Jag minns hur jag, Kalle Bergström, satt fast i min rullstol och stirrade genom de dammiga fönstren mot den lilla innergården på Sundsvalls sjukhus. Det var tråkigt, för fönstret vette ut mot en avsidesliggande park med bänkade lövträd och blomlådor, men där gick få människor. Vintern hade lagt sig som ett tjockt lager snö och patienterna gick sällan ut för en promenad. Jag var ensam i mitt rum. En vecka tidigare hade min rumskamrat, Johan Lindqvist, skrivits ut till hemmet, och sedan dess kändes varje dag dyster. Johan var en livfull kille, alltid med ett skratt på läpparna och en sagolik historia att berätta, som om han var en skådespelare på scen. Han studerade teater på tredje året och hans närvaro fyllde rummet med värme. Varje dag kom hans mor, Anna, med nybakat bröd, frukt och sötsaker som Johan generöst delade med mig. När Johan försvann tog den lilla hemtrevliga atmosfären med sig, och jag kände mig mer ensam än någonsin.
Mitt dystra tänkande avbröts av en sjuksköterska som steg in. Jag suckade ännu mer när jag såg att den som skulle ge mig sprutan inte var den unge, fina Dasha jag hade väntat på, utan den evigt sura och tråkiga Lena Holm. På de två månader jag tillbringat i sjukhuset hade jag aldrig sett henne le eller skratta. Hennes röst var lika skarp som hennes ansiktsuttryck kort, hård och inte särskilt vänlig.
Så, vad väntar du på, Kalle? Upp i sängen! röt Lena medan hon höll ett förberett spruta i handen.
Jag suckade djupt, rullade tillbaka och släpte mig ner på sängen. Lena hjälpte mig med en smidig rörelse att lägga mig åt sidan och sedan ryckte hon mig snabbt på rygg.
Byt om byxorna befallde hon. Jag följde utan protest, men kände knappt någonting. Sprutorna gick in utan smärta och varje gång tackade jag henne tyst i tankarna.
Jag funderade: Hur gammal kan hon vara? Kanske pensionär, men med en så låg pension måste hon jobba extra, därför blir hon så grinig.
Lena förde in den tunna nålen i min bleka ven och jag ryckte bara lätt.
Så är det, Kalle, klart för idag. Har doktorn kommit? frågade hon plötsligt när hon samlade sina saker för att gå.
Inte än svarade jag och skakade på huvudet. Kanske senare.
Vänta bara. Sitt inte vid fönstret, så blir du kall som en fisk i vintervattnet. sa Lena och gick ut.
Jag ville protestera, men hennes ord, trots den grova tonen, bar på en märklig omtanke. Jag var ju en föräldralös pojke. Mina föräldrar omkom när jag var fyra år gammal i en förödande brand i vår by. Min mor kastade mig i en snödriva genom ett krossat fönster precis innan taket rasade, och jag var den enda som överlevde. Jag hamnade på ett barnhem och fick ingen vård från släktingar, som av någon anledning inte ville ta emot mig.
Från min mor fick jag en mjuk, drömmande natur och gröna ögon, från min far en lång räckvidd och en talang för matte. Mina minnen är som glimmar från en gammal film: en sommarfestival i byn med min mor, där jag viftade med en färgglad flagga, och en kväll på min fars axlar när den varma vinden smekte mina kinder. Jag minns också en stor röd katt, Misse, som en gång ryktade omkring i barnhemmet. Allt annat försvann i branden, till och med min fotoalbum.
Ingen besökte mig på sjukhuset det fanns ingen att besöka. När jag fyllde arton år fick jag av staten ett stort, ljust rum på fjärde våningen i ett studenthem. Jag trivdes med att bo ensam, men ibland dränkte ensamheten mig i tårar. Med tiden vänjer jag mig, men ibland slår min barndom till, när jag ser familjer på lekplatser eller i mataffären, och en bitter sorg sveper över mig.
Jag ville gå på universitet, men saknade poäng, så jag gick i stället på en teknisk högskola. Där gillade jag min utbildning, men kamraterna fann mig för tyst och tillbakadragen. Jag föredrog böcker och vetenskapliga tidskrifter framför de högljudda studentaktiviteterna och spelarna. Med flickor gick det ännu sämre; min blygsamhet räckte inte för dem. Till och med vid arton års ålder såg jag ut som en sextonårig, så jag blev en vit korp i gruppen, men det störde mig inte.
Två månader sedan, när jag rusade för att hinna till föreläsningen på den isiga trottoaren, halkade jag i en tunnel och bröt båda benen. Fraktalerna tog lång tid att läka och var smärtsamma, men de senaste veckorna gick det bättre. Jag hoppades på utskrivning, men mitt hem saknade hiss och rullstolsramper jag skulle nog få sitta i rullstol länge till.
