Kerstin satt vid spegeln och målade sina läppar med just det där läppstiftet Körsbärsglans. Rickard hade en gång sagt att hon passade i den färgen.
I hennes ålder väntar man sig inga mirakel längre. Men ändå så hände det. På en busshållplats, av alla platser! Han flyttade på sig, hon tackade, de började prata.
Tre månader sedan. Det kändes som ett helt liv.
Sigge, vad tycker du? frågade hon sin katt, som låg i fönstret och spanade ut på pilfinkarna. Är jag fin?
Katten jamade. Beslutsamt och nöjt, som om han godkänt.
Sigge hade funnits hos henne i fem år. Sedan dagen hon begravt sin man. Hon tog hem kattungen och sa: Vi får sörja ihop. Men det blev vi får leva ihop.
En klok katt. Förstående. När hon var ledsen, kom han och spann. När hon var glad, cirklade han runt i lägenheten med energi. Och varje morgon väckte han henne med tassen försiktigt mot kinden.
Telefonen ringde.
Kerstin, jag är på väg! Rickards röst var munter, förväntansfull. Idag löser vi allt, en gång för alla.
Bra, skrattade hon. Jag väntar.
Idag skulle han komma med nycklarna till sin lägenhet. De hade bestämt sig för att flytta ihop! Hans tvåa vid havet. Större, ljusare, bättre luft.
Kerstin såg det framför sig frukost på balkongen, utsikt mot sundet, Rickard som läste Dagens Nyheter.
Sigge, viskade hon till katten, vi ska flytta! Du kommer älska det nya stället. Stora fönster, fler fåglar att spana på.
Katten sträckte på sig, hoppade ner och strök sig mot hennes ben.
Ja, ja, du följer förstås med. Vad skulle jag göra utan dig?
Det ringde på dörren.
Rickard stod där med en blomsterbukett och ett stort leende. Snygg, välklädd. I kostym som visade på hans framgång en riktig företagare, någon att räkna med.
Min vackra! han kysste henne på kinden. Redo för ett nytt liv?
Jag är redo! Kerstin lyste upp. Kom in, jag sätter på kaffe.
De slog sig ner i köket. Rickard la en nyckelknippa högtidligt på bordet.
Här är de. Nycklarna till vårt hem.
Sigge kikade in i köket. Såg gästen, nosade försiktigt.
Där är han igen, rynkade Rickard på näsan. Kerstin, vi måste prata om något.
Om vad då? hon blev stel. Iskalla toner i hans röst.
Du förstår… lägenheten är ny. Allt är omgjort. Och katter… ja, de fäller hår, luktar. Jag har dessutom allergi.
Kerstin blev sittande, koppen skälvde till i handen.
Menar du…?
Jag kommer inte bo med katt, sade Rickard lugnt, som talade han om en gammal fåtölj. Du får välja.
Orden föll som snöblandat regn.
Sigge satte sig vid hennes fötter och tittade på henne. Förstod. Väntade.
Rickard stannade en stund, sen gick han, nycklarna kvar. Kerstin satt kvar vid dukat bord, stirrande på nycklarna som förvandlats till bly.
Sigge hoppade upp i hennes knä, spann mjukt.
Vad ska jag göra, Sigge? viskade hon, strök den sammetslena pälsen. Vad ska jag göra?
Rickards ord ekade: Du får bestämma dig.
Bestämma? Fem år var Sigge hennes familj, hennes tröst. När Ove dog, räddade den där lilla kattungen henne från vansinne.
Hon mindes hur hon tog hem honom pytteliten, gnyende. Hur hon matade med pipett, vårdade, och första gången han spann i hennes famn.
Alla dessa år. Frukost på tu man hand. Kvällar framför TV:n. När hon var sjuk, låg han tätt intill. När hon var ledsen, kom han med favoritleksaken, la den bredvid henne som för att säga: Här, lek lite, glöm sorgen.
Sigge lyfte blicken, såg på henne. Helt ärligt, nästan mänskligt.
Kerstin gick av och an. Höjde luren för att ringa väninnan Britta, men lade ifrån sig mobilen. Vad skulle Britta säga? Troligen: Kerstin, för en man kan man väl hitta ett nytt hem till katten…
Men kan man det?
Hon gick fram till fönstret. Gården var bäddad av första snön. December. Snart jul och nyår. Hon hade drömt om att slippa vara ensam.
Nåväl, sa hon, jag pratar med veterinären. Kanske kan någon ta sig an dig. Vi hittar en bra människa.
Men redan när hon sa det, protesterade allt inom henne.
Nästa dag gick hon till tant Gun på våningen under hon matade grannskapets katter.
Gun, du råkar inte veta någon som vill ha en snäll, smart katt?
Men du menar väl inte Sigge? Gun såg chockad ut. Vad har skett?
Jag ska flytta. Och där får man inte ha djur…
Gun granskade henne länge.
