KORV-TJUVARNA
Det gick inte att inte lägga märke till den där katten. Helt enkelt för att han brukade stjäla i min lilla livsmedelsbutik. Och han gjorde det på ett sådant sätt, att man omöjligt kunde bli arg. Tvärtom.
Jag såg alltid fram emot att det drog igång, och filmade det hela med mobilen för att visa min fru på kvällen. Då skrattade vi tillsammans. Så var det.
Katten satt länge utanför de öppna dörrarna och låtsades att han bara tog en paus, som om han inget särskilt hade för sig. Han sneglade åt alla håll och försäkrade sig om att ingen såg honom. Själv gömde jag mig bakom den stora kylen och dokumenterade hela spektaklet.
Katten smög försiktigt in, styrde stegen direkt mot hyllan där jag lagt ut korvar och prinskorvar, ökade farten, snappade åt sig en bit och rusade iväg, men…
Hungern hindrade honom från att ta sig långt. Redan några meter från butiken stannade han och började mumsa.
Jag gick ut men höll avståndet och ropade:
Smakar det gott?
Katten tittade upp och jamade instämmande.
Det var ju bra det, svarade jag. Kom gärna tillbaka!
Ni undrar kanske varför korvarna låg framme och inte i kylen, och varför det fanns korv och prinskorv i lösvikt på den nedersta hyllan, nästan gömt undan. Det är egentligen enkelt.
Jag har bara ett hjärta som klappar lite extra för djur.
Katten kom till butiken mager och utsvulten, men han vägrade envist att närma sig en människa eller ta mat ur min hand. Så jag hittade på en egen lösning.
Först lade jag ut prinskorvarna alldeles vid dörren, så att han, som jag döpte till Gösta, kunde skaffa mat själv. Att han ärligt stal och liksom förtjänade dem.
Det funkade. Sen la jag ut korvarna längre in i butiken, tills de låg på den nedersta hyllan bland varor där nere vid golvet där jag ordnade en liten matstation.
Gösta hade sedan länge kunnat gå rätt in, ta vad han ville och promenera ut, men nej. Just det där själva tjuveriet var det bästa.
Så småningom ställde jag ut en vattenskål, en stor skål med den bästa kattmaten, och en liten plasthink med sand bredvid butiken. Därute ställde jag också in ett litet hundhus med en varm filt.
Gösta var fortfarande reserverad och gick inte att ta i famnen. Men han var sällskaplig på sitt vis. Jag gick alltid ut efter honom efter en stulen korv och småpratade. Ibland avbröt han sitt mål för att jama åt mig.
Bara en sak förbryllade mig. Gösta hade blivit rund och blankpälsad, han behövde verkligen inte längre stjäla. Ändå traskade han varje dag iväg med korv i munnen, bort runt hörnet.
Jag försökte länge smyga efter. Men han var alltid för snabb.
Så jag köpte en liten övervakningskamera, och en kväll fick jag svaret på mysteriet.
En liten röd kattunge dök upp ur grannens källarfönster, kom springande och kastade sig över korven Gösta släpat dit.
Nästa kväll snörvlade min fru sönder över detta och beordrade:
Imorgon! Imorgon SKA du ta in dem båda!
Men det var lättare sagt än gjort. Att få in Gösta var nu ingen konst, han låg ibland och sov mitt i butiken, men kattungen var omöjlig att komma nära.
Dagarna gick. Jag följde kattungen på kameran: han drack av Göstas vattenskål, kurade i hundhuset med filten, men så fort jag närmade mig sprang han iväg, svansen som ett eldklot.
En dag hörde jag ett besynnerligt ljud och gick ut. På tröskeln satt den lilla röda kattungen och skrek för full hals.
Vad är det, lille vän? frågade jag.
Kattungen sprang emot mig, såg mig rakt i ögonen och sprang mot hörnet. Jag följde efter. Där, bakom huset, låg Gösta och gnydde. En hund hade bitit honom i höger bakben. Han hade lyckats fly, men såret var djupt.
Den lilla röda nosade på Göstas sida och började jama hjärtskärande igen.
Herrejösses, sa jag tyst.
Jag tog av mig jackan, lindade in Gösta, stoppade ned kattungen som lugnt låg kvar i innerfickan, låste butiken och körde till veterinären.
Vi satt där i flera timmar medan Gösta syddes och fick medicin. Under tiden blev jag och kattungen riktiga vänner. Jag döpte honom till Eldis han var busig och pratglad, ett riktigt charmtroll.
På kvällen tog jag hem både Gösta och lilla Eldis, somnade med dem i sängen, medan min fru, lycklig och gråtande, ringde sin bästa väninna och berättade allt i detalj.
När hon äntligen var klar låg jag, Gösta och Eldis och sov utspridda över hela sängen.
Nå märkvärdiga katter ni är… Och var ska jag lägga mig? sa min fru och småskrattade.
Men Eldis flyttade genast på sig och kröp intill henne. Och tryckte kärleksfullt med tassarna mot hennes mage.
Så fick vi alla ett hem. Nu är Gösta och Eldis två stora, kungliga katter som inte längre alls liknar de magra vänsterprasslarna från förr.
Ibland slickar Gösta fortfarande Eldis av gammal vana, vilket aldrig verkar störa Eldis.
Och mitt emot, bredvid skoaffären, bor numera en liten grå kattflicka. Expediten där springer över till oss varje dag för att köpa lite mat till henne.
Kanske tar hon hem henne en dag. Kanske får alla hemlösa till slut ett hem.
Då kanske katter blir så sällsynta att man skriver upp sig på lista och måste gå kurs för att få ta hem en?
Tror ni det kan bli så?
