Kom hem tidigare än planerat
Är du på busshållplatsen? Fredriks röst gick upp ett snäpp. Nu? Varför sa du inget? Vi hade ju sagt torsdag!
Ville överraska dig, Linnea rynkade pannan. Fredrik, är du inte glad? Jag är helt slut. Kom ut nu!
Vänta! skrek han plötsligt. Gå inte hit, alltså Jo, men Linnea, lyssna, det är totalt tomt hemma. Jag åt upp allt igår.
Såhär då: kan du springa in på Coop öppet dygnet runt, det där på hörnet? Köp lite kött, gärna fin nötfärs.
Den tunga väskan fick axeln att värka, Linnea stönade till av smärta. Ryggvärken, som varit hennes trogna följeslagare den senaste tiden med magen i sjätte månaden, skrek till i ländryggen och gick ända ner mot svanskotan.
Hon satte sig försiktigt ner med kassarna på asfalten.
Linnea smackade och höll handen mot magen. Bebisen sparkade otåligt där inne. Det var inget skämt att vara i sjätte månaden när man dessutom skulle göra sin Fredrik glad genom att komma hem från föräldrarna tre dagar i förväg.
Så mycket hon hade längtat! De sista milen på bussen hade hon räknat lyktstolpar och bara velat vara framme.
Undrar vad Fredrik gör nu? Förmodligen har han ingen aning om att jag redan är vid vår port, bara tio minuter bort.
Vägen hem kändes oändlig. Väskorna, fullproppade med syltburkar, mammas hembakta knäckebröd och tunga äpplen, vägde som bly.
Efter femtio meter insåg Linnea att det inte går. Ryggen ryker av smärta.
Hon tog fram mobilen och ringde Fredrik.
Hej älskling, viskade hon när han svarade.
Linnea? Vad är det? Har det hänt nåt? utbrast han nervöst.
Nej, inget har hänt, dumma du. Jag är hemma nu! Sitter utanför vårt hus. Kom ut och möt mig. Väskorna är så tunga, mamma tryckte i så mycket
Konstigt tyst i luren. Linnea kollade skärmen. Ingen brytning.
Är du på busshållplatsen? Fredrik lät halvpanikslagen. Nu? Varför sa du inget? Vi hade ju sagt torsdag!
Ville göra dig glad, Linnea rynkade ögonbrynen. Fredrik, är du inte nöjd? Jag är trött, kom ut!
Vänta! skrek han igen. Gå inte! Eller jo Linnea, det är verkligen tomt hemma. Åt upp all mat igår. Kan du springa in på Coop på hörnet? Kolla om du kan ta med lite bra kött.
Jag bestämde mig för att ta ledigt idag: ville laga något gott till dig, så vi kunde äta ordentligt när du kom hem.
Men Fredrik, hör du mig? Jag är höggravid, har två väskor tunga som sten och står mitt på gatan! Vad ska vi med kött till? Vi har ju potatis och ägg hemma.
Kom och möt mig, jag måste lägga mig ner.
Du förstår inte, Linnea, började han snabbt prata i mun på henne. Jag vill bara att allt ska vara perfekt nu. Det är så nära till affären, bara spring in och köp lite nötfärs, ta gärna färsk potatis också, våra har blivit dåliga.
Eller om du kan fråga någon om hjälp Snälla! Det är ju för oss. Jag förbereder under tiden.
Linnea såg på sina rödfläckiga händer märkliga av väskornas remmar. Ilska började koka i henne.
Fredrik, är du riktigt klok? hennes röst skälvde. Du ber mig, höggravida, att släpa mig till affären och köpa kött nu? Varför kan du inte gå själv?
Jag har redan börjat eh förbereda något! Om jag går nu blir det förstört.
Linnea, snälla. Jag har längtat så efter dig. Köp kött, typ 800 gram, och lite färskpotatis i nät.
Där la han på. Linnea stod kvar och såg på den svarta skärmen. Hon ville bara sätta sig ner och gråta på den ödsliga hållplatsen under gatlyktan.
Inget kram, ingen varm säng bara vägen till köttdisken istället.
Tänk om han verkligen har fixat nåt osannolikt? Funderingen slog henne.
Hon suckade, drog på sig väskorna igen och stapplade mot Coop.
***
Hon släpade sig runt i affären, mötte blicken från den trötta kassörskan. Köttet var tungt, potatisen ännu värre.
När hon rullade ut kundvagnen kändes händerna som krokiga klor.
Telefonen ringde.
Köpte du allt? lät Fredrik muntert.
Jadå, muttrade Linnea. Jag står vid porten.
Men vänta! Fredrik pep nu nästan. Gå inte upp! Sätt dig på bänken utanför, ge mig tio minuter.
Skojar du? Linnea höjde rösten utan att bry sig om människor runtom. Jag exploderar snart! Tio minuter? Mina fötter håller på att svullna bort!
Överraskningen är inte klar! envisades han. Om du kliver in nu är allt förgäves. Sätt dig och andas lite.
Fem minuter, jag svär! Måste lägga på så jag hinner!
