17 februari
Jag lärde känna en kille på min vän Frejas födelsedagsfest i Uppsala. Han visade sig vara en kompis till hennes pojkvän. Vi verkade fatta tycke för varandra, och han föreslog att vi skulle ses och hitta på något i stan.
När vi möttes upp, sa han att vi först skulle gå till ICA och köpa lite mat, och sen åka hem till en vän till honom tillsammans. Eftersom det var ett ruggigt februarikväll och han inte föreslog något annat, som ett kafé eller bio, gick jag med på det.
Han föreslog att vi skulle köpa en pizza och lite annat smått och gott. Vi tog en kundvagn och började handla. Plötsligt började han lägga på dyr cognac, en förpackning med fina prinskorvar, ost, ananas och allt möjligt annat.
Jag blev lite förvånad. Själv la jag bara i clementiner och småkakor, hade inte så mycket pengar med mig. Jag trodde ju att det skulle vara en dejt, inte storhandling.
Jag tänkte att han måste vara en schysst kille och väldigt generös.
När vi kom till kassan var det fem personer före oss. Då gick han plötsligt iväg från vagnen och sa: “Jag kommer strax tillbaka.” Jag stod kvar och förstod ingenting. När det blev min tur i kassan plockade jag ut bara mina clementiner och kakor ur vagnen och lämnade resten.
När jag kommer ut ur ICA står han där och väntar. Han tar min tygkasse och märker att det är väldigt lite i den, tittar förbryllat på mig och frågar: “Var är resten av grejerna?”
Jag pekade in mot butiken där allt låg kvar. Han ropade högt efter mig och anklagade mig för att vara snål, att jag borde ha betalat för allt, och att han slösat bort sin tid.
Det här blev ett riktigt märkligt möte. Om jag lärt mig något, så är det att alltid ta reda på vad planen är och komma överens om vad som gälleroavsett om det handlar om fika, pizza eller att handla mat i ICA med någon man just träffat.
