Kvinnan gav sitt nyfödda barnbort till främmande människor. Så här gick det.
Stugan i drömmarna, och kvinnan, så lik den som nu mötte honom… Sådana drömmar hade honom när han var liten och sjuk och grät. För kvinnan hade inget ansikte, bara ögon som glimmade som små eldar. Han var rädd för henne, för hon verkade som ett spöke. Då grät han och ropade på mamma. Mamma lade sig bredvid, gjorde korstecknet över honom och höll honom intill sitt hjärta…
Så är livet. Såningsmannen
Hennes stuga hade länge undvikits av såningsmännen. Ungdomen sprang nu dit de kunde få en femtilapp i handen hellre än en torr kaka. Brännvinet hos Marit var inte heller av bästa sort hemmagjort… Bure Fredde, grannen, kunde komma in när han redan var ordentligt berusad och knappt kunde stå på benen:
“Så, så, för lycka, för hälsa, för ett nytt år… häll upp, Marit!” stammade han inlärt.
Hon hällde upp åt honom och tog själv en sup eller två med gästen det lättade för sömnen. Om bara Fredde kunde tänka lite på vad han sa, men nej, han måste alltid träffa det ömmaste…
“Så här lever vi, Marit… Min gumma och jag som två stubbar i skogen! Åtminstone behöver vi inte bry oss om någon. Vi har ingen och det är allt! Men du har ju en dotter!”
“Kunde du inte dricka din sup utan att skälla som den där Skorpan vid tjudret! Jo, jag har en dotter! Vem vet var, men jag har en! Så gå hem nu och håll klaffen! Full som en alika och bara babblar! Gå nu!” morrade hon åt grannen.
Fredde skyndade sig inte iväg, trots att hon nästan knuffade ut honom.
“Jag vet varför du är arg… Jag vet… Och hela byn vet att du gav bort ditt barnbarn till främmande människor. Säg att det inte är sant! Säg! Hähä… Vet du vad gummorna i byn säger? Att pojken kommer till dig i drömmarna! Det är därför du brinner om nätterna, för du är rädd… Eller hur? Rädd? Hehehe…” flinade han och stirrade henne i ögonen.
“Hörru! Din fyllesjuka stinkare! Stick härifrån! Glöm vägen hit! Glöm den!” Marit grep tag i hans smutsiga tröjakrage och slängde ut honom som en otäck katt.
“Du har blivit galen, Marit! Jag menade ju bara… släpp!” kunde inte slita sig loss.
“Aldrig mer! Hör du det! Aldrig mer kom hit!” skrek hon efter honom.
Han bara fnissade… Men han kom aldrig mer, varken för att be om en sup eller för att prata. Kanske skämdes han, eller kanske var han rädd. Hon skulle ha förlåtit honom om han kommit den här gången också. För, som folk säger, det är ju sed. Ingen hörde vad han sagt till henne… Men han talade sanning… Och sanningen svider som salt i såren…
Hon drömmer verkligen om pojken. Hon kan aldrig se hans ansikte. Bara ögonen, som små eldar, lyser… Han står på tröskeln och ber om att få så… men kommer inte in i stugan, och såar inte… Oändligt många gånger har hon sett denna dröm, eller kanske var det ingen dröm…
* * *
Solen stod redan högt på himlen, och Marit förstod att Fredde inte skulle komma den här gången. Hon mindes förra årets gräl och… kunde nästan känna lukten av hans tröja på fingrarna igen. Hon satte sig ensam vid bordet och hällde upp en snaps… Det var ju högtid!
Ute på gården skällde Skorpan vilt, och snart gnisslade dören till farstun. Någon kom.
“God högtid! Får jag så?” En ståtlig ung man stod på tröskeln.
Marit hoppade upp från bordet och stod som en stel pinne framför honom:
“Så gärna, eftersom du redan är här…”
“För lycka, för hälsa…” såade han med vete.
Marit stirrade på honom utan att slita blicken. Hon märkte att han såade men samtidigt såg sig om i alla vrår. Tänk om han var här för att stjäla… Hon önskade nästan att Fredde skulle komma…
“Vill ni något, eller är det bara för att så… Letar ni efter någon? Och vem är ni?” frågade hon tveksamt.
“Det hör ju till seden att bjuda såningsmannen på något, eller har ni inget? Jag har gott om eget”, sa han frimodigt och gick fram till bordet, tog fram vin, korv och kakor ur väskan.
Marit, helt överrumplad, hämtade en gjutjärnsgryta med potatis och stekt fläsk från spisen och satte sig mittemot gästen, som så skickligt hjälpt henne duka.
“Kanske är han någon släkting till Lotta… Men han ser så ung ut. Och varför skulle hon skicka honom…?” tänkte hon medan hon lade upp mat.
Gästen hällde upp vin i glasen under tiden, och hon visste inte riktigt vad hon skulle göra. Hon måste säga något…
“Ni är väl inte härifrån. Letar ni efter någon?”
“Ja… Är ni Marit Johansson?”
“Det stämmer!”
“Och var er make Petter Johansson?”
“Det var han… nu är han borta…”
“Och er dotter Lotta Petterdotter? Tyvärr vet jag inget om henne…”
“Jo… jo…”
“Nå, om allt stämmer, så är jag ert barnbarn Viktor…” Mannen reste sig och räckte fram handen över bordet, “trevligt att träffas!”
Världen snurrade för hennes ögon… Plötsligt dök bilden upp av den där pojken som ibland kom till henne i drömmarna och bad att få så. Den här främlingen tittade på henne med samma ögon som pojken i drömmarna…
Marit skrek till och vacklade… Men starka händer tog tag i henne och satte ner henne på bänken.
“Var inte rädd för mig! Jag har inga anspråk… Jag ville bara träffa er alla och se det här huset där jag inte fick komma in för länge sedan… Min riktiga mamma dog nyligen, och innan dess berättade hon allt för mig. Så jag kom. För att se…”
Marit trodde att hon grät högt nog för att hela byn skulle höra, men i verkligheten var det bara en svag snyftning. Och hon berättade allt, precis som det var. För första gången i sitt liv. Den här mannen, som kallade sig hennes barnbarn, stirrade henne stint i ögonen, och hon visste inte vart hon skulle vända blicken. När hon var färdig med sin berättelse reste sig Viktor, suckade och såg sig om i stugan… Precis som han kommit som en främling, gick han, och kastade bara en sista blick över axeln:
“Lev väl… Gud får vara er domare… Inte jag…”
Snön yrde upp bakom hans bil. Hon hann inte se varken registreringsnummer eller bilmärke, och hon tänkte inte på att frå
