Kristallkatten
Tre systrar sitter vid fönstret…
Mamma, det är ju som du och mostrarna, eller hur?
Vera suckade.
Nästan. Ska du kanske försöka sova någon gång? Jag måste jobba ikväll, och imorgon på festen kommer du ändå sitta och gäspa.
Okej, jag snarkar redan! Paulina grävde ner sig under täcket, men stack genast fram sin lilla näsa igen. Kommer det ballonger? Kommer Milena? Och…
Vera tog ett stadigt tag om flickan, svepte in henne i täcket och pussade henne duktigt på kinderna, protester till trots.
Nu räcker det, fröken pratkvarn, nu sover vi! Du får veta allt imorgon!
Hon ställde sig upp, räckte Paulina hennes älskade nalle och tände nattlampan Paulina var fortfarande rädd för mörkret. Vera såg till att lamporna lyste lite överallt i huset så inga spöken kunde smyga sig på under natten.
När Vera kom ner i köket stängde hon dörren försiktigt och startade sin laptop. Det var mängder att göra, men först satt hon bara någon minut i tystnaden, samlade tankarna. Morgondagen skulle bli full rulle, och inte bara för att Paulina fyllde år och allt skulle fixas och donas. Nej, hela släkten skulle komma och det var kanske mindre glädjande. Vera ryckte på axlarna åt orosmolnen, satte på tevatten och plockade fram pappershögen med bokslutsrapporten. Att hon lytt sin mormor och blivit ekonom det var ju ändå något! Vem vet hur livet sett ut om hon hade valt att plugga marinbiologi som hon egentligen ville. Det hade säkert varit mer spännande, men tryggt? Inte lika säkert.
Hon blundade en sekund och drömde sig bort till havet, log till och tog en klunk av teet. Snart snart skulle hon och Paulina iväg på semester om nu inget oväntat hände. Vera öppnade filen och försvann in i debet och kredit.
Vera föddes i familjen Lindström. Hennes föräldrar, Lisbeth och Viktor, hade väntat länge på att få sitt lilla knytte, och både farmor och mormor jublade när hon kom.
Det gäller att få till ett syskon till henne snart, då har hon alltid någon att leka med! brukade Lisbeths mamma säga, och så blev det.
Mellan Vera och hennes syster Nadja skilde bara ett par år. Barndomen präglades av vänskap och små tävlingar i både det ena och det andra. Lisbeth höll ett vakande öga så tjejerna inte blev ovänner och hamrade ständigt in att: “Ni två, ni är de närmaste som finns på jorden!”
Systrarna fick gå i samma klass och satt första dagen pirrigt ihop vid bänken i sina nya lackskor. Vera var alltid den ansvarsfulla, medan Nadja kunde slänga ett halvfärdigt läxförhör åt sidan och bege sig ut för att räkna skator på gården. Vera däremot reste sig inte förrän uppgifterna var klara.
Vera, var har du matteboken? Snabbt nu, jag kopierar och så går vi ut!
Gör det själv! Vera slet den ur syrrans händer. Blir vi isärsatta igen som förra gången så får du skylla dig själv. Behöver du hjälp med innehållet?
Nadja fnös och blev sur, men bara i max en kvart innan hon slet i Vera och lockade med henne ut på isen eller till dammen för att mata änder.
När Vera började sexan dök den tredje systern plötsligt upp: lilla Linnea. Planerat? Knappast. Lisbeth suckade tungt när hon förstod att hon stod inför en ny vända småbarnsliv.
Herregud, Viktor! Jag är ju inte 25 längre…
Kom igen, nu, du har ju hjälp av Vera och Nadja. Och kanske blir det en kille den här gången tänk vilken överraskning!
Men det blev en Linnea. Skrikig, bestämd och så tvärtemot sina äldre systrar att Lisbeth till en början kände sig vilsen. Snart var det dock självklart Linnea regerade familjescenen med järnhand.
