-Tjejer, erkänn nu, vem av er är Linnea? – frågade främmande flickan med ett road leende medan hon tittade mellan mig och min kompis.
-Jag är Linnea. Varför undrar du? – svarade jag förvirrat.
-Här, ett brev till dig. Från Erik, – sa hon och drog fram ett skrynkligt kuvert ur fickan på sin kjol och räckte det till mig.
-Från Erik? Var är han själv? – undrade jag.
-Han har flyttats till ett vuxenhem. Han väntade på dig, Linnea, som på manna från himlen. Tittade ut genom fönstret tills han blev blind av längtan. Brevet lät han mig läsa igenom för att jag skulle rätta stavfelen. Ville inte skämmas inför dig. Nu måste jag gå, det är snart lunch. Jag jobbar här som vårdare, – sa flickan och gav mig en förebrående blick, suckade och sprang iväg.
…En gång för länge sedan, när vi var sexton år och sommarlovet var som bäst, hände det att min kompis och jag gick vilse på vägen hem och hamnade på en främmande institutionsområde. Vi var ute efter äventyr.
Jag och Saga satte oss på en bekväm bänk. Pratade och skrattade. Och märkte inte ens när två killar kom fram.
-Hej tjejer! Tråkigt? Ska vi bli bekanta? – sa killen och räckte fram handen – Erik.
Jag svarade:
-Linnea. Och det här är min kompis Saga. Och den tyste där, vad heter han?
-Olle, – mumlade den andra killen.
Killarna verkade lite gammaldags och väldigt propera. Erik sa allvarligt:
-Tjejer, varför har ni så korta kjolar? Och Saga, din urringning är väldigt djup.
-Hm… Killar, titta inte dit ni inte ska. Annars kan det hända att ögonen ramlar ur huvudet, – skrattade vi med Saga.
-Vi kan inte låta bli. Vi är ju killar. Röker ni också? – fortsatte den pryde Erik.
-Självklart. Men inte riktigt, – skämtade vi.
Först nu märkte vi att det var något konstigt med killarnas ben.
Erik rörde sig knappt, och Olle haltade tydligt.
-Är ni här för att bli behandlade? – gissade jag.
-Ja. Jag kraschade med en moped. Och Olle hoppade från en klippa och landade dåligt i vattnet, – sa Erik mekaniskt. – Vi blir utskrivna snart.
Jag och Saga trodde naturligtvis på killarnas historia. Då visste vi inte att Erik och Olle hade varit funktionsnedsatta sedan barnsben. Deras framtid var indelad på institutioner. Vi var deras enda kontakt med världen utanför.
De bodde och gick i skola på ett stängt hem. Varje person där hade en påhittad historia om en olycka, ett fall, en slagsmålsskada…
Erik och Olle visade sig vara intressanta, väluppfostrade och visare än sin åder.
Vi och Saga började hälsa på dem varje vecka.
Dels tyckte vi synd om dem, ville muntra upp dem; dels fanns det mycket att lära sig från dem.
Våra korta möten blev en vana.
Erik brukade ge mig blommor från en närliggande blomsterrabatt, och Olle kom alltid med papperskonstgjorda fåglar, blygt gav han dem till Saga.
Sen satt vi fyra på samma bänk: Erik bredvid mig, Olle vänd mot Saga. Min kompis rodnade men det syntes tydligt att hon tyckte om att umgås med den blyge Olle. Vi pratade om allt och inget.
Den varma sommaren flög förbi.
Sen kom den regniga hösten. Lovet var slut, och vi och Saga började sista året i gymnasiet. Kort sagt, vi glömde bort våra tillfälliga bekantskaper, Erik och Olle.
…Studenten kom och gick. Framför oss låg en lång, hoppfull sommar.
Jag och Saga befann oss på institutionsområdet igen. Vi tänkte hälsa på killarna. Satte oss på den gamla bänken och väntade på att Erik och Olle skulle komma gående, med blommor och pappersfigurer. Men efter två timmar gick vi därifrån med tomma händer.
Då kom flickan med brevet. Jag öppnade det direkt:
“Älskade Linnea! Min underbara blomma! Min ouppnåeliga stjärna! Du förstod nog inte att jag blev förälskad vid första ögonkastet. Våra möten var min andedräkt, mitt liv. I ett halvår har jag stirrat ut genom fönstret i onödan, hoppats på dig. Du glömde mig. Så synd! Våra vägar skiljs åt. Men jag är tacksam för att jag fick uppleva äkta kärlek. Jag minns din mjuka röst, ditt lockande leende, dina ömma händer. Jag mår så dåligt utan dig, Linnea! Om jag bara fick se dig en gång till! Vill andas in, men luften tryter…
Jag och Olle fyllde arton i våras. Vi ska flyttas till ett annat hem. Tvivlar på att vi ses igen. Mitt hjärta är i trasor! Jag hoppas att jag till slut blir frisk från dig.
Farväl, min älskade!”
Undertecknat: “Din för evigt, Erik.”
I kuvertet låg en pressad blomma.
Jag skämdes hemskt. Hjärtat snördes samman av ånger. Tanken for genom huvudet: “Man är ansvarig för det man låtit bli att bry sig om.”
Jag anade inte vilka stormar som rasat i Eriks hjärta. Men jag kunde inte besvara hans känslor. Jag hade inga romantiska känslor för honom. Endast vänskap, nyfikenhet omkring en intressant samtalspartner, inget mer. Visst, jag flirtade lite, retade honom. Lade ved på elden, så att säga. Men jag förstod inte att min lek skulle bli en brinnande kärlek för Erik.
…Sedan dess har många år passerat. Brevet har gulnat, blomman vissnat. Men jag minns våra oskyldiga möten, samtalen, det skratt Erik väckte med sina skämt.
…Historiens fortsättning är denna: Min vän Saga greps av medkänsla för Olle, vars föräldrar lämnat honom på grund av hans skavank. Olle föddes med en betydligt kortare ben. Saga utbildade sig till lärare och jobbar nu på ett barnhem. Olle är hennes make. De har två vuxna söner.
Enligt Olle levde Erik ensam. När han var fyrtio kom hans mor på besök, såg sin son, grät och tog med honom hem till sin by. Men där försvann spåren…