Inte kan du göra dig av med honom? Sigge är ju som ditt barn! Minns när du räddade honom?
Sådant är livet, Kerstin suckade.
Vilket sorts liv är viktigare än en trogen vän? sa Gun och skakade på huvudet. Jag känner ingen och vill inte heller. Sånt är svek, Kerstin.
Ordet svek skar till. Kerstin sa snabbt hej då och gick.
Hemma mötte Sigge henne i dörren. Strök sig mot benen, spann som han alltid gjorde. Plötsligt insåg Kerstin: han känner att något är fel.
Förlåt mig, viskade hon, höll honom hårt. Förlåt.
På kvällen ringde Rickard:
Har du löst kattfrågan?
Inte än. Letar hem åt honom.
Kerstin, rösten blev hård. Ska du verkligen låta en katt stå i vägen för vårt liv? Jag är en seriös man. Jag vill ha en seriös kvinna. Ingen som väljer ett djur framför lycka.
Jag behöver mer tid.
Vi hinner inte vänta. Jag vill att du flyttar in till mig före nyår.
Hon satt länge tyst efter samtalet. Sigge låg bredvid, tittade på henne då och då.
Han har rätt, viskade hon. Du är ju bara ett djur. Och Rickard är en man. Var hittar jag någon som honom igen?
Men orden var falska, till och med för henne själv.
På tredje dagen ringde Britta:
Kerstin, du verkar deppig. Vad har hänt?
Hon berättade allt. Ultimatum, letande efter nytt hem, tvivlen.
Vänta nu, avbröt Britta. Han sa rakt ut: Antingen jag eller katten?
Ja, typ så.
Och du vet vad som kommer härnäst?
Vadå?
Snart säger han: Jag gillar inte att du går i jeans. Eller förbjuder dig träffa mig. Kerstin, om en man dikterar villkoren redan nu…
Men tänk om jag blir ensam! nästan skrek Kerstin. Helt ensam!
Är du ensam nu, då? Räknas inte Sigge?
Kerstin blev tyst.
Efter samtalet sjönk hon ner i soffan. Sigge la sig genast intill.
Om jag ger bort dig, Sigge, skulle du sakna mig då?
Katten spann lågt.
Och jag då? Kan jag vara lycklig, om jag sviker dig?
Sigge lyfte huvudet och såg henne djupt i ögonen. Förtröstan och värme.
Vad håller jag på med? viskade Kerstin.
Telefonen ringde. Rickard.
Kerstin, imorgon är det lördag. Jag hämtar dig. Jag hoppas kattfrågan är löst tills dess?
Hon såg på Sigge, som låg hoprullad och spann stillsamt.
Rickard. Jag behöver mer tid.
Mer tid?! Ska du verkligen rasera vår framtid på grund av en katt? Är du klok?
Kanske du kan vänja dig? Sigge är väldigt renlig och snäll.
Jag har allergi! Och ärligt, Kerstin, du verkar inte vara redo för något på allvar. Fundera till imorgon. Det är sista gången.
Från luren hördes bara tonen. I lägenheten rådde tystnad. Endast Sigges mjuka spinnande hördes.
Så var det, sa hon. Sista gången. Fint sagt.
Och plötsligt var hon rädd. Inte för ensamheten. För att hon nästan varit beredd att svika sin lojalaste vän för någon som hotade henne med ultimatum.
Lördagen var grå och rå. Kerstin vaknade tidigt, sömnlös, drömt konstigt. Som om hon gick i en lång korridor och längst bort stod Rickard och Sigge. Och hon måste välja.
Sigge låg som alltid vid hennes fötter. När hon vaknade, sträckte han på sig, hoppade upp på kudden.
God morgon, min vän, viskade Kerstin, gömde ansiktet i pälsen.
Hon gick in i köket, satte på kaffe, fyllde på Sigges matskål. Allt som vanligt. Men händerna skakade.
Vad ska jag göra nu? pratade hon med katten, som åt lugnt. Vad ska jag ta mig till?
Sigge höjde huvudet, granskade henne lugnt. De klara ögonen såg ut att förstå allt.
Kanske han har rätt? fortsatte hon. Kanske jag håller fast vid det förgångna, inte klarar av att gå vidare?
Men även de orden kändes som lögner.
Vid elva ringde Britta:
Hur mår du, Kerstin? Har du bestämt dig?
Jag vet inte, Britta. Hjärtat säger en sak, huvudet en annan.
Och vad säger hjärtat?
Kerstin tystnade. Hon såg på Sigge där han tvättade sig vid fönstret.
Hjärtat säger att jag inte kan svika honom.
Där har du svaret! ropade Britta. Vakna, Kerstin! En man som tvingar dig välja mellan honom och din trogna vän vad är det för sorts man?
Efter samtalet satte Kerstin sig i fåtöljen, tog Sigge i famnen.
Vet du, sa hon, Britta har rätt. Jag är faktiskt inte ensam. Jag har dig. Och jag mår bra. På riktigt.
