Kunde Inte Älska – Vem av er är Lillan? – frågade en tjej med nyfiket, lite finurligt leende när hon vände sig mot mig och min väninna. Jag är Lillan. Vad är det? – svarade jag förvånad. Här har du ett brev, Lillan. Från Volodja, – sa främlingen och sträckte fram ett skrynkligt kuvert från rockfickan. Från Volodja? Och var är han? – undrade jag. Han har blivit flyttad till vuxenboendet. Han väntade på dig, Lillan, som om du var räddningen. Han har tittat ut genom fönstret varje dag. Brevet fick jag läsa igenom – han ville inte skämmas inför dig på grund av stavfel. Nu måste jag rusa, snart är det lunch. Jag jobbar som skötare här, – sa tjejen och försvann. …En gång råkade jag och min väninna, på sommarledigheten när vi var 16, vandra in på området till ett främmande ungdomshem. Jag och Svea satte oss på en bekväm bänk. Vi pratade, skrattade och märkte inte när två killar kom fram. Hej tjejer! Uttråkade? Ska vi hälsa? – sa killen och sträckte fram handen, – Volodja. Jag svarade: Lillan. Och det här är min väninna Svea. Och den tysta killen då? Leon, – mumlade den andre pojken. De verkade lite gammaldags, rätt ordentliga. Volodja sa strängt: Tjejer, varför har ni så korta kjolar? Och Svea, den urringningen är rätt djärv. Killarna, titta då inte där ni inte borde! Annars kanske ögonen flyger åt olika håll, – skrattade jag och Svea. Svårt att låta bli. Vi är ju män. Röker ni också? – fortsatte dygdige Volodja. Klart vi gör, men bara på skoj, – flinade vi. Först då märkte jag och Svea att killarnas ben inte var som de skulle. Volodja gick knappt, Leon haltade ordentligt. Bor ni här för behandling? – frågade jag. Ja. Jag råkade ut för en mc-olycka. Leon hoppade fel från klipporna, – rabblade Volodja. – Vi får snart flytta hem. Jag och Svea trodde på deras historia. Men vi visste inte att de båda var barndomsfunktionshindrade, dömda till långtidsvistelse på institutionen. För dem var vi ett stycke frihet. De bodde och gick i skolan på boendet. Alla där hade sin egen påhittade berättelse om “olyckan”, ett felhopp, följder av slagsmål… Volodja och Leon var kloka och belästa. Jag och Svea började besöka dem varje vecka – först av medlidande, sedan för att vi lärde oss så mycket. Det blev rutin. Volodja plockade blommor från rabatten till mig, Leon vek origami till Svea, blyg men noggrann. Tillsammans satt vi på bänken – Volodja intill mig, Leon med ryggen vänd mot oss, hela uppmärksamheten på Svea, som rödnade men trivdes. Vi pratade om allt och inget. Så gick den varma sommaren snabbt. Regnig höst kom. Sommarlovet var över. Sista året väntade. Vi glömde Volodja och Leon. Examen, studentfest, och sedan drömmen om sommaren. Så hamnade jag och Svea igen utanför hemmet. Vi ville hälsa på killarna. Satte oss på vår bänk, väntade att Volodja med blommor och Leon med origami skulle dyka upp. Vi väntade förgäves. Plötsligt kom en tjej ut – och gav mig Volodjas brev. Jag öppnade kuvertet: “Älskade Lillan! Du är min blommande dröm! Min stjärna som jag aldrig når! Jag blev förälskad i dig direkt. Våra möten var min andning, mitt liv. Ett halvår har jag förgäves sett ut genom fönstret efter dig. Du glömde mig. Så synd! Våra vägar är olika. Men tack för att jag fick känna riktig kärlek. Minns din sammetsröst, ditt leende och dina mjuka händer. Hur jag saknar dig, Lilla! Att få se dig en gång till! Vill andas, men kan inte… Jag och Leon är myndiga nu, till våren flyttar vi. Vi lär inte ses igen. Mitt hjärta är i bitar! Hoppas att jag klarar mig och kan gå vidare. Farväl, min älskade!” Undertecknat – “Evigt din Vladimir”. I brevet låg en torkad blomma. Jag kände sådan skam. Hjärtat gjorde ont – inget gick att ändra. “Vi har ansvar för dem vi tämjde.” Jag anade inte känslorna hos Volodja. Men jag kunde aldrig besvara hans kärlek. Bara vänskap och nyfikenhet. Jo, jag flirtade lite, retade honom, gav honom hopp, men visste inte att min lekfullhet blev hans eld. …Många år har gått sedan dess. Volodjas brev har gulnat och blomman blivit till stoft. Men jag minns våra oskyldiga möten, samtal och skratt åt hans skämt. …Historien fick en fortsättning. Svea rördes av Leons tuffa öde. Hans föräldrar hade övergett honom för hans “avvikelse”. Leon hade ett ben som var mycket kortare än det andra. Svea tog examen som speciallärare, jobbar på barnboendet. Leon är Sveas älskade man och de har två vuxna söner. Volodja levde ensam, enligt Leon. När han var omkring fyrtio kom hans mor till institutionen, såg sin son, började gråta och blev åter kärleksfull. Hon tog med sig Volodja till sin by. Sedan försvann spåren…

