Tjejer, vem av er är Lina? frågade en okänd flicka med en skälmsk blick medan hon granskade mig och min väninna.
Det är jag. Varför undrar du? svarade jag förvirrat.
Här har du ett brev, från Viktor. Hon drog fram ett skrynkligt kuvert ur fickan på sin klänning och räckte det till mig.
Från Viktor? Var är han själv? undrade jag.
Han har förflyttats till ett vårdhem för vuxna. Han väntade på dig, Lina, som man väntar på en droppe vatten i öknen. Tittade ut genom fönstret tills ögonen värkte. Han bad mig läsa igenom brevet för att se om det fanns några fel. Ville inte skämma ut sig inför dig. Nu måste jag gå, lunchen serveras snart. Jag jobbar här som vårdare. Flickan såg på mig med en förebrående blick, suckade och skyndade därifrån.
En gång för länge sedan, under sommarlovet när vi var sexton, hade min väninna Elin och jag strövat in på en okänd institutionsområde av ren nyfikenhet. Vi sökte äventyr, och sommaren lockade med sina möjligheter.
Vi slog oss ner på en bänk, skrattade och pratade, utan att märka de två pojkarna som närmade sig.
Hej, tjejer! Tråkigt? Ska vi lära känna varandra? sa den ena pojken och sträckte fram handen. Jag heter Viktor.
Lina, svarade jag. Och det här är min kompis Elin. Vad heter din tysta vän?
Lukas, mumlade den andre.
Pojkarna verkade gammalmodiga och lite för propera. Viktor såg allvarligt på oss och sa:
Varför har ni så korta kjolar? Och Elin, din klänning är väldigt urringad.
Hm… Pojkar, titta inte dit ni inte ska. Annars kan det hända att era ögon “springer iväg” åt olika håll, skojade vi.
Det är svårt att låta bli. Vi är ju män. Råkar ni också röka? fortsatte den pryde Viktor.
Visst, men inte inhaling, fnissade vi.
Först då lade vi märke till att något var fel med pojkarnas ben. Viktor rörde sig mödosamt, och Lukas haltade tydligt.
Är ni här för att bli behandlade? undrade jag.
Ja. Jag var med om en motorcykelolycka. Lukas hoppade från en klippa och landade illa, svarade Viktor snabbt, som om han sagt det många gånger. Vi ska snart bli utskrivna.
Vi trodde naturligtvis på deras “historia”. Då visste vi inte att Viktor och Lukas var funktionsnedsatta sedan barnsben och dömda till ett liv på hemmet. För dem var vi en fläkt av frihet.
De levde och studerade på en anläggning avskärmad från omvärlden. Varje invånare hade sin egen påhittade historia en olycka, ett fall, en slagsmålsskada…
Men de var intressanta, väl-lästa och visare än sin ålder.
Elin och jag började hälsa på dem varje vecka. Först av medlidande, för att muntra upp dem men snart lärde vi oss mycket av dem. Våra korta möten blev en vana.
Viktor brukade ge mig blommor han plockat från rabatten, och Lukas gav alltid Elin ett papperskonstverk han vikt själv, blygt och utan ett ord.
Sedan satt vi fyra på bänken Viktor bredvid mig, Lukas med ryggen till, helt fokuserad på Elin. Hon rodnade, men det syntes att hon tyckte om den blyge Lukas sällskap. Vi pratade om allt och inget.
Den varma sommaren gick fort.
Sedan kom den regniga hösten. Skolan började igen, och Elin och jag glömde snart Viktor och Lukas.
Studenten kom och gick, och snart var det sommar igen. Vi beslutade oss för att hälsa på pojkarna igen. Vi satte oss på den välbekanta bänken och väntade. Men efter två timmar kom ingen.
Då kom flickan i klänningen springande. Hon gav mig brevet. Jag öppnade det genast:
*”Kära Lina! Min blomma, min stjärna! Du förstod väl inte att jag älskade dig från första stund. Våra möten var mitt liv, min andedrätt. I ett halvår har jag stirrat ut genom fönstret, hoppats på dig. Du glömde mig. Vilken sorg! Våra vägar skiljs. Men jag är tacksam för att jag fick uppleva äkta kärlek. Jag minns din mjuka röst, ditt lockande leende, dina varma händer. Hur jag saknar dig! Att få se dig en enda gång till… Jag vill andas, men luften tryter.
Lukas och jag fyllde arton i våras. Snart flyttas vi till ett annat hem. Vi ses nog inte igen. Mitt hjärta är i trasor. Kanske läker såren med tiden.
Farväl, min älskade!”*
Undertecknat: *”Din för alltid, Viktor.”*
I kuvertet låg en pressad blomma.
Jag skämdes så det sved. Hjärtat knöt sig av sorg över att inget kunde ändras. Ett citat dök upp i huvudet: *”Vi är skyldiga dem vi låtit komma oss nära.”*
Jag hade ingen aning om vilken passion som brann i Viktor. Men jag kunde inte besvara den. Mina känslor var inte mer än vänskapliga. Ja, jag koketterade lite, retade honom matade kanske hans känslor utan att mena illa. Men jag visste inte att min lek skulle bli en brinnande kärlek för honom.
Åren har gått. Brevet har gulnat, blomman förvandlats till stoft. Men jag minns våra möten, skrattet, våra meningslösa samtal.
Historien har ett slut. Elin blev rörd av Lukas öde föräldrarna hade övergett honom för hans “annorlunda” ben, som var betydligt kortare än det andra. Elin blev lärare och arbetar nu på ett hem för funktionsnedsatta barn. Lukas är hennes man. De har två vuxna söner.
Viktor, enligt Lukas, levde ensam. När han var fyrtio kom hans mor till hemmet, såg sin försummade son, och grät. Hon tog med honom hem till byn. Sedan försvann hans spår
