Trana-fartyg flyger genom himlen…
Elin vaknade och sträckte på sig belåtet. Sedan funderade hon på vilken dag det var. Hon vred på huvudet för att se klockan. Blicken fastnade på ett moln av vit klänning som hängde på dörren till garderoben. För lång, så hon hade hängt den utanför för att inte skrynkla den. Minnen vällde fram som en lavin, så tungt att hon knappt kunde andas.
När hon provade klänningen i butiken kändes det för ett ögonblick som om hon gjorde rätt. Lukas var borta. Men Filip var här, levande och omtänksam, framgångsrik och stilig. Inget kunde ändras nu. Om några timmar skulle hon ha på sig den där klänningen och åka i bröllopskorteget till stadshuset.
Elin rös vid tanken. Hon vände sig bort från klänningen – symbolen för hennes förräderi.
Igår hade hon sagt det rakt ut till sin mamma. Bleka, utmattad av cellgifter och operationer, såg mamman på sin dotter med insjunkna ögon.
“Jag förstår, älskling. Men Lukas är borta.”
“Försvunnen, inte död”, svarade Elin skarpt. “Han kan vara fånge, de byter ju ut dem.”
“Elin, hur kommer han att vara när han kommer tillbaka? Tittar du på nyheterna? Om han ens kommer tillbaka fysiskt oskadd, kommer hans psyke vara trasigt. Varför ska du behöva det? Du är bara tjugofyra. Livet har precis börjat. Dessutom var ni inte ens tillsammans så länge.”
“Mamma, jag lovade att vänta på honom. Om jag gifter mig med Filip, sviker jag honom. Och om han kommer tillbaka? Hur ska jag då kunna se honom i ögonen?” Elin höjde rösten, kvävd av gråt.
“Tyst, inte skrika. Han lovade också att komma tillbaka. Krig. Det är lätt att lova, svårt att hålla. Skulle han verkligen inte ha skickat ett tecken om han levde?” Mamman omfamnade sin dotter.
Elin lade huvudet mot mammas axel och hörde hennes tunga andetag. I lungorna lät det som om det prasslade papper.
*Mamma har rätt. Filip har gjort så mycket för oss. Han ordnade så att mamma kom till det bästa sjukhuset i Stockholm, gav oss pengar till behandlingen. Han räddade henne livet, bokstavligen. Hon går fortfarande på cellgifter. Det finns hopp. Men om hon blir sämre igen? Vi har inga pengar kvar, allt hänger på Filip. Jag kan inte säga nej… Det är mamma, hon drömmer om barnbarn… Och här är jag, självisk, som bara tänker på mig själv…*
Elin torkade tårarna.
“Allt blir bra, mamma. Oroa dig inte.”
Mamman suckade, kastade en blick på Elin och gjorde i smyg ett korstecken över henne, trots att hon trodde att Elin inte såg det.
“Var inte dum. Såna som Filip håller man fast i med både händer och fötter”, fräste hennes kompis Moa, utan att dölja sin avund.
“Du kan hålla fast honom då. Du är vackrare än jag.” Moa skakade på huvudet och gjorde en cirkelrörelse vid tinningen. “Jag är skyldig honom, fattar du?” Elin blev het i ansiktet. “Och jag kommer alltid att vara skyldig honom. Det är som ett frivilligt fängelse. Han kan göra vad han vill, och jag vågar inte ens knysta. För jag är *skyldig*”, sa Elin med betoning. “Det här är inget liv, det är ett fängelse.”
“Dumma du. Ge det några år, om du inte trivs skiljer ni er. Ingen big deal”, sa Moa nonchalant.
Och de orden avgjorde allt. Men ju närmare bröllopet kom, desto tyngre blev det i Elis hjärta. *”Javisst, han låter mig gå, verkligen. Så mycket pengar han har lagt på mig och mamma”*, tänkte hon bittert. *”Och jag kan inte fly. Vart då? Jag kan inte lämna mamma. Det skulle döda henne. Hon har precis börjat må bättre, äta lite. Det är en fälla. Om han bara skickade ett enda ord – ‘lever’ – så skulle jag ställa in bröllopet…”*
Filip sa att han älskade henne, han pressade henne inte till intimitet, även om Elin flera gånger knappt lyckades undvika hans otålighet och passion. Det exklusiva restaurangen var bokad, kända gäster inbjudna. En biträdande borgmästare skulle komma. Hon ville inte svika Filip, göra honom till en åtlöje, en övergiven brudgum. Hon hade aldrig sett något ont i honom, han hjälpte mamma…
Mamman tittade in i rummet.
“Har du inte stigit upp än? Om tio minuter kommer de för att fixa håret och sminket. Upp och i duschen. Frukost står på bordet.”
Elin hoppade upp och gick in i badrummet. Frågan *”vad ska jag göra?”* hängde kvar i luften, som en lätt vindpust.
Hon tvättade sig snabbt och satte sig vid bordet med vått hår. För att inte såra mamma drack hon lite kaffe och tog en tugga av mackan. Den fastnade i halsen.
“Det räcker, mamma. Jag orkar inte. Mår illa.” Elin sköt undan koppen.
“Jag åt inte heller dagen innan jag gifte mig med din pappa, så nervös var jag. Sen drack jag champagne och var rädd att jag skulle skämma ut mig inför alla.” Mamman skrattade och grimaserade.
“Vadå?” Elin spärrade upp ögonen.
“Det drar i såren.”
Just då ringde det på dörren.
“Jag öppnar”, sa mamman och gick ut i hallen. Elis hjärta slog som en fångad fågel.
Kaoset med hår och smink började. Elin brydde sig inte om hur hon skulle se ut. Men när hon äntligen såg sig i spegeln flämtade hon till. Hollywoodstjärnan Alicia Vikander stirrade tillbaka på henne.
Hon hade redan sagt att hon inte ville ha någon hög frisyr eller onaturligt smink. Hon ville se naturlig ut. Och hon hade inte fel. Mamman lade händerna mot bröstet, och tårar glimmade i hennes ögon.
Frisörskan gick, och Moa hjälpte henne att ta på klänningen.
“Det är för tidigt”, protesterade Elin.
“Inte alls. Tänk om det behöver justeras. Mamma sa att du inte ätit något.”
“Du också?” Elin suckade resignerat.
Dörrklockan ringde igen.
“Öppnar mamma?” undrade Moa medan hon knöt klänningen i ryggen.
Elin ryckte på axlarna.
“Rör dig inte!” snäste Moa.
Ringklockan ljöd igen, och Moa rusade för att öppna, lämnade Elin med ryggen bar. Elin lyssnade. Hon hörde skrapande och Moas röst:
“Nej, dålig omen.”
“Jag kom tidigt med flit, ifall något behöver fixas. Det är mitt bröllop, jag vill se att bruden ser perfekt ut”, envisades Filip.
“Hon ser *dubbelt* perfekt ut, tro mig. Du får inteÅret därpå föddes en liten pojke med Elis ögon och Lukas namn, och när Filip en dag mötte dem på stan log han mot den lilla familjen och viskade “lycka till” innan han försvann i folkmassan.
