Annika steg in i tunnelbanans vagn och sjönk ner på sätet. Varför i hela friden hade hon tagit på sig de där högklackade stövlarna? Jo, för att en kvinna måste se ut som en kvinna, oavsett ålder.
Hon betraktade sin spegelbild i det mörka fönstret mittemot. Inte så illa, faktiskt. “Särskilt när man sovit ut, lagt på en hel del smink och tittar i ett mörkt fönster istället för en spegel,” mumlade hennes inre röst.
“Ja, ögonen ser trötta ut.” Annika vände bort blicken. “Man borde klä sig efter sin ålder, åtminstone skippa högklackarna,” beslöt hon. “Åh, bara man kom hem, kunde sparka av sig de förbannade stövlarna och ta av den tunga pälsen. Varför klädde jag mig så här?”
Hon var sedan länge glömd och kände ingen igen henne på gatan, men vanan att alltid ha ett “ansikte” på sig när man gick ut satt i. Det var inte så att Annika varit känd. Men efter några filmroller började folk känna igen henne. Och vilka män som inte hade uppvaktat henne! Det gick inte en dag utan att någon väntade vid teaterutgången med en blombuket efter föreställningen.
På den tiden hette hon inte Annika Lindgren utan Alice Laurent. Vilket namn! Hon kände stolthet när hon såg det i filmens eftertexter, om än bara i två filmer.
Så kvavt det var. Annika knäppte upp den översta knappen på pälsen. Slet av sig halsduken och skakade på huvudet för att skingra tröttheten. Håret hade tunnats, men en bra klippning och färgning gav illusionen av volym. Hon tittade framåt igen. Men istället för sin egen spegelbild såg hon en ung man som stirrade rakt på henne och log.
Alice reagerade genast, som hon alltid gjort när män visat intresse. Lyfte lätt på hakan, log och vek genast undan blicken. Som att säga: jag märkte dig, uppskattar uppmärksamheten, men det räcker så.
“Jag borde ha tagit taxi. Visst, dyrt, men då hade jag varit hemma snabbt. Och inte så här trött,” muttrade hon för sig själv. Hennes tredje man hade föreslagit att hon skulle ta körkort och lära sig köra bil. Men hon vågade aldrig. Hon var rädd.
Edvard, hennes tredje man, var den bästa av alla hennes officiella äkta män. Så synd att han gick bort så tidigt. Efter honom bestämde hon sig för att aldrig gifta om sig. Förresten, ingen frågade heller.
Och så vacker hon varit i sin ungdom, herregud! Den fina näsan, de röda läpparna, de yviga fransarna. Och ögonen! Levande, fnittrande av glädje. Kroppen var fortfarande bra. Inte många i hennes ålder kunde skryta med liknande. “Du skyddade dig, födde inga barn. Så nu sitter du här, ensam och glömd,” hånade den inre rösten.
“Lägg av,” viftade Annika lättjefullt bort den, men tittade sig genast omkring. På senare tid pratade hon ofta med sig själv. Ingen tycktes märka något. Vagnen var nästan tom. Någon sov, någon stirrade tomt framför sig. Bara mannen mittemot fortsatte att titta på henne. Annika vände bort blicken och föll tillbaka i minnen.
Så synd att hon kommit för sent. Hon varit så vacker att hon lika gärna kunde ha spelat i “Kväll i Gröna Lund” som Zarah Leander. Rösten var visserligen gäll och skär, men det spelade ingen roll, någon annan kunde ha sjungit för henNär hon sänkte blicken igen var mannen borta, som om han aldrig funnits, och kvar var bara hennes egen skugga i fönstret, vag och försvinnande som allt hon en gång varit.
