Kristallkatten
Tre systrar under fönstret
Mamma, det är ju precis som du och mostrarna, eller hur?
Vera suckade, leendet låg först i ögonvrån.
Nästan. Tänker du sova idag? Jag har jobb kvar ikväll. Imorgon, på festen, somnar du stående annars.
Okej, okej! Jag sover! Polina burrade in sig under täcket men stack omedelbart ut sin lilla näsa igen. Fast blir det ballonger? Kommer Mikaela? Och
Vera greppade dottern, svepte in henne hårt och pussade henne över hela ansiktet, ignorerande protesterna.
Inget mer snack nu sov! Allt ordnar sig imorgon!
Hon räckte Polina favoritnallen och lämnade rummet, tände nattlampan. Polina var fortfarande mörkrädd och Vera såg alltid till att små lampor lyste över hela huset.
Vera gick ner till köket, stängde dörren försiktigt efter sig och slog igång datorn. Det fanns så mycket att göra, men först satt hon i stillhet ett par minuter och samlade ihop tankarna. Imorgon skulle bli svårt. Inte bara för att det var Polinas födelsedag och allting måste organiseras det var hon ändå glad för. Hon älskade fester, särskilt om de rörde hennes dotter. Men släktingarna skulle komma. Att hålla dem på gott humör var svårare. Vera skakade av sig tankarna, satte på tevattnet, och plockade upp räkenskapsmappen. Det var ändå tur, tänkte hon, att hon lyssnat på farmors råd och blivit ekonom. Om hon varit marinbiolog, som hon drömt om som ung, hade livet varit något helt annat. Mer romantik, kanske, men knappast tryggare. Vera log svagt, blundade ett ögonblick och såg havet framför sig. Snart nog skulle hon och Polina åka på semester. Om inget annat hände innan dess. Hon suckade djupt och började arbeta.
Veronika föddes i Uppsala, hos Lena och Viktor Bergman. En efterlängtad dotter som alla väntade på. Far- och morföräldrarna jublade, föräldrarna var överförtjusta över sin rödrosiga flicka.
Dags för ett syskon direkt! De måste ju ha varandra! envisades mormor, och Lena höll med.
Mellan Vera och nästa syster, Nadja, blev det knappt någon åldersskillnad. Bästa vänner, ständigt i kapp och tävlan, men avundsjukan fick aldrig fäste; de klättrade tillsammans och firade varandras framgångar. Lena såg alltid till att konflikterna inte växte, påminde dem ständigt: Ingen kommer stå dig närmare än din syster. Hon såg till att flickorna gick i samma klass. De satt tillsammans första skoldagen och snuddade varandras nya skor under bänken. Jag finns här nära, var inte rädd, ville de säga varandra. Alltid var Vera den oroliga, för ansvarstyngd redan då. Nadja däremot kunde lämna en halvfärdig läxa för att räkna talgoxar genom fönstret. Vera reste sig inte från bordet förrän hon var färdig.
Vera! Har du gjort matten? Låt mig kopiera och så går vi ut!
Gör den själv! sa Vera och puttade bort systern. Råkar vi sitta isär nästa gång, då får du tänka efter själv. Vill du ha hjälp?
Nadja fnös och låtsades bli sur, men det höll aldrig länge. En halvtimme senare drog hon Vera med sig till skridskoban eller dammen för att mata ankor.
När Vera gick i sexan föddes den yngsta systern, Linnea. Det hade inte varit moderns plan. Efter två kändes det som nog.
Ska vi börja om? Jag är ju snart fyrtio, Viktor
Du har ju hjälp av flickorna! Och tänk om det blir en pojke!
Men det blev en flicka, Linnea. Högljudd, viljestark, helt olik sina systrar. Och ganska fort blev det Nathalie som styrde allt i hushållet.
Lena märkte skillnaden när Vera och Nadja var små, längtade hon ofta efter bara fem minuters ro. Men med Linnea blev moderskapet nästan hela hennes värld, allt annat trängdes undan, även de två äldre döttrarna. Småsystrarna fick fler och fler sysslor. Ingen märkte när relationen skiftade nyans.
Och det var där han kom in “katten mellan dem”.
Han hette Simon och bodde tvärs över gården. Flickorna hade aldrig lagt märke till honom, men när Veronika fyllde sexton blev det annorlunda.
Han tog henne i armen efter träningen.
Vera, kan jag få tala med dig?
