Kristina satt framför spegeln och målade läpparna med det där speciella läppstiftet – ”Körsbärssylt”. Oleg hade sagt att det klädde henne. I hennes ålder väntar man sig inga mirakel, men plötsligt händer det ändå – på en busskur, tänk dig! Han erbjöd henne sin plats, hon tackade, de började prata. Tre månader har gått – känns som ett helt liv. ”Barsik, vad säger du?” frågade hon katten som låg på fönsterbrädan och spanade på sparvar. ”Är jag fin?” Barsik jamade, sådär värdigt och godkännande. Han hade varit hos henne i fem år, sedan maken gick bort. Kristina tog hem kattungen och sade: ”Vi får sörja tillsammans.” Och så blev det – fast mest av allt – leva tillsammans. En smart katt, förstående. När hon mådde dåligt – kom han och spann. När hon var glad – sprang han och lekte. Och varje morgon väckte han henne, försiktigt med tassen mot kinden. Så ringde telefonen: ”Kristineliten, jag är på väg!” – Olegs röst var glad. ”Vi ska bestämma allt idag.” Han skulle lämna över nycklarna till sin lägenhet vi havet – de hade bestämt sig för att flytta ihop! Kristina föreställde sig redan frukostar på balkongen, utsikt över viken, Oleg med tidningen. ”Barsik, vi flyttar! Du kommer älska nya stället – stora fönster, massor av fåglar.” Katten sträckte på sig, hoppade ner och strök sig mot hennes ben. ”Självklart får du följa med, vad trodde du?” Det ringde på dörren. Oleg dök upp med blommor och stort leende, elegant och välklädd. ”Min vackra! Är du redo för ett nytt liv?” Kristina log: ”Kom in, jag sätter på te.” Oleg tog fram nyckelknippan, la den högtidligt på bordet. ”Här är de. Nycklarna till vårt kärleksnäste.” Barsik kom in i köket, sniffade på Oleg. ”Åh, den där besten igen…” Oleg rynkade på näsan. ”Jag måste prata med dig.” Kristina anade oro: ”Om vad?” ”Min lägenhet är ny, fräscht renoverad. Katter lämnar hår och lukt, dessutom har jag allergi. Jag tänker inte leva med katt. Du får välja.” Orden kändes som kallt vatten i ansiktet. Barsik satt vid hennes fötter och tittade först på henne, sedan Oleg. På kvällen for Oleg, nycklarna kvar på bordet. Barsik hoppade upp i hennes knä och spann. ”Vad ska jag göra, Barsik?” viskade hon, smekte hans päls, med Olegs ord ekande i huvudet: ”Du får bestämma själv.” Fem år hade Barsik varit hennes räddning, tröst och mening. Hon mindes hur hon tog hem den pipande lilla ungen, matade med pipett, hur han spann första gången och aldrig lämnade hennes sida. Vänner rådde henne: ”Du kan väl hitta ett nytt hem till katten för en mans skull?” Men kunde hon det? Grannfrun skakade på huvudet: ”Det är ju förräderi, Kristina. Finns ingen anledning som är viktigare än en trogen vän.” Orden gjorde ont. Kristina bad om ursäkt till Barsik, han svarade genom att spinna tyst och trygga henne. Oleg ringde: ”Hur går det?” ”Letar ny ägare.” ”Inga känslomässigheter! Vill du vara med mig eller inte? Jag kräver en kvinna som kan välja.” Efter samtalet kändes allt tomt. Nätterna gav drömmar där Oleg och Barsik stod i varsin ände av en lång korridor – hon måste välja. Vännen Ninas röst: ”Män som börjar ställa ultimatum… imorgon gäller det kläder och vänner. Du är ju inte ensam – Barsik räknas väl?” Efter det började Kristina se klart: Oleg var kanske inte den rätta, ändå var hon rädd att vara ensam. Men när hon höll om Barsik kände hon: detta är kärlek utan villkor. Nästa dag kom Oleg tillbaka: ”Är du redo? Har du placerat katten?” Kristina höll upp Barsik i famnen. ”Jag kan inte lämna honom.” Oleg blev kall och ilsken. ”Du väljer en katt framför ett liv med mig?” Kristina svarade lugnt: ”Han skulle aldrig tvinga mig att välja.” Oleg gick, dörren slog igen. Tystnad i lägenheten, men lättad. Våren kom, Kristina tog emot nya elever, musik och skratt fyllde hemmet igen. I trappuppgången träffade hon pensionerade läraren Mikael – också djurvän. Barsik godkände gästen direkt. Livet blev bra, inte som hon planerat, men äkta. ”Tack,” viskade Kristina till Barsik, och förstod: äkta kärlek kräver aldrig förräderi – med den som älskar dig villkorslöst är du aldrig ensam.

