Krispande ljudet av en torr gren under Ivan tog han inte ens notis om. Plötsligt snurrade hela världen runt honom som ett färgglatt kalejdoskop och förvandlades i nästa ögonblick till miljontals lysande stjärnor, som samlades i hans vänstra arm, precis ovanför armbågen. – Aj… – Ivan grep tag om sin skadade arm och utbrast genast i smärta. – Ivan! – hans kompis Alexandra rusade fram till honom och föll på knä framför pojken, – gör det ont? – Nej, så klart det är skönt! – svarade han med en grimas och tårar i ögonen. Alexandra sträckte ut handen och rörde försiktigt Ivans axel. – Sluta! – skrek han oväntat hårt och lät blicken blixtra till, – det gör ont! Rör mig inte! Smärtan gjorde allt dubbelt så jobbigt för Ivan. För det första hade han troligen brutit armen och skulle få uthärda en månad med gips och vännernas pikar. För det andra hade han, av egen vilja, klättrat i trädet mesta för att visa Alexandra sin styrka och mod – och nu fick han stå där och skämmas. Som om inte det var nog ville hon tycka synd om honom! Bestämt reste sig Ivan, höll sin skadade arm och började gå mot sjukhuset. – Ivan, ta det lugnt, Ivan! – Alexandra småsprang bredvid och försökte trösta honom, – det ordnar sig, Ivan! Allt blir bra! – Låt mig vara, – Ivan stannade, gav henne en vass blick och spottade på marken, – vad som är bra? Jag har brutit armen, förstår du inte? Är du helt dum? Gå hem, du är jobbig! Han vände ryggen till och gick iväg med Alexandra ståendes kvar och mumlande om och om igen: – Det ordnar sig, Ivan… Det ordnar sig… *** – Ivan Viktorovich, om vi inte ser överföringen på kontot inom de närmaste tjugofyra timmarna blir vi mycket besvikna. Ja, och förresten, det har varnats för halka på vägarna imorgon, så var försiktig med bilen. Ni förstår, olyckor kan hända vem som helst. Allt gott. Rösten i telefonen tystnade och Ivan kastade ifrån sig mobilen. Med fingrarna i håret lutade han sig bakåt i stolen. – Hur ska jag få fram pengarna? Den där utbetalningen var ju planerad till nästa månad… Ivan grep mobilen igen, slog ett nummer och satte luren mot örat. – Olga, kan vi idag föra över pengarna till vårt partners holdingbolag för utrustningen? – Men… Ivan Viktorovich… – Kan vi eller inte? – Ja, men då rubbas betalningsplanen… – Det får vi lösa sen! För över pengarna idag. – Okej, men… Då får vi problem med… Ivan hann inte lyssna klart, han slog av samtalet och slog näven hårt i armstödet. – Satans blodiglar… Plötsligt kände han en mjuk hand på axeln – han ryckte till och hoppade nästan till. – Sasha, har jag inte bett dig låta mig vara när jag jobbar? Har jag inte? Hans fru Alexandra lutade sig mjukt mot hans öra och strök genom håret. – Ivan, du måste ta det lugnt. Allt ordnar sig. – Jag står inte ut med ditt ”Allt ordnar sig”! Fattar du hur less jag är på det? Imorgon kanske de tar kål på mig, blir det bättre då eller? Ivan ställde sig upp, tog tag i Sashas händer och tryckte bort henne. – Vad gjorde du där? Kokade soppa? Gör det då! Låt mig vara, jag klarar mig ändå. Kvinnan suckade, gick mot dörren och viskade vid tröskeln tre ord. *** – Du vet… Jag ligger här och tänker på hela vårt liv… Den gamle mannen öppnade ögonen och såg på sin åldrade hustru. Det vackra ansiktet var täckt av rynkors nät, axlarna var nedsjunkna och hållningen långt ifrån upprätt. Hon höll hans hand, justerade försiktigt droppets kateter och log tyst. – Varje gång jag var illa ute, när jag var nära gränsen mellan liv och död, när det hände det värsta… Så kom du alltid och sade samma sak. Du anar inte hur galen jag blev av din naivitet. Ville bara strypa dig ibland – så trött jag var på det, – gammeln försökte le men föll i lång hosta. När andningen lugnat sig fortsatte han, – jag bröt armar och ben, blev hotad till livet, förlorade allt och sjönk så lågt få kommer upp igen – och du sade alltid ”Allt ordnar sig.” Och du hade alltid rätt, märkligt nog. Hur visste du allt i förväg? – Jag visste ingenting, Ivan, – suckade den gamla damen, – Tror du det var dig jag sade det till? Jag försökte lugna mig själv. Jag har alltid älskat dig som en galning. Du är min hela värld. När något hände dig, när det gick illa, vände sig allt i mig ut och in. Jag har gråtit så många nätter, inte sovit, men alltid sagt för mig själv: ”Så länge han lever, ordnar sig allt, även om stenarna regnar.” Den gamle mannen slöt ögonen och kramade hennes hand. Orden kom tungt nu. – Så var det alltså… Och jag var bara arg. Förlåt mig, Sasha. Jag förstod aldrig… Så har jag levt hela livet och ändå inte tänkt på dig på riktigt. Så dumt av mig. Den gamla smekte bort en tår från kinden och böjde sig ner över hans ansikte. – Ivan, du behöver inte oroa dig… Hon stannade upp en stund och såg djupt in i hans ögon, lade sen varsamt huvudet mot hans tysta bröst och smekte långsamt den svalnande handen. – Allt VAR bra, Ivan, allt VAR bra…