Vera såg på honom länge med klara, grå ögon, log och svarade:
Jag har bråttom hem. Klockan sex vid porten.
Simons ansikte ljusnade. Du är speciell.
Det har jag anat, silverklangen i Veras skratt försvann in mellan björkarna.
Och vem skulle hon berätta för? Förälskelsen, första kyssen, nervositeten självklart berättade hon till slut för Nadja. Nadja märkte att något var annorlunda och pressade sanningen ur henne.
Senare förstod Nadja knappt själv varför Simon plötsligt blev viktig för henne också. Han tilltalade henne inte, men plötsligt kunde ingenting överglänsa känslan av att vinna honom ifrån Vera.
Vera förstod ingenting förrän hon såg dem tillsammans. Hon gick hem under tystnad och låste in sig på sitt rum, ignorerade Linnéas protester utanför dörren.
Vera, vad är det som har hänt?! Släpp in mig genast! Lenas röst darrade.
Vera gav efter men när Lena såg sin äldsta dotters ansikte förstod hon, för första gången, vad det innebar att titta rakt ner i en avgrund. Hon viftade iväg Linnea och stängde dörren.
Vad är det, mitt barn?
Mamma, det gör ont. Varför? Hur kunde Nadja
När Lena förstått omfamnade hon Vera.
Hur kan jag hjälpa dig?
Vera stirrade ut genom fönstret med torra ögon. Hur sätter man ord på den smärtan?
Hjälp mig packa, mamma. Jag vill till farmor. Jag klarar inte att vara kvar.
Nadja dök upp från pulkabacken, röd om kinderna, och mötte Vera med resväskan i hallen.
Vart ska du?
Utan ett ord gick Vera förbi henne och ut. Dagen därpå hade Vera flyttat och Lena slog ihop dörren så att mammas kristallkrona klingade i vardagsrummet.
Ingen i familjen Bergman kunde vara långsint. Efter ett par veckor började Lena prata med Nadja igen, men för Vera tog det över två år innan hon ens ville se sin syster. Kanske hade det gått ännu längre om inte Lena blivit svårt sjuk. När mamma behövde dem blev de tvungna att samarbeta för mammans skull.
Förlåt Nadja såg ner på sina darrande händer där de satt i sjukhusparken och väntade på att operationen skulle ta slut.
Den som gräver i det förflutna Vera såg på henne. Nadja förstod att förlåtelsen var där, men minnet skulle inte gå att sudda ut.
Hon grep ändå försiktigt Veras handled och Vera drog sig inte undan. De satt tysta, sida vid sida, tills pappa till slut kom med beskedet operationen hade lyckats.
Efter det turades systrarna om hemma, hjälpte till och vaktade lillasyster Linnéa, som Vera då fick upp ögonen för på riktigt vild, orädd, helt utan respekt för auktoriteter. Hon gjorde alltid som hon ville, och ingen kunde stoppa henne. Heller inte Lena och Viktor.
När Lena blev frisk gled livet isär igen. Vera flyttade till Jönköping för att ta hand om sin farmor och blev kvar. Eivor, farmodern, gick bort ett år senare och lämnade sin fina sekelskifteslägenhet åt Vera.
Lev och bygg ditt liv, lilla gumman! Våga lita på dig själv till och med de närmaste kan sveka för sin egen skull ibland.
Vera log sammanbitet. Hon behövde ingen läxa. Några år senare gifte hon sig utan släkt eller pompa. Det var knappt en bröllopsfest bara Vera och Anders på stadshuset och en middag efter. Anders hade inga egna föräldrar och Vera ville inte bjuda någon från sin sida.
De fick ett stilla lyckligt äktenskap, men saknade barn. Både Vera och Anders ville ha en liten, men åren gick utan att något hände. Läkare hittade inget fel de skulle vänta, sa de.
Vera höll kontakten med familjen via kort och sällsynta hälsningar. Några gånger hälsade de på Lenas familj, men Anders passade aldrig in, och Vera drog sig undan från släktens påtryckningar.
Jag har valt honom, mamma.
Men du, med ditt huvud och din charm! Du hade kunnat bli vad som helst
Vera ville inte förklara för henne fanns ingen bättre än Anders. Hon kände sig lugn, trygg, älskad. Hon var ekonomichef på ett stort bolag. Han körde lastbil och de grälade aldrig om vem som bestämmer. De hade bara varandra, och det räckte. När Vera blev sjuk, skötte Anders om henne som ett barn; han städade, lagade mat, gjorde det mesta hemma.