Karina sitter framför spegeln och lägger varsamt på sitt favoritläppstift Körsbärsglans. Erik brukade säga att det verkligen klär henne. Vid hennes ålder väntar man sig inte längre mirakel, ändå tycker hon att ett har hänt och det på busshållplatsen, tänk dig! Han ställde sig upp och erbjöd sin plats, hon tackade, och samtalet började flyta av sig självt.

Det var tre månader sedan nu. Men det känns som ett helt liv.

Sigge, vad tycker du? vänder hon sig till katten som ligger på fönsterbrädan och kikar på pilfinkarna utanför. Är jag fin?

Katten jamar, självsäkert och godkännande.

Sigge har bott hos henne i fem år nu. Sedan den där dagen när hon förlorade sin make. Då tog hon hem kattungen och sa: Vi får sörja tillsammans. Men det blev inte så de lärde sig leva tillsammans.

En klok katt. Förstående. När Karina är ledsen, kommer han och spinner. När allt är bra, springer han nästa omkring som en tok. Och på morgonen, då väcker han henne mjukt med en tass mot kinden.

En signal från mobilen bryter tystnaden.

Karina lilla, jag är på väg! Eriks röst låter uppspelt, glad. Nu bestämmer vi oss idag!

Härligt, skrattar hon. Jag väntar.

Idag ska han ge henne nyckeln till sin lägenhet. De har bestämt sig för att flytta ihop! Till hans tvåa vid Skagens strand. Där är det luftigare, ljusare, och havsluften är frisk.

Karina ser det redan i huvudet: frukost på balkongen, utsikt mot sundet, Erik som läser Svenska Dagbladet.

Sigge, vet du vad? säger hon. Vi flyttar! Du kommer älska det nya stället. Stora fönster, massor av fåglar att titta på.

Sigge sträcker sig, hoppar ner från fönsterbrädan, och stryker sig mot hennes ben.

Ja men du följer förstås med. Vart skulle jag ta vägen utan dig?

Det plingar på dörren.

Erik står där med en bukett tulpaner och ett varmt leende. Prydlig, välklädd, en riktig företagsledare. Inte vem som helst.

Min fina! Han kysser henne på kinden. Klar för ett nytt kapitel?

Jag är redo! Karina strålar. Kom in, jag sätter på te.

De slår sig ner i köket. Erik plockar fram en nyckelknippa och lägger den högtidligt på bordet.

Här är de. Nycklarna till vårt nya hem.

Sigge kommer smygande in i köket, nosar på gästen.

Åh, den där besten, Erik grimaserar. Karina, jag behöver prata med dig.

Om vad? Blir hon spänd. Rösten hans har fått en ny, kallare klang.

Förstår du, det är nyrenoverat hos mig. Och katter… det blir hår överallt, och det luktar. Ärligt talat har jag lite allergi också.

Karina stelnar till med tekoppen i handen.

Vad menar du?

Jag tänker inte bo med katt. Erik säger det som om det gällde en gammal soffa. Du får bestämma över honom.

