Man, 63 år: efter sju år av ensamhet släppte jag in en kvinna i mitt liv. Efter tre månader ångrade jag det
Sju år levde jag själv. Om man inte räknar katten Sigge och de vänner som då och då tittade in på fika. Livet flöt på i lugn takt: tyst, stillsamt, utan onödigt drama. Och märkligt nog jag var verkligen nöjd med tillvaron.
En dag sa dock min väninna plötsligt till mig:
Lennart, är du inte rädd att du vänjer dig helt? Att du aldrig släpper in någon mer?
Jag skrattade bara:
Men varför släppa in någon om jag ändå trivs?
Jag sa det, och glömde det nästan. Men orden stannade ändå kvar någonstans i bakhuvudet. Vänjer dig helt. Som om ensamhet vore en sjukdom man måste bota.
Och när bekanta presenterade mig för Karin en månad senare tänkte jag varför inte? Jag är sextiotre. Hon är sextiofem. Vi är vuxna, har erfarenhet. Kanske är det egentligen dags att kliva ur sitt skal?
Tre månader gick. Och då förstod jag något enkelt: ibland är ensamheten varmare än en relation där man inte blir lyssnad på.
När tystnaden blir din vän
Under de där sju åren led jag faktiskt inte. Självklart, första tiden efter skilsmässan var svår arg, besviken, tom inombords. Men med tiden lugnade allt sig.
Jag skaffade katten Sigge. Blev bra på att koka kaffe i kastrull. Slutade vakna med oro i bröstet. Började läsa mer, gå promenader, lyssna på mig själv.
Till en början kändes det ovant, framför allt de första åren. Men så småningom lärde jag mig leva ensam utan att känna mig ensam. Vid ett tillfälle sa jag till samma väninna:
Du vet, jag har det faktiskt riktigt bra.
Hon skrattade:
Akta dig bara så du inte vänjer dig helt. Då släpper du aldrig in någon igen.
Men jag behövde ju inte bara någon. Jag ville ha värme, respekt, normala samtal. Men som jag senare förstod, hör vissa bara en sak när de möter någon ensam: Hon/han är ensam då går det nog med vad som helst.
Hon dök upp med blommor och komplimanger
Det var genom gemensamma vänner vi sågs, jag och Karin. Änka. Trevlig, lugn, vad folk brukar kalla godhjärtad. Och, försäkrades jag, hon hade dessutom skarpa händer.
Hon var genast väldigt omtänksam: kom med blombuketter, bjöd in mig på café, skämtade. Hon sa att jag såg mycket yngre ut och inte alls för min ålder.
Det var behagligt. Men samtidigt fanns en försiktighet i mig. Som om jag öppnade dörren till ett rum fullt av damm där ingen varit på länge. Plötsligt stod allt vidöppet. Allt kändes främmande, ovant. Jag övertygade mig själv: Det är inte farligt. Ge det en chans.
Första månaden var nästan ljus. Vi gick promenader, pratade om film, åt ibland middag tillsammans. Hon verkade så uppmärksam att jag började undra: Kanske är inte alla kvinnor likadana?
Men redan då dök de första varningssignalerna upp.
Första månaden: småsakerna säger mer än orden
En gång blev hon stött för att jag inte omedelbart ville flytta in hos henne.
Varför dröja? Vi är ju inte tjugo, log hon.
Jag tänker inte kasta mig ut ändå, svarade jag lugnt.
Nåväl, då får du väl fortsätta kura i din grotta
Jag skrattade. Tänkte det var ett skämt. Men jag antecknade det inombords.
Sedan kom fler kommentarer:
Du har så många vänner. Du träffar dem nästan varje dag.
Du är säkert aktiv på Facebook och sådant också? Vad ska du med det till?
Du borde dra ner på salt. Tänk på åldern
Allt detta lät alltid lite konstigt. Inte vi borde, utan du borde. Skillnaden känns.
Framför allt försökte hon hela tiden rätta till mig. Lära ut. Styra. Som om jag inte var en man med livserfarenhet, utan en skolpojke på villovägar.
Andra månaden: när ljuset falnar
Jag började gradvis bli trött. Inte i kroppen i själen.
Det kändes som att ha någon bredvid sig med förstoringsglas som ständigt dömde: Där har du fel. Och där. Allt gör du på fel sätt.
Hon kunde vara svartsjuk på mina vanor. Min morgonkaffe, som jag alltid druckit ensam i tystnad.
Hon blev sårad om jag inte följde med till hennes sommarstuga, bara för att jag redan planerat att träffa en vän. Hon gav mig skuldkänslor för att jag höll avstånd, fast bara drygt en månad gått.