Lisbeth märkte snabbt skillnaden mellan när hon var småbarnsmamma första gången och nu lite mer “livserfaren”. Med Vera och Nadja kändes det övermäktigt med Linnea tuschade Lisbeth bort allting som störde fokuset på minstingen. I farten tappade hon ganska mycket av intresset för de äldre systrarna. De fick springa ärenden, och så missade Lisbeth förstås när den där svarta katten smög sig in mellan systrarna.
“Katten” hette Simon, bodde i grannhuset och fanns inte på kartan för någon av tjejerna. Inte förrän Vera fyllde sexton. Då, på väg hem från handbollsträningen, dök han upp.
Vera, vänta lite, jag måste prata med dig…
Simon såg ut att behöva en hand till att hålla i, så nervös som han var.
Vera kisade mot honom, log snett och svarade:
Jag har bråttom hem, mamma väntar. Ses vid sex vid lekparken.
Simon sken upp. Jag gillar dig!
Har märkt det, fnittrade Vera och kilade iväg in bland lindarna.
Vem skulle hon dela detta med, när det brände som nyputsade vinterkängor i bröstet? Första dejten, när man inte vet vart man ska göra av händerna, första kyssen som är både skräck och sockervadd i magen. Så klart berättade hon till slut för Nadja, som genast blev misstänkt intresserad av Simon själv mest för att hon aldrig kunnat låta bli om någon annan ville ha något.
Vera fattade ingenting men insåg för sent vad som pågick. När hon såg Simon och Nadja hångla på gården gick hon bara förbi dem. Hemma stängde hon in sig på rummet, trots Linneas skrik och Lisbeths bankande.
Vera, sluta larva dig! Släpp in Linnea!
Men när Lisbeth såg Vera öppna dörren och den rödgråtna blicken, kände hon ett kallt sug i magen. Hon körde ut Linnea och satte sig med Vera.
Vad har hänt, älskling? Vad har Nadja gjort?
Det gör ont, mamma. Varför?
Lisbeth kramade Vera hårt och förstod.
Vill du att jag ska hjälpa dig med något?
Men Vera bara stirrade ut genom fönstret en inre eld gick inte att beskriva.
Hjälp mig packa, mamma. Jag måste bo hos mormor ett tag.
Nadja dundrade in som en snöstorm precis när Vera baxade ut resväskan.
Va? Var ska du?
Vera svarade inte utan gick. Lisbeth, med tårar rinnande, gav Nadja en kraftig örfil.
Nåja, långsinta var inte Lindströmarna. Lisbeth började prata med Nadja igen efter några veckor. Att förlåta syrran tog dock två år för Vera, innan Linneas sjukdom förenade systrarna i en gemensam kamp.
Förlåt, mumlade Nadja, utan att våga möta Veras blick.
De satt i en sjukhuspark och väntade på besked.
Släpper vi det gamla nu? sa Vera till slut.
Nadja insåg förlåten, ja, men glömt? Glömma skulle Vera aldrig.
När Linnea tillfrisknat gled systrarnas liv åt olika håll. Vera flyttade till Göteborg för att ta hand om farfars gamla mamma och blev kvar där. När tant Olga gått bort ärvde Vera den stora stadsradhuslägenheten.
Bo nu, flicka lilla! Och lita mest på dina egna beslut ibland kan de allra närmaste visa sig vara de svåraste när det barkar åt skogen.
Vera log snett, för det där visste hon redan mycket väl.
Några år senare gifte hon sig med Anders utan bröllopslarm eller släktkrig. Bara de två, lunch på närmaste bistro. Anders hade ändå inga släktingar, och Vera såg uppriktigt ingen anledning att bjuda sina. Deras äktenskap blev lugnt, tryggt den enda sorgen var att barnen aldrig kom. Doktorn kunde inget hitta, så:
Då får vi väl vänta på att ett barn droppar in, sa Vera, krigsbestämt.
Men tiden gick. Till slut började de överväga adoption, men ödet hade annan en plan.
Familjekontakten hölls vid liv med vykort och sms, ibland reste de till Lisbeth och Viktor i Västerås. Men Vera höll hårt på sitt privatliv när släkten försökte hjälpa till.