Orden faller som isvatten över henne.

Sigge sitter vid hennes fötter och ser upp, först på henne, sedan på Erik.

Förstående blick, som om han vet vad som händer.

Lite senare åker Erik. Nycklarna ligger kvar på bordet. Karina sitter kvar med sitt kalla te, stirrar på de förbannade nycklarna.

Sigge hoppar upp i hennes knä och spinner, tyst, tröstande.

Vad ska jag göra nu, Sigge? viskar hon och klappar den mjuka pälsen. Vad ska jag ta mig till?

I huvudet hennes snurrar Eriks ord runt: Du bestämmer själv.

Men hur då? I fem år var Sigge hennes familj, hennes tröst, hennes mening. När Viktor dog, räddade kattungen henne från att gå under.

Hon minns hur liten och pipig han var, hur hon matade honom med nappflaska, hur han kurrade första gången i hennes knä.

Alla de här åren. Frukostarna tillsammans, kvällarna vid TV:n. När hon varit sjuk, gick han inte ifrån henne. När hon var ledsen, la han sin lilla tygmus bredvid, som för att säga: Kom, lek lite, det blir bättre.

Sigge lyfter huvudet och ser henne rakt i ögonen. Det är något märkligt mänskligt i den blicken.

Karina går runt i köket, tar upp mobilen, tänker ringa sin väninna Birgitta, men låter bli. Vad skulle Birgitta säga? Troligtvis något som: Karina, för kärleks skull kan du hitta ett nytt hem åt katten

Men kan man det?

Hon går fram till fönstret. Ute faller årets första snö. December. Snart är det jul. Hon hade drömt om att inte fira ensam i år.

Jaja, bestämmer hon. Jag går till veterinären. Kanske någon vill ta sig an en katt. Vi hittar ett bra hem.

Men redan när hon säger det högt känner hon ett motstånd inombords.

Nästa dag kollar hon med grannen, tant Gunnel som alltid matar innergårdens katter.

Tant Gunnel, vet du om någon kan ta en katt? En smart och snäll katt.

Menar du Sigge? Grannen ser förvånad ut. Vad har hänt?

Ska flytta. Och där… är det inte tillåtet med djur.

Tant Gunnel ser strängt på henne:

Karina, vad säger du? Sigge är ju som din egen minns hur du kämpade med honom när han var liten?

Det är omständigheter, suckar Karina.

Vilka omständigheter kan väga tyngre än en trogen vän? mumlar Gunnel. Jag vet ingen. Och jag vill inte veta. Det där vore svek, Karina.

Ordet “svek” gör ont. Karina skyndar sig att säga hej då.

Hemma möter Sigge henne i hallen, spinner och stryker sig mot hennes ben. Hon förstår han känner på sig allt.

Förlåt mig, viskar hon och tar honom i famnen. Förlåt.

På kvällen ringer Erik:

Så, har du ordnat med katten?

Inte än. Söker vidare.

Karina, rösten nu hård, vi behöver inte hålla på mer. Vill du leva med mig eller inte? Jag är seriös, jag behöver en seriös kvinna ingen som sätter en katt före lyckan.

Ge mig lite tid.

Vi måste vara klara före jul. Jag vill att du flyttar in innan dess.

Karina sitter länge tyst efteråt. Sigge ligger bredvid, iakttar henne ibland.

Han har rätt, säger hon till katten. Du är bara en katt. Erik är en man. Var hittar jag någon som honom igen?

Men hon tror inte på sina egna ord.

Dag tre ringer Birgitta:

Karina, du låter inte glad. Vad är det?

Där berättar Karina allt om Eriks ultimatum, om att söka ny ägare, och sina funderingar.

Vänta nu sa han så? Du väljer jag eller katten?

I princip, ja.