Linnea ramlade ner på bänken vid porten. Väskorna dunsade i marken. Hon övervägde att slänga köttpåsen genom fönstret till deras tredje våning.
Tio minuter gick. Sen tjugo. Hon höll om magen, medan ilskan puttrade inom henne.
Hon försökte tänka: Vad möts jag av nu? Rosor? Frukost med levande ljus? Någon med fiol i hörnet? Men inget skulle vara värt det där hon satt, utmattad efter nattbuss och köande.
Efter trettiofem minuter öppnades porten. Fredrik kom utrusande håret åt alla håll, t-shirten ut och in, pannan svettig.
Du sitter här! pressat leende medan han rafsade åt sig väskorna. Men vad sur du ser ut! Kolla vilket fint väder ja just det. Kom nu!
Varför stinker du kemikalier, Fredrik? Linnea kisade när hon tog sig upp, höll i räcket.
Du får se! ropade han, ivrig.
De åkte hissen upp. Fredrik slängde upp dörren med ett nöjt Tadaa! och väntade på applåder.
Det luktade stickande klorin och billig havsbris överallt.
Linnea gick runt: sovrum, kök, badrum. Det var städat! Eller snarare: tomt. Allt som vanligtvis drällde i köket var bortstädat, mattan var dammsugen (fläckar av våta tassar syntes) och dammet borttorkat.
Hennes porslinsfigurer stod inklämda i ett hörn.
Nå? Fredrik log som ett barn på julafton. Hur blev det?
Linnea stirrade på honom.
Är det det här? viskade hon.
Vadå om det är allt? Fredrik såg förolämpad ut. Linnea! Jag har städat i tre timmar. Skurat golven, till och med under soffan! Diskat allt. Toaletten glänser. Ville att du skulle komma hem till ett skinande hem.
Linnea svalde. Kände gråten bulta.
Du tvingade mig alltså att släpa kött och potatis, höggravid, bara för att du skulle moppa golv?
Du mötte mig inte ens? För att du städade?
Men jag ville ju göra dig glad! utbrast Fredrik. Du brukar ju klaga på att jag aldrig gör nåt hemma. Jag hann inte när du kom tidigare, så jag var tvungen att låta dig vänta, annars hade du kommit in när det var stökigt.
Fredrik Linnea tappade det och nästan skrek. Jag skiter i dammråttorna! Min rygg värker, mina armar är slut, och jag är gravid! Jag behövde dig, inte din mopp!
Fredrik blev röd i ansiktet. Han kastade städtrasan i diskhon.
Nu börjar det! skrek han tillbaka. Går upp klockan fem, sliter för din skull, och du står bara och gapar! Du ser väl hur rent det är? Inte ens på bröllopsdagen var det så här!
Vad ska jag med det till, om du behandlar mig så? Linnea andades tungt. Du lät mig vänta en halvtimme ute i kylan! Mina ben värker. Du tvingade mig att köpa mat fast jag knappt kan gå! Det här är inte en överraskning, det är ett hån!
Jaså, hån säger du? Fredrik rusade runt och vevade med armarna. Andra skulle blivit glada att deras man städar. Men du det är bara ditt jäkla gnäll om magen och ryggen.
Jag har också varit vaken hela natten och funderat på hur jag skulle göra dig glad!
Linnea höll för ansiktet.
Du fattar ingenting snyftade hon. Du valde ett rent golv över att ta hand om ditt barns mamma.
Men det är ju din egen överrasknings skull! Kommer hem på fel dag och sabbar allt, och så är det jag som får skit. Hade du kommit på torsdag hade allt varit klart!
Du är bara otacksam, Linnea.
Han försvann med en smäll in i sovrummet.
Bebisen sparkade oroligt. Linnea sjönk ihop på stolen, stirrade på köttpåsen. Illamåendet växte.
Efter tio minuter stack Fredrik in huvudet från köket.
Ska jag laga köttet nu? Eller tänker du svälta bara för att jävlas?
Låt mig vara, Fredrik, sa Linnea lågt, utan att vända sig. Jag vill bara sova.
Nåväl, gör det då! sa han och smällde igen köksdörren.
Linnea stapplade in på badrummet. I spegeln såg hon sig: blek, mörka ringar, håret i oreda. Hon mindes bussresan, hur hon fantiserat om hans famn och om att han skulle säga Vad skönt att du är hemma.
Ja, visst. Så blev det.
Efter att ha tvättat ansiktet klev hon ut men då drog bråket igång igen.
Han började skrika, slängde till slut en köttbit mot henne.
Hon gick. Åkte raka vägen hem till föräldrarna igen.
***
Alla svärföräldrar, svägerska, kusiner försökte övertala Linnea att inte skiljas.
Fredrik ringde också ofta och bad henne komma tillbaka.
Men Linnea hade bestämt sig: En sådan man vill hon inte ha, och en skilsmässa skulle det få bli.
Varför skulle hon leva med någon som tycker att ett nystädat hem är viktigare än hälsan på deras gemensamma barn?