Knastret av en torr gren under foten märkte Johan knappt. Plötsligt vändes hela världen upp och ner, snurrade runt som ett färgglatt kalejdoskop, och splittrades i tusentals glittrande stjärnor som genast samlade sig till en ilande smärta i hans vänstra arm, precis ovanför armbågen.

Aj Johan höll sig om den skadade armen och ylade till av smärtan.
Johan! hans väninna Märta kastade sig fram, föll på knä bredvid honom, gör det ont?
Nej, för fan, det känns underbart! grimaserade han och pep ur sig.
Märta sträckte försiktigt ut handen och rörde vid hans axel.
Låt bli! röt han plötsligt, ögonen svarta av ilska, det gör ont! Rör mig inte!
Johan skämdes dubbelt. Först och främst hade han uppenbarligen brutit armen och visste att han skulle få gå med gips i flera veckor och stå ut med kompisarnas skratt. Och det värsta det var han själv som klättrat upp i trädet för att imponera på Märta med sin påhittiga styrka och sitt mod. Han kunde kanske acceptera första skälet, men det andra brände långt in. Förutom att han schabblat inför henne så försökte hon nu tycka synd om honom aldrig i livet! Han reste sig, handlöst hängande armen, och marscherade bestämt mot sjukhuset.

Johan, ta det lugnt, Johan! Märta pinnade bredvid, försökte trösta honom det kommer gå bra, Johan! Det ordnar sig!
Lägg av nu han stannade, gav henne en kall blick och spottade i gruset Vadå bra? Förstår du inte att jag brutit armen? Gå hem, Märta, du driver mig till vansinne!
Han gick vidare, vände sig inte om. Bakom honom stod Märta kvar med stora grågröna ögon, tyst mumlande:
Det kommer gå bra, Johan Det ordnar sig

***
Johan Viktorsson, om vi inte ser pengarna på kontot inom tjugofyra timmar blir vi riktigt besvikna. Och du, det ska bli halka på vägarna imorgon, så kör försiktigt. Du vet ju hur bilar kan slira iväg Olyckor händer ju så lätt. Ha en fortsatt trevlig dag.

Rösten i telefonen tystnade. Johan lät luren falla och drog fingrarna genom håret innan han sjönk tillbaka mot fåtöljryggen.
Hur ska jag få ihop dem? Utbetalningen var ju planerad till nästa månad
Han suckade, grep telefonen igen, slog numret och höll den mot örat.
Olga Wallin, kan vi sätta över pengarna till leverantörerna redan idag?
Men Johan Viktorsson
Kan vi eller inte?
Jo, men då kastas ju hela vårt betalningsschema om
Skit i det! Det får vi reda ut sen. Skicka pengarna idag.
Okej, men då får vi problem med
Johan la på utan ett ord till, slog näven i armstödet så det small.
Djävla blodiglar
Plötsligt la sig något mjukt mot hans axel, han ryckte till.

Märta, har jag inte sagt åt dig att låta mig vara när jag jobbar? Har jag inte det?
Hans fru Märta smekte honom över håret och kysste hans öra.
Johan, snälla, bli inte upprörd nu. Det ordnar sig.
Du och ditt eviga “det ordnar sig”! Du driver mig till vansinne, hör du det? Imorgon kanske de tar livet av mig, blir det bra då också?
Han knuffade undan henne och reste sig.
Vad höll du på med? Lagat kalops? Gå och gör det då! Lämna mig ifred, det räcker nu!
Hon suckade, gick tyst mot dörren. Vid tröskeln stannade hon, vände sig om och viskade tre ord.

