Kära dagbok,
Ibland känns mitt liv som en bok med många kapitel, och idag vill jag skriva ned ett som berör mig djupt. När jag växte upp i lilla Växjö, var det alltid bara pappa och jag. Han gjorde verkligen allt för mig, försökte varje dag uppfostra mig till en ordentlig människa. Han jobbade långa dagar på sitt kontor, sparade ihop varje krona för att jag skulle ha det jag behövde kläder, böcker, och ibland något extra. Det var ofta tufft utan mamma, som ju gick bort så tidigt. Saknaden efter henne hängde över oss som ett grått, tryggt täcke.
Min barndom kantades av hennes frånvaro, och jag minns hur sårad och ensam jag kunde känna mig vissa dagar. I skolan retade några av barnen mig för min trasiga familj, och det hände att jag grät hemma när ingen annan såg. Pappa försökte alltid trösta mig, förklara att livet var som svenska vädret ibland strålande sol, ibland oväntad regn. Jag visste att jag betydde allt för honom, särskilt i sådana stunder då han höll om mig extra hårt.
Min favorithelg, år efter år, var alltid nyårsafton. Förväntan inför ett nytt år fyllde mig med drömmar om att allt svårt skulle förvandlas till något vackert. Skolan ordnade fest varje år. Alla elever klädde upp sig i sina finaste maskeraddräkter. Trots att vi ofta hade ont om pengar, lyckades pappa en gång spara ihop till en klänning så ljuvlig att alla i klassen beundrade mig. Jag kommer ihåg hur lycklig jag var den dagen, och hur jag kramade honom hårt och tackade om och om igen.
Tiden gick, och jag blev äldre. Efter gymnasiet flyttade jag till Stockholm för att börja på universitetet. Jag hade alltid varit målmedveten och det gick som jag hoppats jag fick börja läsa ekonomi. Livet i storstan förändrade mig mer än jag kunde ana. Jag lärde mig snabbt uppskatta pengar, och började träffa män som bjöd ut mig på dyra restauranger och köpte vackra smycken. Jag blev, på något sätt, mer beräknande än jag trott om mig själv.
När jag sedan blev gravid och min pojkvän, en välbärgad stockholmare, bad om min hand, var jag överlycklig. Allt såg så ljust ut. Men i min iver att passa in i denna nya värld, skickade jag ett meddelande till pappa där jag skrev att han inte var välkommen till bröllopet att gästerna, alla från välbärgade familjer, inte skulle förstå honom.
Den kvällen kände jag ingenting. Men pappa, som investerat hela sitt liv och hela sitt hjärta i mig, tog tåget till Stockholm ändå. Utan att göra någon scen gav han mig ett litet knippe liljor, kysste mig på kinden och önskade mig lycka till. Sen gick han. Jag stod kvar som förstenad skamsen och förkrossad över mitt eget agerande.
Den känslan av skam slog sönder min glädje. Hur kunde jag så hårdhjärtat avvisa den person som älskat mig mest? Tårarna rann, och jag kastade mig ut på gatan efter honom. I rusningstrafiken omfamnade jag honom, bad honom om förlåtelse och lovade att aldrig svika vårt band igen.
Livets nyckfullhet finns överallt, även i Sverige. Men min pappa är min trygghet och jag hoppas att jag alltid kommer bli en bättre dotter än jag var då.
