KORV-TJUVEN
Det är svårt att inte minnas den där katten. Den som på de mest märkliga vis ständigt smög sig in i min lilla livsmedelsbutik i en av de där sömniga kvarteren i Falun. Men det var inte själva tjuveriet som fångade mitt hjärta snarare sättet det hela gick till på. Man kunde inte bli arg, tvärtom.
Jag minns hur jag till och med började se fram emot dessa stunder. Jag brukade gömma mig bakom det stora kylskåpet och filma allt på min gamla mobiltelefon. Sedan, om kvällarna, kollade min hustru och jag på filmerna och skrattade åt påhitten. Ja, så var det.
Katten, som jag till slut kallade för Sixten, brukade alltid sitta länge framför de automatiska dörrarna. Han såg ut som om han bara behövde en paus, och inte alls som om han förberedde något bus. Han blickade försiktigt omkring sig och såg till att kusten var klar. Då kilade han in till hyllan där jag, av någon oklar anledning, börjat lägga ut några skivor falukorv och prinskorv särskilt för honom, skulle det visa sig. Och så snabbt som vinden tog han en av korvarna i munnen och rusade ut igen.
Han sprang sällan långt. Hungern stoppade honom strax utanför butiken. Där satte han sig och åt i godan ro.
Jag brukade då komma ut genom dörrarna, stanna på behörigt avstånd och ropa:
Smakar det bra, Sixten?
Han tittade på mig med sina stora gröna ögon, spann till svar och tog en tugga till.
Skönt, Sixten. Kom tillbaka snart igen!
Jag minns än idag hur min fru ofta undrade över korven som låg där öppet vid sidan om ost och sylt, inte direkt synligt. Och varför låg det alltid några ensamma prinskorvar kvar hastigt placerade? Svaret var egentligen enkelt.
Jag hade inte hjärta att skicka bort katten. Sixten hade en gång kommit till butiken så mager och rädd, men vägrade ta emot mat från min hand. Jag bestämde att han skulle få tjuva själv på sitt sätt. Först la jag korvarna alldeles vid dörren, så han kunde smita dit och knycka en på egen tass. Efterhand flyttade jag dem längre in, tills de låg på nedersta hyllan bland övriga varor.
Det blev vårt lilla spel. Men kanske, tänker jag nu, att själva kittlingen i tjuveriet var halva grejen för Sixten. Det smakade helt enkelt godare så.
Så småningom ställde jag ut en vattenskål och fyllde en stor skål med bästa kattmaten. Jag ordnade även en plastlåda med sand och satte ut ett litet hundhus med en varm filt precis intill väggen. Men Sixten ville ännu inte komma nära, bara sitta och filosofera en stund medan jag pratade med honom. Han satt där, åt och jamade till svar.
Med tiden märkte jag att Sixten blev allt rundare och välmående. Han behövde nog inte längre stjäla någon korv, men ändå fortsatte han, två gånger om dagen, att dra iväg med bytet runt hörnet.
Jag undrade vart han tog vägen och installerade därför en liten kamera i skyltfönstret och kopplade upp den till datorn i mitt kontor. En dag såg jag äntligen sanningen på skärmen.
Ur källarfönstret på huset bredvid dök en liten rödhårig kattunge upp och kastade sig hungrigt över korvbiten som Sixten släppt. Mitt hjärta smälte.
När jag visade filmen för min fru kunde hon inte hålla tårarna tillbaka.
Du måste ta hem dem! redan imorgon!
Men det var ännu lättare sagt än gjort. Sixten hade börjat komma in i butiken och sov ibland mitt på golvet, men kattungen som jag döpte till Blinka stack snabbare än en blixt om man försökte närma sig.
Dag efter dag såg jag på datorn hur Blinka drack ur Sixtens vattenskål eller sov i lilla hundhuset. Men så fort någon närmade sig, for han iväg med svansen i vädret, som en liten röd projektil.
Sen kom den där märkliga dagen när allt förändrades. Ett högljutt jamande hördes från entrén. Jag gick mot ljudet och där satt Blinka, högt och tydligt, och ropade.
Vad är det, lilla vän?
Blinka sprang till mig, såg mig rakt i ögonen och travade mot hörnet av huset. Jag följde efter. Där bakom låg Sixten, gnällande, med blod på bakbenet. Han hade blivit biten av en hund men lyckats komma undan.
Blinka tryckte sitt lilla huvud mot Sixtens sida och jamade högre än någonsin.
Herregud.
Jag lade Sixten i min jacka, stoppade Blinka i innerfickan, låste snabbt butiken och körde till veterinären.
Fem långa timmar satt vi där inne i väntrummet. Under tiden blev Blinka snabbt min vän nyfiken och full av upptåg.
Den kvällen bar jag hem en nyopererad och sömnig Sixten och den lilla glada Blinka. Min hustru blev överlycklig och ni vet ju vad en svensk kvinna gör när hon är lycklig: hon slår förstås luren till sina väninnor. Det blev många långa samtal.
När kvällen var slut sov både jag, Sixten och Blinka brett utsträckta i vår säng.
Och var ska jag ligga då? muttrade min fru. Men Blinka flyttade sig genast, kröp intill henne och började knåda med sina små tassar så blev vi till sist en riktig familj.
Numera har vi två stora, ståtligt feta katter här hemma, och ingen skulle kunna gissa att de en gång varit hemlösa.
Ibland tvättar Sixten ännu Blinka, utav gammal vana, och Blinka spinner nöjt tillbaka.
Och så ibland, när jag kikar ut genom fönstret mot skoaffären mitt över gatan, ser jag den lilla grå honkatten som tagit plats där. Butiksbiträdet springer ofta över till oss för att köpa henne lite mat kanske får även hon snart ett hem.
Och tänk, ibland leker jag med tanken vad händer den dag då varje katt får ett hem, och katt blir till och med mer sällsynt än surströmming? Kanske måste man då gå kurs och ställa sig i kö för att få en egen fyrfota vän?
Vad tror ni kan det bli så i Sverige?
