Femton år tillsammans. En vanlig familj från Göteborg bestående av Sten och Elin, deras två barn, Albin och Linnea. En sammansvetsad, snäll familj med starka band och gott rykte bland vänner. Alla kallade dem det perfekta paret. De levde harmoniskt, utan högljudda bråk, med respekt och värme. Det verkade som om lyckan för alltid hade slagit sig ner i deras hem.
Sten var livet i festen, en född skämtare. Hans passion var att dra spratt – inte harmlösa sådana, utan de som fick folk att stå raka i håret.
Han kunde linda in en leraformad klump i godispapper som såg ut exakt som en riktig karamell. Eller fylla en kexchoklad med tandkräm. Han älskade att hälla sojasås i en läskflaska för att låtsas att det var cola. En gång hade han bytt ut krämen i chokladpraliner mot lera. Sten skrattade tills tårarna rann, medan andra sällan gjorde det.
“Snälla Sten”, bad Elin upprepade gånger. “Inte idag. Låt åtminstone vår bröllopsdag gå av stapeln utan dina upptåg.”
“Jag lovar, inga fler spratt, bara en trevlig fest”, försäkrade han på deras kristallbröllopsdag.
Hemmet förbereddes för gästerna. Elin stod i köket och lagade mat, barnen dekorerade vardagsrummet. Sten fick en lång inköpslista och åkte till affären. Han kom tillbaka efter några timmar. Men framför huset väntade den första överraskningen – någon hade parkerat på hans plats.
Efter en kort protest lämnade han en arg lapp till “förövaren” och parkerade på gården. Kassen var tung, men han hade bråttom – utan dessa varor skulle festen inte bli av.
Han gick upp. Nyckeln vreds om – men låste inte. Svett bröt fram. Dörrklockan lät annorlunda, inte som den vanliga. Dörren öppnades, och…
Framför honom stod en okvinna i morgonrock och hårspolar.
“Äntligen! Vi har ringt till hela affären! Var är varorna?” fräste hon otåligt.
Sten stod som förstenad.
En man uppenbarade sig bakom kvinnan – storvuxen, godmodig, vid namn Nils.
“Maja, det är säkert budet.”
“Hur mycket kostar det? Var är kvittot?” Maja rotade redan i påsarna.
“Ursäkta…”, Stens röst darrade. “Det här är väl min lägenhet? Storgatan 12, lägenhet 17?”
“Ja, precis. Vi köpte den för fem år sedan av en kvinna med barn. Jag tror hon hette Elin, och barnen Albin och Linnea.”
Sten höll på att tappa kassen. Hjärtat knöt sig. Han drog fram sitt pass, visade upp adressen. Allt stämde – lägenhet 17.
“Kom in och titta”, erbjöd Maja.
Han klev in… och befann sig i en främmande värld. Möblerna var andra. Väggarna var omålade. Inget var bekant. Huvudet snurrade. Han sjönk ner på en stol. Maja och Nils barn kom in – ungefär i samma ålder som hans egna. Skratt, röster, larm. Allt kändes som en mardröm.
Han tog fram telefonen. Ringde Elin.
“Elin… vad händer? Var är du? Varför bor främlingar i vår lägenhet?”
“Älskling, kommer du snart?” hördes en manlig röst i bakgrunden.
“Strax, älskling!” svarade hon glatt. Sedan i luren: “Ursäkta, vem är det?”
“Elin! Det är jag, Sten!”
“Vem? Sten? Skojar du? Du har varit borta i fem år, och nu plötsligt – hej?”
“Fem år?! Jag gick bara till affären i några timmar!”
“Du åkte på vår bröllopsdag och försvann. Inte ett ljud. Jag sålde lägenheten, klarade inte av det ensam. Barnen har växt upp. Vi har ett nytt liv. Jag är gift. Vi bor i min mans hus…”
“Vänta! Vad pratar du om?” tårarna kvävde honom. “Är det här ett skämt? En hallucination?”
“Nej, Sten. Du har skämtat med oss i åratal. Men idag fick du smaka på din egen medicin…”
Och då… steg barnen, Elin, grannarna och vännerna in i lägenheten. Med skratt och applåder.
“Överraskning!” ropade alla på en gång.
Knäna vek sig under Sten. Han såg sig omkring – bekanta ansikten. En scen, som ur en teaterpjäs.
“Det var ett spratt”, förklarade Elin. “Vi planerade det i sex månader. Ville att du skulle känna hur det är att vara den som blir lurad.”
“Ni… är galna…”, viskade han och sträckte sig efter valerianadropparna med darrande händer.
“Här är Nils och Maja. Skådespelare från stadsteatern. De spelade sina roller perfekt.”
“Dörrklockan? Låset?”
“Nils är händig. Han bytte låset och ringklockan. Allt enligt manus.”
“Och rösten i telefonen?”
“Min bror Olle. Han höll för munnen med en trasa så att du inte skulle känna igen honom.”
Sten sjönk ner på sängen, och Elin räckte honom en kopp vatten.
“Mamma”, viskade Albin, “tror du vi gick för långt?”
“Jag hoppas han äntligen förstår hur det känns att bli utsatt för skämt. Nu tror jag sprätten tar slut.”
Och han förstod verkligen. För alltid.
