobbet, såklart: förhandlingar, kalkyler, problem, ingen fattade att hon var sjuk nu.
Till slut ryade hon: “Jag är på sjukhus! Prata med min vice vd!” De som gnällde la på luren.
Plötsligt var Stenkvinnan bara en trött, trasig hög på stolen.
Efter sköterskan dök Sara upp, med en ICA-kasse och en påse från Lindex.
“Hej, här är pyjamas, kofta och ditt favoritkaffe! Jag tog ingen tvätt, hoppas det är okej,” sa Sara och log varmt, hennes blå engångskläder såg nästan komiska ut tillsammans med sjukhusets gula golv.
Denna enkla gest rörde Gunilla djupt kanske var det första gången någon brydde sig om henne bara för att.
Simon hörde av sig ibland, men Gunilla svarade inte. Hon visste inte vad hon skulle säga.
Sara satt kvar, drog på sin vigselring, funderade. Hon skulle inte dementera sina tankar på skilsmässa för Gunillas skullinte idag.
Natten låg Gunilla vaken och grät stilla, utan att veta riktigt varför.
Nästa dag återlämnade någon både plånbok och ring: “Mannen som stal låg på samma akutmottagning som du, men nu finns han inte mer.” Gunilla förstod då vem han varit: den där killen från idrottslinjen, som en gång fått henne att känna sig vacker, men som svikit grovt. Han hade dött. Hon levde.
Gunilla var inte så stenhård ändå hon hade bara glömt hur man andas riktigt djupt och fritt.
Men nu: nu fanns Sara, fanns kollegorna, det låg vårluft utanför, massor att bry sig om och sätta händerna i och barnet som Sara bar på, Gunillas första barnbarn.
“Du, Sara, förvänta dig inte för mycket. Älska ändå, och säg det högt. Jag gjorde aldrig det och det tär på mig. En kvinna måste få älska, annars blir hon till sten.”
Sara nickade. Nej, det finns inga riktiga stenkvinnor. Det finns bara Gunilla stor, stark, men väldigt sårbar och innerst inne mjuk. Och ibland räcker det.