Då vet du vad som händer sen? Nästa gång förbjuder han jeans. Efter det ber han dig sluta träffa vänner. Karina, en man som börjar styra från början

Men tänk om jag blir ensam! nästan skriker Karina. Helt ensam!

Är du det nu? Sigge räknas inte han?

Karina blir tyst.

Efter samtalet sätter hon sig på soffan. Sigge kryper genast intill.

Hör du, säger hon. Om jag ger bort dig kommer du sakna mig då?

Katten spinner djupt.

Och jag då? Hur skulle jag må om jag sviker dig?

Sigge ser henne i ögonen. Så mycket värme och tillit.

Herregud, viskar hon. Vad håller jag på med?

Då ringer Erik igen.

Karina, imorgon är det lördag. Jag kommer och hämtar dig. Hoppas kattfrågan är löst nu?

Hon tittar på Sigge. Han ligger hoprullad och spinner, trygg.

Erik. Jag måste fundera lite till.

Fundera? På vad? Vill du offra oss för en katt?

Kan du inte vänja dig? Sigge är väldigt fin och renlig.

Jag sa ju, jag är allergisk! Och Karina om du inte kan fatta ett beslut är du inte redo för något allvarligt. Tänk till sista chansen.

Pip.

Karina lägger ifrån sig telefonen. Bara spinneriet från Sigge hörs.

Jaha, konstaterar hon. Sista chansen. Fint uttryckt.

Plötsligt blir hon livrädd inte för ensamheten, utan för att nästan ha gett bort en vän för någon som ställer krav.

Lördag morgon är grå och kall. Hon vaknar tidigt efter en orolig natt; i drömmen gick hon genom en lång korridor, och längst bort väntade både Erik och Sigge. Hon skulle välja.

Sigge ligger, som alltid, vid hennes fötter. Han ser att hon är vaken, gäspar och hoppar upp på kudden.

God morgon, vännen, viskar Karina och begraver ansiktet i hans päls.

Hon reser sig, kokar te, häller upp kattmat åt Sigge. Samma rutiner, men hennes händer darrar.

Vad ska jag göra, Sigge? Han tittar förstående på henne.

Kanske har han rätt? Kanske klamrar jag mig fast vid det gamla?

Men även nu känns orden falska. Inte hennes egna.

Vid elvatiden ringer Birgitta:

Karina, hur går det? Har du bestämt dig?

Jag vet inte. Hjärtat säger en sak, huvudet en annan.

Vad säger hjärtat?

Karina tittar ut. Sigge sitter på fönsterbrädan och putsar sig.

Hjärtat säger att jag inte kan svika honom.

Då är allt klart, säger Birgitta. Mannen som tvingar dig välja har inte förstått vad kärlek är.

Efter samtalet tar Karina upp Sigge i famnen.

Du vet, säger hon. Birgitta har rätt. Jag är inte ensam. Jag har dig. Och då mår jag bra. Riktigt bra.

Sigge spinner, lägger sig tillrätta.

Kanske är Erik ändå inte min typ? Den som är min på riktigt kommer förstå både dig och mig.

Vid tvåtiden ringer det på dörren. Hjärtat rusar i bröstet.

Erik står där med sin lilla väska, allvarlig, affärslik.

Så, är du redo? Har du packat?

Kom in, Erik. Vi behöver prata.

Vad då prata om? Var är katten? Har du hittat ett nytt hem åt honom?

Sigge dyker upp i dörröppningen, sätter sig och iakttar Erik.

Alltså, Erik skakar på huvudet, Karina, jag bad dig ta tag i det här!

Jag har bestämt mig, säger Karina lågmält.

Och?

Jag kan inte överge honom, Erik.

Erik stelnar till, vänder sig mot henne.

Vadå kan inte?

Vi har varit tillsammans i fem år. Han är min vän.

Och jag då? Vem är jag för dig?

