KORVBUTIKENS TJUV
Jag kunde omöjligt blunda för den där katten. Det gick liksom inte att ignorera honom, för han hade gång på gång börjat stjäla i min lilla livsmedelsbutik. Men han gjorde det på ett så charmigt och oskyldigt sätt att man bara log. Tvärtom, faktiskt.
Jag väntade nästan ivrigt på hans tjuvstreck och passade alltid på att filma det med mobilen. Senare på kvällen visade jag klippen för min fru och vi skrattade gott tillsammans innan läggdags.
Katten satt alltid länge utanför dörren och låtsades som att han bara tagit en paus verkligen så där typiskt skenheligt. Han sneglade fram och tillbaka, kollade att ingen såg honom. Själv brukade jag smyga mig bakom den stora kylbänken för att se allt utspela sig utan att störa.
När han tyckte kusten var klar smög han sig in, gick snabbt mot korvdisken, tog sats, grep en prinskorv eller falukorv i munnen och rusade blixtsnabbt ut. Men hungern tog ut sin rätt. Bara några meter från affären satte han sig alltid ner för att avnjuta sitt byte.
Jag gick ut på trottoaren och ropade lagom nära:
Smakar det bra?
Katten tittade upp på mig och jamade högt till svar.
Ja men då så, sa jag med ett leende.
Kom gärna tillbaka!
Kanske du undrar, hur det kan bli så. Varför ligger det korv på disken, utanför kylen och inte precis väl synligt? Dessutom är korvar och prinskorvar utspridda lite slarvigt. Men förklaringen är enkel.
Jag har ett gott hjärta, helt enkelt.
Katten som så småningom fick namnet Sigvard, kom till butiken i fruktansvärt dåligt skick mager som en sticka och med ledsen blick. Men han vägrade bestämt att vare sig ta emot mat ur min hand eller komma nära. Jag fick tänka ut något bättre.
Först la jag korven nästan i dörröppningen. Så att Sigvard själv skulle kunna “stjäla” den. Han fick känna sig modig och klara sig själv: “Ärligt och redligt snodd” liksom. Det funkade faktiskt. Med tiden flyttade jag korven allt längre in, tills disken och de andra varorna fick sällskap av en särskild “sigvardhylla” längst ner. Där, i hans egen höjd, blev det ett matställe.
Sigvard skulle för länge sedan kunnat bara kliva in, plocka korv och stolt traska ut men där är ju grejen: själva stölden blev någon sorts ritual. Stulen korv smakar dubbelt så gott.
Sen fixade jag en vattenbar utanför dörren, en stor matskål med bästa kattmaten och dessutom en plastlåda fylld med sand till hans behov. Inte långt från allt detta ställde jag dit en liten hundkoja med varm filt. Sigvard förblev dock vaksam och ville aldrig låta sig fångas; men prata, det ville han gärna.
Varje gång jag hämtat ut en stulen korv följde jag efter och började prata. Han fortsatte sin måltid, men lyssnade och jamade ibland till svar när det passade.
Men på sistone funderade jag en del. Sigvard hade putat till sig ordentligt, pälsen glänste och han såg lika nöjd ut som en sommarledig göteborgare. Trots det fortsatte han envist att “stjäla” några korvar varje dag och rusa iväg bakom hörnet.
Jag försökte många gånger lista ut var han tog vägen, men han försvann alltid innan jag hann se. Till slut skaffade jag mig en liten kamera med vidvinkel. Allt som hände sparades på datorn i mitt lilla kontor.
Och så en eftermiddag såg jag äntligen vad som hände! Ett litet källarfönster mittemot öppnades. Fram sprang en pytteliten röd kattunge, som slängde sig över korven Sigvard hade lämnat. Så ivrig och hungrig att det var rörande.
“Imorgon, hör du det? Imorgon tar du hem dem hit!” utbrast min fru och torkade glädjetårarna när jag berättat och visat filmen.
Men det var omöjligt. Sigvard, som nu för tiden sov mitt i butiken om han fick, var lätt att ta med hem. Men den lilla röda aldrig att han gick att fånga.
Dag efter dag såg jag genom kameran hur kattungen började vänja sig, tuggade på Sigvards mat och vilade ibland i kojan utanför. Men så fort jag försökte närma mig försvann han som en pil.
Så kom den där dagen. Ett underligt ljud hördes vid dörren när jag stod inomhus. Ingen kund i sikte.
När jag kikade in satt den lilla röda kattungen på tröskeln och skrek för full hals.
Vad är det, vännen?
Jag gick närmre.
Kattungen rusade fram, tittade mig rakt i ögonen och sprang sedan ut.
Jag följde snabbt efter honom mot hörnet av huset. Där låg Sigvard, orörlig och jämrade sig. En hund hade bitit honom illa i benet, såret var djupt och Sigvard försökte inte ens resa sig.
Den lilla röda buffade honom oroligt på sidan och jamade högt igen.
Men kära nån, sa jag andfått.
Jag tog av mig jackan, la Sigvard försiktigt i, stoppade kattungen i innerfickan och låste dörren till butiken. Sen bar det iväg i bilen till djurkliniken.
I fem timmar satt jag där medan veterinären syade ihop Sigvard. Under tiden hann jag bli riktigt god vän med kattungen, som jag genast döpte till Eldar ett typiskt påhittigt svenskt namn. Han visade sig vara både busig och sällskaplig.
På kvällen körde jag hem båda, lite omtöcknade efter äventyret. Min fru blev överlycklig.
Vad gör en lycklig kvinna? Ringer såklart alla sina väninnor! Och de samtalen tar tid och kräver noggranna beskrivningar, råd och skratt.
Senare på natten låg jag, Sigvard och Eldar och sov på sängen långa och utslagna.
Jaha, var ska jag få plats då? muttrade frun när hon kom in, men nöjde sig när Eldar genast flyttade på sig och tryckte sig mot henne.
Där och då hade vi fått ett hem tillsammans. Idag är Sigvard och Eldar två stadiga, nöjda innekattersom är långt ifrån de vilsna gatukatter de en gång var.
Ibland tvättar Sigvard fortfarande Eldars päls av gammal vana, och Eldar protesterar inte. Han spinner bara.
På andra sidan gatan, bredvid en skobutik, har en liten grå kattflicka slagit sig ner. Skoförsäljerskan springer ofta in till mig för att köpa mat åt henne. Kanske tar hon henne hem en dag? Kanske, en dag, har alla katter i stan fått ett hus att bo i?
Kanske blir de så eftertraktade att man måste stå på kö och gå kurs för att få hämta ut en? Vad tror du, kan det bli så? En sak lärde jag mig: Det finns inget godare än att dela sitt hem med dem som verkligen behöver det, vare sig de heter Sigvard eller Eldar.