Mamma, jag har gift mig med honom, punkt slut!
Men Vera, du, med din utbildning och framtid, du hade kunnat!
Vera kunde inte förklara för henne fanns ingen bättre än Anders. Trots att hon blev ekonomichef och han körde lastbil så var det aldrig tal om chefer hemma. De gjorde livet ihop, inget slit om makten, och när Vera låg däckad lagade Anders köttbullar och städade utan knot.
Du har tur som fått en sådan man, Vera! suckade Nadja, ständigt på språng mellan ungar och disk. Om bara min kunde hjälpa lite… men han bara klagar.
Vera låg bara lågt och lyssnade, för Nadja verkade ärligt talat ganska nöjd ändå. Värre var det med Linnea.
Linnea blev vacker snudd på för vacker. Systrarna var också stiliga, men med Linnea i familjen försvann de. På släktkalas satt Linnea i soffan och såg uttråkad ut medan de äldre systrarna dukade på. Hon tålde sällskap lika bra som surströmming, och efter tio minuter smög hon iväg. Lina hade självförtroendet, men många praktiska talanger saknades.
När skolan var slut deklarerade Linnea tvärt att nu fick det räcka med plugg.
Jag blir modell!
Men hon glömde att också den branschen kräver slit. Det tog en vecka innan hon tröttnade och flyttade in hos en affärsman med Porsche. Hon visste att han var gift, men brydde sig inte. Lisbeths försök att påverka bemöttes med kalla handen.
Låt mig vara i fred, annars hälsar jag aldrig på!
Drömmarna blev snabbt magrare, men när Linnea försökte binda fast mannen med ett barn dog hela romansupplevelsen.
Linnea grälade, hotade till och med att konfrontera frun men träffade bara på en kvinna med bister min:
Men lilla vän. Såna som du finns det gott om. Jag är hans fru. Han lämnar mig inte.
Vad får dig att tro det? Linnea försökte vara överlägsen, men kände sig mest som en mager kattunge.
För att jag ser verkligheten, till skillnad från dig. Ha så kul med ditt trofékonto.
Men jag är gravid!
Så trevligt. Hans legitima barn är mina, men föd du om du vill. Räkna dock inte med något mer. Jag är advokat, så jag vet vad jag pratar om.
Samtalet över. När pojkvännen dök upp och la locket på: Du får barnbidrag och lägenheten, men det är ditt problem kom inte hit! fattade Linnea ingenting. Hon som alltid fått sin vilja igenom…
Och så gick livet i spillror. Tjafset pågick tills Paulina föddes. Då försvann Linneas motivation helt. Lisbeth tog hand om barnbarnet nästan direkt; Linnea försvann på partyn och visste inte alltid ens var hemnycklarna var.
Så, en natt, tog sorgen överhanden. En spritluktande bilfärd genom natten och Linnea kom inte hem.
Lisbeth sjönk samman och Vikor for runt mellan sitt eget vemod och förskolan där Paulina knappt lärt sig gå. När han insåg att han inte kunde fixa det ringde han Vera.
Hon tvekade inte. Tog ut semester och åkte hem. Efter en månad var pappren klara och Vera tog med sig sin lilla systerdotter till Göteborg. Bara Vera, hennes föräldrar och Nadja visste att Vera inte var Paulinas biologiska mamma. Under tiden fixade Anders huset. Han sålde deras lägenhet och renoverade dag och natt.
Du är otrolig, Anders! Allt precis som jag ville ha det! Vera gick runt och tänkte att nu skulle livet verkligen börja.
Med Paulina kom också fest, kramar, skratt. Tio år for förbi som en blinkning.
Vera umgicks sparsamt med resten av familjen; mest jul och midsommar. Lisbeth, fortfarande sargad efter Linneas bortgång, hade blivit svårare att hantera.
Nu ska vi allt se hur du sköter det här. Du tog Paulina ifrån mig!