***

Vet du Jag ligger här och tänker på hela vårt liv
Gamle Johan öppnade sakta ögonen och såg sin åldrade hustru. Hennes en gång vackra ansikte var fårat av rynkor, axlarna sjunkna och hållningen inte längre lika rak. Hon höll hans hand, rättade försiktigt till droppet vid hans säng och log svagt.
När saker gått åt helvete, när livet hängt på en tråd, när de hemskaste saker hänt Då har du alltid kommit och sagt samma sak. Du fattar inte hur galen jag blev av det. Jag ville nästan strypa dig för din dumma envishet, han försökte le men fick en hostattack, jag har brutit armar och ben, fått dödshot, förlorat allt, sjunkit till botten Och ändå, hela livet har du upprepat samma sak: Det ordnar sig. Och du har aldrig haft fel. Hur visste du det, Märta?
Äh, jag visste ingenting, Johan, suckade hon. Tror du jag sa det för din skull? Jag försökte lugna mig själv. Jag har älskat dig som en galning hela livet. Du är min existens. När du haft det svårt, när olyckan drabbat oss, då har min själ vridits ut och in. Jag har gråtit hav och sömnlösa nätter Och ändå envist sagt till mig själv: Må regnet ösa ner och stenar falla från skyn om han lever, då ordnar det sig.
Johan slöt ögonen och kramade hennes hand, med ansträngning:
Så var det Och jag har varit arg på dig för det. Förlåt mig, Märta. Jag har inte förstått Jag har levt ett helt liv, utan att tänka på dig. Så dum jag har varit
Hon torkade diskret bort en tår och böjde sig ned.
Johan, du behöver inte oroa dig
Hon tvekade i ett ögonblick, granskade hans ögon, vilade sitt huvud mot hans bröst och smekte ömt hans kalla hand.
Allt VAR bra, min Johan, allt VAR braJohan försökte le igen, och nu, trots svagheten i kroppen, bröt ett lätt leende fram på läpparna. Han såg ut genom fönstret där kvällssolen kastade långa stråk av guld över sjukhusets trädgård. En ung pojke sprang där nere, föll och reste sig igen, och någonkanske hans mammahastade fram för att blåsa på det ömma.

Medan tystnaden bredde ut sig i rummet, låg Johans hand kvar i Märtas. Allt det stökiga, alla sorger, all stolthet och ilska som vuxit till murar mellan dem, tycktes nu skrumpna till intet inför närheten i ögonblicket.

Efter en stund slöt Johan ögonen igen, och Märta satt kvar, lyssnade på de långsamma andetagen. Hon visste inte hur länge hon varit där när hon plötsligt hörde hans viskning, så svag att hon måste luta sig helt nära för att urskilja orden:

Märta det har faktiskt ordnat sig. Till slut.

