Sömnmedlet
På helgen bestämde sig Saga för att köra till sina föräldrars sommarstuga på Värmdö. Veckan hade varit utmattande: efter en hård arbetsvecka kunde hon inte få någon sömn, oavsett om hon tog tabletter eller valeriana. Hon tog en extra ledig på fredagen, tänkte hjälpa mamma med att plocka vinbär, leverera matvaror och hämta lite medicin.
Hon parkerade bilen framför den lilla, kraftigt byggda huset med bara tre fönster. Vid dörren sprang katten Musse, en fem år gammal orangefärgad busig liten kill. Med en nervös svansviftning nosade han på däcken, markerade området som en hund och sprintade iväg mot trädgården, tills han hörde domarens röst från föraren.
Här har vi det suckade Saga.
Hon lyfte några väskor och gick upp på verandan, snubblade över en hög av gamla skor som legat där sedan urminnes tider. De slitna sandalterna med trasiga, runda tåspetsar hade hon burit som barn. Nu låg de där, väntande på någon förändring.
I irritation knuffade hon bort de gamla skorna och klev in i hallen, som använts som sommarrum. Kaos rådde: mot den nypanelerade väggen stod en järnbädd med små protuberanser som bara glimmade i ljuset. Under en hög av kläder gömde sig sanningen. Om hon grävde i den mögliga röran kunde hon hitta Sagas sommarklänning från när hon var tio år gammal.
Så, ett hinder till muttrade Saga för sig själv, allt mer irriterad.
Hon slängde väskorna i stugan. Ingen var hemma. Pappa Lars hade säkert gått ut på båten för att kolla nät, och mamma Karin var ute och besökte grannar. De skulle komma tillbaka med stora, runda ögon:
Åh, älskade du, så oväntat! Vi hade nästan glömt att du skulle komma!
De hade glömt, ja! Tidigt på morgonen hade mamma skickat ett nödrop: “Jag dör, jag har glömt medicinen, ligger på golvet, kan inte resa mig, bilen är utan bensin, hjälp! Inget bröd, ingen smör, inget alls!”
Det var så hon “dog”. Igen skulle Aunt Agneta sopa tröskeln med sin kjol. Eller kanske Aunt Eva. Eller Klara, Pär, Maja hur många vänner fanns det i byn?
Saga släppte väskorna på bordet, öppnade kylskåpet och kände hur ilskan skakade i henne. I frysens kalla djup låg tre påbörjade paket smör. Ett fjärde vila på den nedersta hyllan. Två mjölkpaket, köpta förra veckan, fyllde det lilla utrymmet i den gamla Electroluxkylskåpet. Mjölken hade blivit filmjölk. Kanske hade mamma tänkt göra hemmagjort penicillin? Om tre veckor kunde den ha använts.
Skivor av korv låg lugnt bredvid en torkad ost, en konservburk med köttgryta stod med en sked i mitten mitt bland ett knippe gröna lökar. Några burkar med sylt och inlagda gurkor Tack och lov höll frysen så kall att den hindrade bakterierna från att föröka sig.
Hon hämtade en hink och en trasa, tömde hyllorna och tvättade dem. Allt som hade ruttnat eller blivit dåligt kastades utan nåd i kompostgropen. Korporsarna som vaktade där genast började picka på de oönskade delikatesserna.
Saga andades ut, lättad: Det var bra att mamma inte var hemma. Annars hade det börjat med en kosmisk gråt:
Man får inte kasta mat! Det är synd! Jag skulle ha bakat pannkakor.
Självklart. Men för Saga gällde det: man får inte låta maten gå så här långt! Man får inte ta mer än man kan äta! Det är synd!