Vera sörjde sin mamma men försökte förstå. Egentligen hade något hänt med henne själv eller Nadja hade nog Lisbeth klarat chocken. Men när det gällde Linnea…
Med tiden mjuknade Lisbeth och smälte när hon såg Paulina, så lik sin mamma Linnea.
Vilket vackert barn! Men snåla inte med hennes frihet, hon är värd att vara lycklig!
Vera smekte Anders hand och bad honom låta bli att gasta tillbaka. Han höll tyst, och stormen blev aldrig någon storm.
Varför får hon hålla på? undrade Anders efteråt.
För att det är mamma, du. Ingen annan står ut, så det får väl jag göra.
Men om hon börjar med samma grej mot Paulina?
Då, tror jag, sätter hon stopp. Hon älskar henne hon sviker inte Linneas barn.
Där hade Vera rätt. Lisbeth gav Vera ovett, men Paulina slapp höra ett ont ord.
Vera slog igen datorn, såg att klockan redan var över midnatt, och drog några djupa andetag vid köksfönstret. Anders var på tjänsteresa men skulle komma till middagen. Vad han hade köpt i födelsedagspaket förblev mystiskt han bara flinade:
Ni får se!
Vera log, än en gång tacksam över sitt turval till make, och gick och la sig.
Mamma! Grattis på min födelsedag! Paulina hoppade upp i sängen och kastade sig om halsen på en yrvaken Vera. Och du, grattis till att du fick mig!
Skattunge, sa Vera och kramade henne hårt, grattis på födelsedagen! Hoppas du blir frisk och lycklig!
Paulina gosade in sig, snusade i mogen-mamma-doften.
Är jag stor nu?
Tio hela år! Fast… för mig är du fortfarande lite liten ibland.
Tur det, små är omtyckta av alla!
Och vadå, tror du du är mindre älskad här, eller vad?
De började kittlas och skrattade så mattan höll på att blåsa iväg.
Till sist tog Vera fram en liten låda.
Försiktigt nu, öppna.
Paulina lyfte locket.
Men mamma… Hon såg på Vera med tindrande ögon. Den där… är det inte den?
Jo, svarade Vera.
Paulina höll varsamt upp kristallkatten hennes morfar gett Vera när hon var liten.
Till äldsta dottern, visst sa han så?
Precis så.
Tack! Jag önskade så att den skulle bli min. Men mamma, jag är ju enda barnet…
Vera log lurigt, Paulina sökte hennes blick.
På riktigt? Andréa nickade. Då for Paulina upp så katten höll på att flyga iväg: Då ska jag bli storasyster! Vem är det?
Vet ej än, hjärtat.
Något blöt-strålande i båda deras ögon.
Paulina hoppade loss och Vera gick till garderoben och hämtade ännu ett paket.
Flickan utbrast när hon såg den prassliga klänningen och snurrade glatt framför spegeln.
Mamma, när kommer gästerna?
Vi har försovit oss! skrek Vera och satte fart.
Men de hann. Redan till lunch mötte finklädda Paulina gästerna. Lyckliga skrattet studsdade mellan väggarna.
Hur går det? Lisbeth satte sig tungt och såg på Vera.
Bara bra, mamma. Paulina klarade sig skola och piano. Inte dåligt för ett barn.
Njut nu sånt får man sällan till skänks.
Vera lyssnade med halvt öra när Nadja drog sin eviga kärleksopera. Båda var dock stolta även Nadjas äldsta dotter Milena hade toppbetyg, och lillebror Viktor hade vunnit en boxningsturnering.
Plötsligt hördes ett gallskrik från Paulina i barnrummet. Vera rusade in och fann Paulina mitt i fläcken, gråtandes över sin vita klänning.
Nadja! Första hjälpen-lådan, fort!
Alla blev ställda utom Milena, som muttrade i hörnet.
Paulina, vad har hänt? Vera försökte förstå bland tårarna.
När händerna var omplåstrade fick Vera Paulina att sätta sig i knäet.
Vill du berätta vad som hände, älskling?
Först sa Paulina inget. Sen såg hon på Vera med samma grå ögon som alltid.