Du har haft tur, säger jag! Nadja skrattade med ungarna i famn. Min man rynkar bara på näsan och hittar fel överallt.
Vera brydde sig inte om Nadjas klagovisor hon såg att Nadja var nöjd i grunden. Det kunde man däremot inte säga om Linnea.
Linnea växte upp oemotståndligt vacker. Systrarna var sköna också, men vid Linnea bleknade de. Linnea, vår drottning! log Lena, och såg på dottern som låg utsträckt i soffan medan de äldre syskonen dukade upp till firande. På föräldrarnas bröllopsdag tvingades Linnea sitta pliktskyldig en kvart innan hon försvann klander hjälpte inte.
Efter studenten tröttnade Linnea på plugg.
Jag ska bli modell! dundrade hon.
Hon räknade inte med att modellivet innebar stenhårt jobb snabbt ledsnade hon, men när hon träffade en businessman, gick det fort. Han hyrde lägenhet åt henne, fastän han hade både fru och barn, men det steg Linnea över. När modern försökte ingripa, klippte Linnea av “Blanda er inte, om ni vill att jag överhuvudtaget ska ha kontakt.”
Hon ville ha mycket men fick till sist nästan ingenting. För att binda mannen blev hon gravid. Men sagan tog slut där. Hon bråkade, hotade att säga sanningen till frun, men denna såg bara kallt på henne:
Flicka lilla. Han har haft och kommer ha många som du. Men jag är frun. Han lämnar mig aldrig.
Är du så säker? undrade Linnea envist.
Orimligt naiv. Tror du du är först?
Men jag väntar hans barn!
Också det? Hans lagliga barn får han med mig, den där unge får du föda om du vill men räkna inte med någonting.
Samtalet var slut, men när “älsklingen” själv talade ut var det slutgiltigt.
Ta hand om det där själv. Jag står för hyra och underhåll, men vi ses aldrig mer. Pojken, han är ditt ansvar. Kommer du till mitt hem, kan du glömma allt stöd.
Dörren slog igen. Linnea förstod inte hon hade alltid fått allt hon pekat på. Men nu?
Hon var så upptagen av sitt drama att hon nästan missade den viktiga dagen men Polina föddes ändå. Från första veckan efter hemkomsten tog Lena hand om flickan. Linnea var borta, antingen rusande kring dottern dag och natt, eller försvunnen flera dygn. Föräldrarna gick mellan oro och hopplöshet. Sen kom katastrofen ännu en nattlig fest slutade med vansinneskörning, olycka, och Linnea fanns inte mer.
Livet gick sönder för Lena; sorgen tvingade henne bort från allt och Polina lämnades mest åt farfar Viktor. Han försökte be Nadja om hjälp, men hon vägrade.
Jag har tillräckligt! Nej, pappa.
Viktor skakade på huvudet och ringde Vera.
Hon tvekade inte. Tog ut semester direkt, hämtade hem lilla Polina under en månad. Allt blev klart med papper, och Vera tog ettåriga Polina till Jönköping. Bara mamma, pappa och Nadja visste att det inte var hennes dotter. Medan Vera tog hand om papprena sålde Anders deras lägenhet, fixade snabbt ordning huset.
Anders, du är fantastisk! Vera gick runt och förstod att nu började ett nytt liv.
Lilla Polina gav deras hem det magiska de saknat liv, glädje och mening fyllde Vera och Anders dagar. Nio år flög förbi på en sekund.
Under de här åren hade Vera knappt kontakt med familjen. Endast vid högtider möttes de, och Vera kände sig alltid granskad av alla. Lena hade aldrig hämtat sig efter yngsta dotterns död hennes krav mot Vera var skoningslösa.
Du fick henne! Det är dig vi ser på! Tog du henne ifrån oss tänkte du aldrig på oss som mormor och morfar?
Vera försökte ignorera Lenas bittra ord mest kände hon bara sorg för moderns skull. Om något hänt henne eller Nadja sorgen skulle inte varit lika tung. Linnea var ändå något annat.
Men ibland, när Lena såg på Polina, rann tårarna och hon kunde inte låta bli att mjukna.
Så vacker hon blir. Försök inte hålla henne för kort! Låt henne vara lycklig!
Vera grep makens hand under bordet och bad honom att låta bli att komma med invändningar.
Snälla Hon mötte hans blick, och grälet blev aldrig av.