Till slut sa jag rakt ut:
Vet du, ibland känns det som att du inte accepterar mig.
Hon log och svarade:
Jag försöker ju bara skapa en riktig man av dig.
Då slog något hårt till i mig. Som om en tung bok damp i golvet. I mitt huvud ekade det: Spring.
Jag tog det slutliga beslutet efter en episod hemma hos mig.
Hon kom utan förvarning. Tryckte på porttelefonen och sa kort:
Jag är här, släpp in mig.
Jag öppnade inte.
Jag är i morgonrock, har saker att göra.
Då hördes irritation:
Vad för ärenden kan du ha en lördag? Klarar du dig inte själv? Du vill bara inte träffa mig.
Hennes röst blev högre, så säkert hela trapphuset hörde. Sedan försökte hon få en extra nyckel utifall. Och så blev det tyst. Men inte en lugn tystnad, utan stött, taggig, med undertonen: Du har förstört det själv.
Just den natten sov jag gott för första gången på länge. Inga samtal. Inget tryck. Inget krav på att vara “bättre versionen av mig själv” i någon annans ögon. Bara varande, bara mig.
Vad som hände sen: hitta tillbaka till sig själv
Jag grät inte. Satt inte upp med telefonen, frågade inte vänner: Gjorde jag rätt?
Jag satte mig bara vid bordet och skrev ett brev till mig själv. Det blev kort. Bara en tanke:
Du är inte skyldig någon någonting. Din tystnad är ingen tomhet. Det är ett utrymme där du blir respekterad.
Sen kokade jag kaffe, satte mig på balkongen med en bok. Nästa dag gick jag på Dramaten med en vän. Efteråt anmälde jag mig till en yogakurs.
Sakta återvände jag till min vanliga rytm. Till mitt liv, utan spänning och krav på att ständigt förklara mig.
Vad de här tre månaderna lärde mig
Ensamhet känns ibland som ett straff. Särskilt efter sextio, när man överallt hör samma ord:
Du måste hinna.
Du behövs inte längre.
Bättre någon än ingen.
Men sanningen är en annan. Det handlar inte om vem som helst, utan om rätt person. Inte om att hinna, utan om att leva. Inte att uthärda för anständighetens skull, utan att välja det som passar dig.
Jag insåg ensamhet är inte en dom. Det är en möjlighet. En chans att leva så som känns rätt. Att slippa ramas in av andras förväntningar. Att inte stanna kvar bara för man vet aldrig det kanske är sista chansen.
Jag är sextiotre. Och just nu lever jag ensam igen. Men i denna ensamhet finns något jag saknade i relationen respekt.
Fem saker jag lärt av de här tre månaderna
Första lärdomen: Om någon talar nedvärderande om ditt hem och liv det är inte ett skämt, utan försök att förminska din värld.
Andra lärdomen: Om någon vill göra dig till en riktig man, kan de inte acceptera dig som du är. Och de kommer nog aldrig göra det.
Tredje lärdomen: Om någon dyker upp oannonserad och kräver att bli insläppt det är inte omtanke. Det är kontroll.
Fjärde lärdomen: Om du efter ett uppbrott känner lättnad, inte smärta relationen var bara rätt för en sak: att ta slut.
Femte lärdomen: Ensamhet är inte tomrum. Det är ett utrymme för dig själv. Och det måste inte fyllas bara för att.
Slutligen: jag väljer tystnaden
Jag är sextiotre. Jag väntar inte på någon riddare till häst. Jag drömmer inte om romanser som i ungdomen. Och jag letar inte efter min andra hälft.
Men om någon en dag kommer in i mitt liv, då vet jag vad som är viktigt. Inte vackra ord. Inte blommor. Inte komplimanger.
Respekt. Acceptans. Möjligheten att vara sig själv.
Om det saknas då väljer jag hellre tystnaden. Den lugna, varma, min egen.
För ensamheten där det finns respekt slår vilken relation som helst där man försöker förändra mig.
Jag mår bra ensam. Och det är helt okej.
Att som man vid sextiotre välja ensamheten istället för press och kontroll är det svaghet eller visdom? Borde man vara själv eller bara ta vem som helst? Kanske är det så att samhället i Sverige fortfarande ofta försöker pracka på oss äldre män och kvinnor att vi borde hitta någon innan det är för sent annars ses vi som misslyckade? När allt kommer omkring är det smartare att välja sin egen väg, och min erfarenhet är att ensamhet är frihet så länge där får plats både respekt och mig själv.
