Kom nu, Lillen, kom nu, sa Sven Andersson och strök hunden över huvudet, vi kan inte få tillbaka henne, hur mycket vi än önskar det.
Den lilla blandrashunden som hette Lillen lyfte huvudet och tittade upp i sin ägares ögon. Han förstod allt: att hans älskade matte hade dött, att hur länge han än stod vid gravstenen, skulle hon aldrig komma tillbaka, aldrig mer klappa honom bakom öronen eller smyga en kexbit under bordet, trots att Sven alltid förbjudit det. Hunden suckade tungt, och de vandrade mot spårvagnshållplatsen.
Det var en lång promenad, men de hade ingen anledning att skynda sig. Mannen och hunden gick långsamt, båda tänkande på den de älskade mest i världen.
***
Sven Andersson hade levt med sin Lisen så kallade han alltid sin fru i fyrtioåtta år. De hade haft ett gott liv tillsammans. Men barn fick de aldrig.
Det var nog inte meningen, brukade Lisa säga. Vi var kanske inte värdiga, där uppe i himlen litar de inte på oss med barn.
Därför vägrade hon också att adoptera ett barn från barnhemmet, även om Sven inte hade något emot det. Men han tvingade henne inte. Vad var poängen, om hon inte kände någon kärlek för någon annans barn? Först hoppades de, men sedan… en dag kom Lisa hem med en liten hemlös valp. Ralf, så hette deras första hund, som blev deras ersättning för ett barn. När Ralf dog av ålderdom grät de länge och bestämde sig för att aldrig skaffa fler djur det gjorde för ont att förlora dem. Men två år senare kom Lisa hem med en pytteliten kattunge.
Katter lever länge, log hon då. Pelle kan mycket väl överleva oss.
Tjugo lyckliga år levde de med Pelle, men tyvärr även om katter lever längre än hundar, så lever de ändå kortare än människor.
Det var bittert att begrava sin “unge” igen, och Lisa blev svårt sjuk strax efter. Kanske var det den förlusten som tog knäcken på den redan åldrande kvinnan. Sven föreslog att de skulle ta in en ny kattunge, men Lisa vägrade bestämt.
Vi är gamla nu, vi kommer snart själva att dö. Varför ska vi lämna ett djur ensamt? Nej, Sven, inga fler husdjur. Vi får leva vårt liv tillsammans, bara vi två.
Och igen gick han med på det. Han älskade sin Lisen över allt.
Två år gick.
En dag promenerade de i parken och stannade till vid en glasskiosk. Sven räckte Lisa hennes favoritglass, en vaniljstrut, och de skulle just gå mot fontänen när de hörde en liten rörelse bakom kiosken. När de gick runt, stannade de båda på fläcken: en liten, utsvulten valp tuggade på en glasspapperbit. Han var så mager att huvudet såg oproportionerligt stort ut jämfört med kroppen. När valpen såg dem, släppte han pappret och tittade på Sven och Lisa med en blick som var både frågande och anklagande.
Sven, lova mig, viskade Lisa hetsigt och kramade hans hand hårt, lova mig att du lever minst tio år till!
Då blev han helt paff av hennes ord, men hon såg på honom som om deras hela framtid hängde på det, så utan att tveka sa han:
Jag lovar!
Då log hon, lyfte upp den lilla pälsklumpen och tryckte honom mot bröstet. Så fick de Lillen.
Sven Andersson suckade tungt och såg på Lillen. Hunden lyfte genast huvudet och stirrade in i sin ägares ögon, som om han läste alla hans tankar, som om han sa: “Ja, ja, det var precis så det gick till.”
De levde tillsammans i fem lyckliga år till, fyllda av den levande, lodjusa glädjen som hette Lillen men för tre månader sedan var hans Lisa plötsligt borta…
Sven Andersson gav ifrån sig ett ljud som liknade en svag stön, och Lillen tjöt genast sorgset.
Vi är ensamma nu, Lillen, sa Sven Andersson.
Vov-vov-voooo! svarade hunden.
De gick ofta till Lisas grav, för annars kunde de inte.
Här var ändhållplatsen. Sven satte sig på en bänk. En dragande smärta växte i bröstet, inte stark, men obehaglig. “Om jag bara kommer hem, dricker lite sött te, blir det bättre,” tänkte han och gned automatiskt vänstra sidan av bröstet. Lillen satt inte bredvid som vanligt, utan sprang oroligt runt bänken, nosade ibland mot sin ägares ansikte och gnydde.
Det är okej, Lillen, okej. Här kommer spårvagnen, nu går vi.
De steg på, och resan skulle ta ungefär fyrtio minuter men smärtan blev bara värre. Lillen tryckte sig allt närmare, med huvudet i Svens knä.
Såja, Lillen, snart är vi hemma…
Plötsligt skar smärtan till, det blev svårt att andas, allt blev svart framför ögonen Sven tappade medvetandet. Och genast började Lillen skälla högt och desperat. De få passagerarna vände sig om.
Mannen mår illa!
Spårvagnen stannade, folk skyndade sig runt honom i väntan på ambulansen. Lillen sket inte längre, han satt tyst bredvid och tittade bönfallande in i främmande människors ögon:
Hjälp honom, hjälp honom, skrek hans blick utan ord.
Hans ägare bars in i ambulansen, och hunden visste att han inte fick följa med. Bilen for ivåt, åt samma håll som spårvagnen, så Lillen skyndade sig tillbaka in. Han trodde att spårvagnen skulle följa efter. Folk klappade honom, någon sa till konduktören:
Kör inte ut hunden, han vet nog vägen hem. Jag har sett dem på den här linjen förut.
Så han fick stå kvar.
När spårvagnen, efter en rundtur, kom tillbaka till ändhållplatsen vid kyrkogården, steg Lillen av. Han stod på hållplatsen, omedveten om allt omkring sig, nosan vänd mot sjukhuset där läkarna kämpade för hans ägares liv. Hans ögon såg inte vad som fanns runt honom de såg in i något ingen människa kunde förstå.
Under tiden kämpade Lillen sin egen strid för att rädda sin älskade ägare. Han kände att läkarna inte klarade det ensam. Och efter en stund insåg han att hans egen inre kraft inte räckte… Då sprang han till den enda som, även om hon låg under en gravsten, fortfarande kunde hjälpa.
Mänskligheten har med civilisationen förlorat sin förbindelse med naturen. Därför tror vi inte på energi eller tankar som når över avstånd, inte på det vi inte kan se, röra, väga eller mäta. Men det betyder inte att det inte finns. Om våra husd