Varför, Vera? Borde du inte stå upp för dig själv?
Jag orkar inte, Anders. Hon är olycklig, det är därför.
Men du ska väl inte tåla allt?
Jag vill inte men kanske är det bara jag kvar?
Men om hon säger något till Polina?
Hon skulle aldrig såra Lyneas barn.
Vera fick rätt. All ilska rann över på Vera, men inför Polina teg Lena.
En kväll, långt över midnatt, släckte Vera datorn, gäspade och såg ut över den dämpade, tidigt sommarvita trädgården. Hon saknade Anders; hans tjänsteresa kom så olägligt, men imorgon var han hemma. Kanske hann han inte till festen, men framåt kvällen skulle han komma. Vad hade han för överraskning med sig till Polina? Hon hade försökt pressa honom, men han bara skrattade:
Ni får se ni kommer att älska det!
Vera log och tänkte ännu en gång att hon haft tur. Tog sig till sängs.
Mamma! Grattis till mig! Polina hoppade upp i sängen och överöste Vera med blöta pussar. Grattis, mamma, till mig också!
Tack, älskling! Grattis på födelsedagen! Må du bli frisk och lycklig, min dotter!
Polina kröp nära, kurade ihop sig mot mammas hals och frågade sömnigt:
Är jag stor nu?
Du fyller faktiskt tio idag! Men du, vet du vad?
Vad då?
För mig är du ändå lite liten! Vera knep med ögonen, och Polina skrattade lyckligt.
Bra! Små barn älskar ju alla!
Tycker du inte att du är älskad här?
Nu började kittlandet och Polina kiknade av skratt.
Dags för presenter! sa Vera och öppnade lådan bredvid sängen. Det här är till dig.
Hon räckte henne en liten ask. Polina öppnade försiktigt locket.
Mamma Polina såg upp och log. Är det?
Precis den, Vera nickade.
Polina tog varsamt upp den lilla kristallkatten. Hon visste att den varit Veras en gång, en gåva från hennes morfar Viktor.
Till äldsta dottern, sa han då, eller hur?
Ja.
Tack jag har så gärna velat ha den! Hon smekte de små kristallöronen. Men mamma, jag är ju enda barnet
Vera log. Polina tittade djupt i hennes ansikte.
På riktigt? viskade hon. Ett försiktigt nick.
Polina hoppade upp, höll katten hårt, och ropade:
Yes! Jag ska bli storasyster! Mamma, är det sant?
Vi vet inte än, lilla vän.
Veras ögon fylldes av tårar när hon såg dottern snurra runt rummet. Så många år de väntat.
Polina stannade tvärt och vände sig om:
Det är den bästa present jag kunnat få!
Vera steg upp. Polina studsade vidare medan Vera plockade fram en stor ask ur garderoben.
Och den här är också din.
Presentklänningen tog nästan andan ur Polina.
När kommer gästerna?
Vi har försovit oss! Vi måste skynda oss!
Men de hann. Snart mötte Polina gästerna hon skrattade så att mammas hjärta blev varmt.
Hur går det? Lena sjönk ner i soffan och såg strängt på Vera.
Allt går bra, mamma. Polina har bara toppbetyg. Och i musikskolan också. Hon är en ren glädje.
Njut av det! Lyckan du har fått till skänks.
Det blev svårt att hitta ord med Lena då var det skönt när Nadja kom ut från köket och bytte samtalsämne. Nadja berättade om barnen, mannen, och Vera lyssnade halvhjärtat, reflekterade över att de ändå verkade lyckliga. Mikaela, Nadjas äldsta, hade också fått bra betyg, och Viktor blivit lokal mästare i boxning.
Plötsligt hördes Polinas rop och Vera rusade in i barnrummet. Där stod Polina gråtande, med sin vita klänning full av fläckar. Vera kände hur oron stack i magen.
Nadja! Förbandslådan är ovanpå kylen! Skynda dig!
Alla sprang omkring; Mikaela satt tyst i ett hörn och tittade surt på Polina.
Polina, lilla älskling, vad har hänt?
Det är inte sant! Hon ljuger! Ljuger!
Vem ljuger? Vera försökte lugna.
Såren var ytliga. När Polina fått bandage och nya kläder tog Vera henne på knät i sovrummet.
Vill du berätta nu vad som hände?
Polina teg först, hennes grå ögon gömda mot Veras bröst. Sedan såg hon upp, precis sådana grå ögon som Vera en gång haft.