Katten spann, lade sig tillrätta.
Tänk om Rickard inte är rätt? Kanske den riktiga mannen tycker om både mig och dig?
Vid två ringde det på dörren. Hjärtat slog dubbla slag.
Rickard stod där med en väska. Stram och sammanbiten.
Så, är du redo? frågade han utan att hälsa. Har du packat?
Kom in. Vi måste prata, Rickard.
Vad finns att prata om? han klev in, såg sig omkring. Var är katten? Jag hoppas att du ordnat det?
Just då kom Sigge ut från köket. Han såg gästen, satte sig och betraktade honom.
Ser du jag bad ju dig lösa det där!
Jag har bestämt mig, sa Kerstin stilla.
Jaha?
Jag kan inte lämna honom.
Rickard stannade till, stirrade på henne.
Hur menar du, kan inte?
Jag bara kan inte. Han är min vän. Vi har varit tillsammans i fem år.
Och jag då? Vem är jag?
Kerstin såg på honom. Och plötsligt såg hon inte längre mannen hon var förälskad i. Hon såg en man som ville bestämma och för vilka hennes känslor var hinder.
Du betyder mycket för mig men Sigge har aldrig pressat mig.
Va?! Rickard tappade andan. Jämför du mig med en katt?
Nej. Men han älskar mig villkorslöst.
Kerstin, förstår du vad du gör? Kastar bort ett liv för en katt?
Nej. Jag väljer bara det som är viktigt för mig.
Sigge kom fram och strök sig mot hennes ben. Hon lyfte upp honom.
Hör du, sa Rickard, nu med metallröst, fundera en sista gång. Jag är framgångsrik. Jag skulle kunna ge dig allt. Och så väljer du… en katt?
Han är inte en katt. Han är Sigge. Min Sigge.
Vad är det som är så speciellt med honom?! Rickard blev högröd. Ett djur, bara ett djur!
Och då visste Kerstin svaret. Helt och fullt.
Du har rätt, Rickard. Han är inget märkvärdigt. Bara en som aldrig tvingat mig välja.
Rickard blev stående, förvirrad mellan vrede och förvåning.
Så du väljer katten?
Han stod tyst en stund. Vände klackarna och gick.
Du är dum, Kerstin. Missar chansen i livet. Sådana som jag finns det inte många.
Kanske inte, svarade hon lugnt. Men sådana som Sigge heller inte.
Dörren smällde igen.
Kerstin blev ensam kvar. Lägenheten tyst.
Hon gick till köket, satte sig. Sigge la sig i hennes knä.
Så nu är det vi igen, sa hon.
Katten såg på henne. Strök sig värmt mot hennes hand.
Plötsligt kände Kerstin en lättnad. Verkligt lättnad! Som om bördan fallit av henne.
Vet du, Sigge? log hon. Det här var rätt beslut.
Och för första gången på flera veckor kändes det faktiskt bra.
Mars. Utanför fönstret droppade snön bort, fåglarna lät över gården. Kerstin vattnade sina saintpaulior under vintern hade fönsterbrädan förvandlats till en liten djungel.
Sigge, titta vilken blomma! hon visade katten en ny utslagen knopp.
Sigge nosade godkänt på blomkrukan, jamade nöjt.
Tre månader hade gått. Den första tiden var svår, inte av ensamheten, utan av tankarna: Tänk om jag gjorde fel? Om han var sista chansen?
Men med tiden vaknade hemmet igen.
Kerstin började undervisa piano igen två elever: lilla Maja och tonårspojken Rasmus. Musik och skratt fyllde rummen. Livet kom tillbaka.
Kerstin, vad heter din katt? undrade Maja första gången hon såg Sigge.
Han heter Sigge. Min vän.
Får jag klappa honom?
Självklart.
Sigge lät sig villigt klappas och spann så tydligt att alla förstod han var nöjd.
Nyligen hände något oväntat. Kerstin mötte herr Algot på femte våningen pensionerad lärare och änkling. De pratade länge ute på gården.
Vilken fin katt du har, sa han, när han kikade in genom fönstret.
Tack. Tycker om djur?
Mycket. Hade en schäfer, Dina. Hon gick bort i vintras, saknar sällskap.
De pratade länge, flera gånger. Algot var en klok och snäll människa på riktigt.
Tror du Sigge accepterar gäster? frågade han en gång.
Sigge är bra på att känna av människor. Han gillar bara de som är snälla.
Algot skrattade:
Då får vi hoppas på godkänt.
Det fick han, på första försöket.
Nu satt Kerstin med sin tekopp i fåtöljen, Sigge i knät, strök den mjuka pälsen.
Tack, viskade hon. För att du har hjälpt mig förstå att riktig kärlek aldrig kräver svek.
Sigge spann lågt och varmt.
Kerstin var inte rädd för ensamheten längre. För hon visste med någon som älskar dig utan krav, är du aldrig ensam.