Hon log, lutade pannan mot hans och andades långsamt ut. I rummet doftade det av sommarregn genom det öppna fönstret, och för första gången på decennier kändes världen riktigt, riktigt tillsamman.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
Krispande ljudet av en torr gren under Ivan tog han inte ens notis om. Plötsligt snurrade hela världen runt honom som ett färgglatt kalejdoskop och förvandlades i nästa ögonblick till miljontals lysande stjärnor, som samlades i hans vänstra arm, precis ovanför armbågen. – Aj… – Ivan grep tag om sin skadade arm och utbrast genast i smärta. – Ivan! – hans kompis Alexandra rusade fram till honom och föll på knä framför pojken, – gör det ont? – Nej, så klart det är skönt! – svarade han med en grimas och tårar i ögonen. Alexandra sträckte ut handen och rörde försiktigt Ivans axel. – Sluta! – skrek han oväntat hårt och lät blicken blixtra till, – det gör ont! Rör mig inte! Smärtan gjorde allt dubbelt så jobbigt för Ivan. För det första hade han troligen brutit armen och skulle få uthärda en månad med gips och vännernas pikar. För det andra hade han, av egen vilja, klättrat i trädet mesta för att visa Alexandra sin styrka och mod – och nu fick han stå där och skämmas. Som om inte det var nog ville hon tycka synd om honom! Bestämt reste sig Ivan, höll sin skadade arm och började gå mot sjukhuset. – Ivan, ta det lugnt, Ivan! – Alexandra småsprang bredvid och försökte trösta honom, – det ordnar sig, Ivan! Allt blir bra! – Låt mig vara, – Ivan stannade, gav henne en vass blick och spottade på marken, – vad som är bra? Jag har brutit armen, förstår du inte? Är du helt dum? Gå hem, du är jobbig! Han vände ryggen till och gick iväg med Alexandra ståendes kvar och mumlande om och om igen: – Det ordnar sig, Ivan… Det ordnar sig… *** – Ivan Viktorovich, om vi inte ser överföringen på kontot inom de närmaste tjugofyra timmarna blir vi mycket besvikna. Ja, och förresten, det har varnats för halka på vägarna imorgon, så var försiktig med bilen. Ni förstår, olyckor kan hända vem som helst. Allt gott. Rösten i telefonen tystnade och Ivan kastade ifrån sig mobilen. Med fingrarna i håret lutade han sig bakåt i stolen. – Hur ska jag få fram pengarna? Den där utbetalningen var ju planerad till nästa månad… Ivan grep mobilen igen, slog ett nummer och satte luren mot örat. – Olga, kan vi idag föra över pengarna till vårt partners holdingbolag för utrustningen? – Men… Ivan Viktorovich… – Kan vi eller inte? – Ja, men då rubbas betalningsplanen… – Det får vi lösa sen! För över pengarna idag. – Okej, men… Då får vi problem med… Ivan hann inte lyssna klart, han slog av samtalet och slog näven hårt i armstödet. – Satans blodiglar… Plötsligt kände han en mjuk hand på axeln – han ryckte till och hoppade nästan till. – Sasha, har jag inte bett dig låta mig vara när jag jobbar? Har jag inte? Hans fru Alexandra lutade sig mjukt mot hans öra och strök genom håret. – Ivan, du måste ta det lugnt. Allt ordnar sig. – Jag står inte ut med ditt ”Allt ordnar sig”! Fattar du hur less jag är på det? Imorgon kanske de tar kål på mig, blir det bättre då eller? Ivan ställde sig upp, tog tag i Sashas händer och tryckte bort henne. – Vad gjorde du där? Kokade soppa? Gör det då! Låt mig vara, jag klarar mig ändå. Kvinnan suckade, gick mot dörren och viskade vid tröskeln tre ord. *** – Du vet… Jag ligger här och tänker på hela vårt liv… Den gamle mannen öppnade ögonen och såg på sin åldrade hustru. Det vackra ansiktet var täckt av rynkors nät, axlarna var nedsjunkna och hållningen långt ifrån upprätt. Hon höll hans hand, justerade försiktigt droppets kateter och log tyst. – Varje gång jag var illa ute, när jag var nära gränsen mellan liv och död, när det hände det värsta… Så kom du alltid och sade samma sak. Du anar inte hur galen jag blev av din naivitet. Ville bara strypa dig ibland – så trött jag var på det, – gammeln försökte le men föll i lång hosta. När andningen lugnat sig fortsatte han, – jag bröt armar och ben, blev hotad till livet, förlorade allt och sjönk så lågt få kommer upp igen – och du sade alltid ”Allt ordnar sig.” Och du hade alltid rätt, märkligt nog. Hur visste du allt i förväg? – Jag visste ingenting, Ivan, – suckade den gamla damen, – Tror du det var dig jag sade det till? Jag försökte lugna mig själv. Jag har alltid älskat dig som en galning. Du är min hela värld. När något hände dig, när det gick illa, vände sig allt i mig ut och in. Jag har gråtit så många nätter, inte sovit, men alltid sagt för mig själv: ”Så länge han lever, ordnar sig allt, även om stenarna regnar.” Den gamle mannen slöt ögonen och kramade hennes hand. Orden kom tungt nu. – Så var det alltså… Och jag var bara arg. Förlåt mig, Sasha. Jag förstod aldrig… Så har jag levt hela livet och ändå inte tänkt på dig på riktigt. Så dumt av mig. Den gamla smekte bort en tår från kinden och böjde sig ner över hans ansikte. – Ivan, du behöver inte oroa dig… Hon stannade upp en stund och såg djupt in i hans ögon, lade sen varsamt huvudet mot hans tysta bröst och smekte långsamt den svalnande handen. – Allt VAR bra, Ivan, allt VAR bra…