Karina ser rakt på honom. Plötsligt ser hon inte längre mannen hon blev förälskad i, utan en som alltid får sin vilja igenom. Hon svarar:

Du är viktig. Men Sigge han har aldrig ställt några krav.

Va?! Erik kan inte tro sina öron. Du jämför mig med en katt?

Nej, men han ger mig kärlek utan villkor.

Karina, säger Erik kallt, förstår du vad du gör? Offrar oss för en katt?

Nej, jag väljer det som betyder mest för mig.

Sigge går fram till henne, hon lyfter honom.

Hör du nu, Erik ryter, jag är en seriös man. Kan ge dig en bra framtid. Men för en katt?

Han är inte en katt, säger hon lugnt. Det är Sigge. Min Sigge.

Vad är det som är så speciellt?

Just då inser Karina helt och hållet.

Du har rätt, Erik. Det är inget märkvärdigt utom det att han aldrig tvingade mig att välja mellan honom och någon annan.

Erik står mållös. Zonen mellan irritation och något nästan sårat.

Så? Väljer du katten?

Han står en stund, vänder sig sen om och går.

Du är dum, Karina. Sån chans kommer aldrig igen.

Kanske inte, säger Karina. Och Sigge är också unik.

Dörren smäller.

Karina är ensam kvar i lägenheten. Hon går in i köket, Sigge lägger sig tryggt i hennes knä.

Så var vi ensamma igen, säger hon.

Sigge tittar upp, stryker sin kind mot hennes hand.

Plötsligt känner Karina ett stort lugn. Nästan lättnad, som att en tung sten har lyfts.

Du vet, Sigge? Det känns rätt så här.

För första gången på länge känns det bra. På riktigt.

Mars. Daggdropp från taken, de första gråa snöfria fläckarna på marken, och pilfinkarna skriker utanför fönstret. Karina vattnar sina violer; nu har hon en egen liten djungel på fönsterbrädan.

Sigge, titta så fint! visar hon en nyutslagen blomma.

Sigge snusar på krukan, jamar godkännande.

Tre månader har gått. Först var det svårt inte för ensamhetens skull, utan tankarna: Tänk om jag gjorde fel? Tänk om han var sista chansen?

Men så förändrades något. Lägenheten blev levande igen.

Karina började undervisa igen tog två elever. Lilla Märta och tonåringen Anton. Musiken återvände. Och inte bara den skratt, röster, liv.

Fröken Karina, vad heter katten? undrar Märta.

Det är Sigge. Min vän.

Får jag klappa honom?

Självklart.

Sigge låter sig klappas och spinner högt när lilla gästen kelar honom på huvudet.

Nyligen hände något nytt. Karina träffade sin granne från femte våningen Gunnar Lindström, pensionerad svensklärare och änkeman. De börjar prata.

Ni har en fin katt, säger han när han ser Sigge i fönstret.

Tack. Gillar ni också djur?

Mycket. Hade en schäfer, Bella, men hon blev gammal för två år sen. Nu funderar jag ibland på att skaffa nytt sällskap… det blir ensamt ibland.

De pratar länge. Gunnar är intressant, klok, vänlig.

Tror du att Sigge gillar gäster? frågar han.

Sigge är noggrann med sitt sällskap. Han känner människor på sig.

Gunnar skrattar:

Får vi hoppas jag klarar testet.

Och det gör han. På en gång.

Nu sitter Karina och ser Sigge värma nosen i solen, och hon ler. Livet blir bättre. Inte som hon tänkt men ändå riktigt, riktigt bra.

Karina brygger te och slår sig ned i fåtöljen. Sigge hoppar genast upp i hennes knä.

Tack, vännen, viskar hon, klappar hans mjuka päls. Du har lärt mig att sann kärlek aldrig kräver svek.

Sigge spinner tillbaka. Varmt, tryggt, hemma.

Och Karina är inte längre rädd för ensamhet. Hon vet nu med den som älskar dig villkorslöst är du aldrig ensam.