KUNDE INTE ÄLSKA

Tjejer, erkänn nu, vem av er är Linnea? En kvinna tittade nyfiket och lite finurligt på mig och min väninna.

Jag är Linnea. Vad gäller det? svarade jag förvånat.

Här är ett brev till dig, Linnea. Från Viktor, främlingen tog fram ett skrynkligt kuvert ur fickan på undersköterskedräkten och räckte det till mig.

Från Viktor? Var är han själv? frågade jag.

Han har blivit flyttad till vuxenboendet. Han väntade på dig, Linnea, som ingen annan. Stirrade ut genom fönstret hela dagarna. Det här brevet gav han mig för att läsa igenom och rätta stavfelen. Han ville inte göra bort sig inför dig. Jag måste rusa snart börjar lunchen. Jag jobbar här som personal, sa hon med ett litet suck och försvann snabbt bort.

…Det var en gång när jag och min väninna Sofia strövade omkring och hamnade av misstag på området till ett okänt boende. Vi var sexton, det var sommarlov och äventyret lockade.

Sofia och jag satte oss på en bekväm bänk. Vi småpratade och skrattade tills två killar kom fram till oss.

Hej tjejer! Har ni tråkigt? Ska vi bekanta oss? Killen räckte ut handen till mig, Viktor.

Jag svarade:

Linnea. Och det här är min vän Sofia. Och den tysta vännen, vad heter han?

Leonard, sa den andre killen lite blygt.

De verkade gammeldags och nästan för korrekta för vår smak. Viktor kommenterade strängt:

Tjejer, varför har ni så korta kjolar? Och Sofias urringning är väldigt avslöjande.

Hörru, grabbar, titta inte där ni inte borde. Era ögon kanske inte klarar det, skrattade jag och Sofia.

Det går inte att låta bli. Vi är ju män. Och röker ni kanske också? fortsatte Viktor, lite pryd.

Självklart, men inte på riktigt, skämtade vi.

Först då la vi märke till att killarna gick konstigt.

Viktor gick med möda, Leonard haltade tydligt på ena benet.

Är ni här för behandling? frågade jag.

Japp. Jag var med om en MC-olycka. Leonard landade illa i vattnet från ett klippstup, rabblade Viktor rutinmässigt. Snart blir vi utskrivna.

Jag och Sofia trodde på berättelsen. Vi anade inte då att Viktor och Leonard var funktionsnedsatta hela livet, att de bodde på boendet år efter år. För pojkarna var vi en doft av frihet.

De levde och studerade på en internat som få utomstående sett inifrån. Varenda funktionsnedsatt ungdom hade sin egen historia om olyckor, fall, slagsmål…

Alltså: Viktor och Leonard var inte bara intressanta och klokare än sin ålder vi började besöka dem varje vecka.

Dels för att vi tyckte synd om dem och ville muntra upp dem, dels för att de visste så mycket man kunde lära sig av.

Det blev snart en vana med våra korta möten.

Viktor brukade plocka blommor från rabatten till mig, Leonard vek origami till Sofia och gav dem lite blygt.

Sedan satt vi alla fyra på samma bänk: Viktor vid min sida, Leonard vände ryggen och ägnade Sofia all sin uppmärksamhet. Sofia blev röd om kinderna men trivdes ändå med blygheten hos Leonard. Vi pratade om allt och ingenting.

Sommaren gick mjukt och fort.