Efter lunchen kom Dr. Erik Johansson, ortoped, in och granskade mina röntgenbilder. Han sa:
Konrad, dina frakturer håller på att läka som de ska. Om två veckor kan du stå på kryckor. Du behöver inte ligga kvar, du kan gå i öppenvård. Inom kort får du ett utskrivningspapper. Någon som kan möta dig?
Jag nickade tyst.
Bra. Jag ropar på Lena, så hjälper hon dig med dina saker. Lycka till, och försök hålla dig borta från oss i framtiden.
Jag svarade bara: Jag ska försöka.
Lena kom in igen och sa:
Vad sitter du och funderar på, Kalle? Du blir utskriven, packa väskan. Pojkvännen kommer snart byta lakanen.
Jag fyllde min enkla ryggsäck med det nödvändigaste och kände hennes blick på mig.
Varför ljög du för doktorn? frågade hon och lutade huvudet.
Vad menar du? svarade jag förvånat.
Sluta spela dum, Kalle. Jag vet ingen kommer efter dig. Hur ska du ta dig hem?
Jag hittar en väg, muttrade jag.
Du kan inte gå på benen på minst en månad. Hur ska du leva?
Jag klarar mig, jag är ingen barn.
Lena satte sig på sängkanten och såg mig i ögonen.
Kalle, det är kanske inte mitt ansvar, men du kommer behöva hjälp med såna skador. Du klarar det inte ensam. Jag menar det allvarligt.
Jag klarar mig själv.
Du klarar det inte. Jag har jobbat i vården länge. Varför bråkar du som ett barn?
Vad menar du med det?
Jag menar att du kan bo hos mig ett tag. Jag bor långt ute på landet, men mitt hus har bara två trappsteg in till verandan och ett ledigt rum. När du står på fötterna kan du återvända hem. Jag är änka, min man dog för länge sedan och jag har inga barn.
Jag stirrade på henne, förvånad över förslaget. Att bo hos någon främling kändes konstigt, men jag hade vant mig vid att förlita mig på mig själv.
Varför tystnar du? frågade Lena med en rynkad panna.
Det känns bara obekvämt mumlade jag.
Sluta spela upp, Kalle. Det är jobbigt att vara ensam i ett hus utan hiss eller ramper, så du får gå till mig.
Jag tvekade. Å ena sidan var det obekvämt att bo hos en främling, å andra sidan kunde jag inte gå på fötterna på länge. Jag började inse att Lena under alla dessa månader hade brytt sig om mig på sitt eget sätt: Kalle, ät din köttfärssoppa idag, Stäng fönstret, det är kallt, Ät snabbt din kvarg, den har kalcium. Hon var den enda som ville hjälpa mig.
Jag går med på det, men jag har inga pengar. Min stipendie kommer inte förrän senare.
Lena kröp ihop över sin hand, tittade på mig med en sårad blick och svarade:
Kalle, tror du jag bjuder dig för pengar? Jag bara tycker synd om dig.
Jag öppnade munnen för att säga mer, men avbröts och bad om ursäkt för att ha förolämpat henne.
Jag menar inget illa. Låt oss gå till logen, du kan vänta där ett tag, beordrade hon och tog mig till sin lilla, charmiga stuga med smala fönster i snidade karmar. Huset hade två små, mysiga rum; ett av dem blev mitt.
De första dagarna var jag blyg och kom sällan ut ur rummet, rädd för att störa Lena. Hon märkte detta och sade rakt på:
Sluta vara så blyg. Be om vad du behöver, vi är här för varandra.
Jag fann snart glädje i den lilla stugan: snödrivor som täckte trädgården, sprakande ved i spisen och doften av nybakade bullar allt som påminde mig om mitt förlorade hem och den lyckliga barndomen.
Tiden gick, rullstolen lämnades och sedan kom kryckorna. När jag skulle återvända till staden efter ett sista besök på vårdcentralen gick jag bredvid Lena och pratade om mina kommande tentor och prov.
Du måste plugga hårt nu, uppmuntrade hon. Din tekniska högskola försvinner inte. Men du får vila benen, så ta det lugnt.
De senaste veckorna hade vi blivit väldigt nära. Jag kände ofta att jag inte ville lämna den trygga stugan och den godhjärtade kvinna som hade blivit som en andra mor för mig. Jag vågade inte säga det högt, varken för henne eller för mig själv.
En morgon packade jag mina få ägodelar. När jag letade efter min telefonladdare såg jag Lena stå i dörren och gråta. Jag följde en impuls och gick fram och kramade henne hårt.
Vill du stanna, Kalle? viskade hon mellan snyftningar. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan dig.
Jag stannade. Åren senare satt Lena vid bordet på bröllopsfesten när jag gifte mig, och hon hade en hedersplats som mor till brudgummen. Ett år senare fick hon hålla den nya lilla barnets hand i förlossningsrummet, en flicka som vi döpte till Lena efter henne.