Hösten kom med regn, lovet var slut och vi började sista året på gymnasiet. Livet rullade vidare och vi glömde helt enkelt bort våra sommarlovsvänner Viktor och Leonard.

…Slutspurten med studentexamen, sista skolringningen och balen. Sommaren, hoppets tid, låg framför oss.

Sofia och jag bestämde oss för att besöka internatet igen, vi ville träffa våra gamla bekanta. Vi satte oss på favoritbänken och väntade. Jag såg framför mig Viktor med blommor och Leonard med sin origami. Men två timmar gick förgäves.

Plötsligt kom en kvinna ut från internatets dörr och gick direkt mot oss. Hon gav mig brevet från Viktor. Jag öppnade genast kuvertet:

“Min älskade Linnea! Du är min doftande blomma! Min ouppnåeliga stjärna! Kanske har du inte förstått att jag blev förälskad i dig första gången jag såg dig. Våra möten har varit mitt andetag, mitt liv. Ett halvår har jag spanat ut genom fönstret efter dig. Du glömde mig. Så synd! Våra vägar är olika. Men jag är tacksam för den riktiga kärleken jag fått uppleva. Jag minns din sammetsröst, ditt leende och dina mjuka händer. Vad ont det gör att vara utan dig, Linnea! Om jag bara fick se dig en gång till! Jag vill andas men finns inget syre…
Jag och Leonard har fyllt arton. Till våren flyttar vi till ett annat boende. Vi lär inte ses igen. Min själ är sönderriven! Jag hoppas jag överlever dig och läker.
Farväl, min enda!”

Undertecknat “Alltid din Viktor”.

Med brevet låg en pressad blomma från rabatten.

Jag fick fruktansvärt dåligt samvete. Hjärtat snörpte sig för det fanns inget att göra. I huvudet ekade orden “vi ansvarar för dem vi gjort oss nära”.

Jag förstod aldrig hur starkt Viktor kände. Jag kunde aldrig besvara hans känslor. Någon högre kärlek kände jag inte för Viktor mitt intresse och vänlighet sträckte sig inte längre. Ja, jag flirtade lite, retade honom. Kanske underblåste jag hans känslor men att det skulle bli en eld av kärlek var jag omedveten om.

Sedan har många, många år gått. Viktor brev har gulnat, blomman är smulor. Men minns gör jag de oskyldiga mötena, de fria samtalen, våra skratt åt Viktors skämt.

Och historien har en fortsättning. Min vän Sofia blev mycket berörd av Leonards livsöde. Hans föräldrar vände honom ryggen för att han föddes annorlunda; ena benet är betydligt kortare än det andra. Sofia blev färdig med lärarutbildningen, jobbar nu på ett boende för funktionshindrade barn. Leonard är hennes älskade make. De har två vuxna söner.

Viktor, enligt Leonard, levde sitt liv ensam. När Viktor fyllde fyrtio kom hans mamma till boendet, såg sin övergivna son, grät och tog hem honom till byn igen. Sedan förlorades kontaktenEfter alla dessa år, när jag ibland stannar upp i vardagens larm och känner doften av blommor som Viktor en gång plockade, kommer minnet över mig som en vindpust: den där tidiga sommaren, när livet ännu var ett oskrivet blad och vänskapen oskyldig och fri. Jag tänker på Viktor, på längtan och ensamhet, och på hur vissa människor berör oss för alltid, även när vi inte kan älska dem som de älskar oss.

Ibland undrar jag om han minns min sammetsröst, så som han skrev. Om han finner ro bland björkarna i byn, om hans mamma tyst tar hans hand när kvällsolen sänker sig över fälten. Jag vet bara att vi alla längtade efter något då, efter att bli sedda och älskade precis som vi var med våra styrkor, brister och drömmar.

Jag håller Viktors brev kvar, även om blommans färg har bleknat, för i det finns en påminnelse om modet att älska utan garantier och att våga drömma. Och ibland, när jag möter mina egna elever och ser deras försiktiga skratt och hungriga blickar efter tillhörighet, känner jag en stilla förvissning: ingen kärlek är förgäves, den vilar kvar i hjärtan och i minnen, och ibland räcker det att vara den som lyssnade, den som satt en stund på en bänk och lät sommaren andas.

Så slutar sagan om Viktor, Leonard, Sofia och mig med ett hjärta som ömmar och ett leende av tacksamhet för allt som var och allt som ännu kan bli.