Jag sitter på kontoret, men allting känns flytande och märkligt, som ett skevt drömland där tiden snurrar baklänges och kaffekoppar svävar i luften. Ett mejl landar i min inkorg som en fisk i en damm, och jag får känslan att någon försöker lämna sina dagliga bekymmer i mitt knä. Jag skickar vidare meddelandet till chefen: Kan du hjälpa Ingrid, hon verkar inte hinna med sina uppgifter.
Ingrid kom till vår avdelning för drygt ett och ett halvt år sedan, som en mjuk vind bland granarna. Hon är snyggt klädd, alltid med välsorterad lunchlåda, och två barn som cirkulerar runt henne som små planeter. I början var hennes förfrågningar oförargliga: Jag fastnade hos vårdcentralen, kan du ta mitt samtal? Jag måste hämta Axel tidigare från förskolan, hjälp mig att ladda upp rapporten två enkla klick bara. Vi har alltid hjälpts åt på jobbet, så jag såg inget fel i att ge henne en hand.
Men någonstans mellan smörgåsfikan och de kyliga vintermorgnarna började dessa två klick förvandlas, suddigt men tydligt, till riktiga uppdrag. Vid fem varje kväll blinkade hennes meddelanden: Du är ändå kvar till sex, min Ester har feber. Det känns som en märklig svensk saga där empatisk manipulation slingrar sig runt hjärtat och morsrollen är lika helig som midsommarstången. Ett tag gick det bra, men snart kände jag hur mina resurser verdwinerade som snön i april.
Ingrid var alltid på väg, en hjälte på Arlanda som samtidigt brottas med barn och deadlines. Fakta är dock att vi har lika mycket i lön 32 000 kronor i månaden och den enda skillnaden är att mina kvällar är mina egna, medan hennes rapporter smälter ihop med min arbetsbörda. Första gången jag sa nej, med ett svenskt försiktigt Jag hinner inte just nu, möttes jag av tyst passiv aggressivitet: Du har ju inga barn, du förstår inte hur det känns när allt går sönder samtidigt. Ett typiskt drömlogiskt fällan någon sopar bort ens trötthet och förvandlar den till något mindre värt.
Kulmen kom när kvartalet snurrade in, och vi skulle samla hela avdelningens försäljningsdata. En fredag klockan 16:45 fick jag ett mejl från Ingrid råa siffror och orden: Förskolefesten blev flyttad, måste springa. Du är ju vår Excel-mästare, det tar bara 15 minuter imorgon bjuder jag på kaffe. Hjälp mig, jag har ingen barnvakt. Allt blev suddigt; om jag tog på mig detta skulle mina kvällar förvandlas till rapportlandskap för månader framåt. Ett direkt nej skulle skapa ett virvlande hav av känslor så jag lekte med tanken att flytta frågan från det personliga till arbetsprocessen.
Jag skrev inget argt svar. Istället skickade jag hennes mejl vidare till vår chef, Lennart Johansson, med texten: Hej Lennart, här är Ingrids mejl. Hon har svårt att hinna med sitt arbete på grund av familjesituationen. Kan du hjälpa henne kanske ett mindre arbetspass eller tillfällig deltid, så att hon slipper lägga över rapporterna på oss andra? Jag är helt överbelastad idag och kan inte ta hennes uppgift utan att resultatet blir sämre.
Att trycka på skicka kändes som att hoppa från en klippa och sväva genom diset: tankarna virvlade Är detta angiveri?, Kommer de hata mig? Men att jobba för någon annan var en snällig mardröm jag inte längre ville drömma.
Svaret kom omedelbart, som blixt genom ett moln. Lennart hade ingen aning om att jag axlat Ingrids arbete för honom var allt lugnt. Nästa morgon kallades hon till hans kontor. Jag vet inte exakt vad som sades; hon kom ut färglös som en molntuss och pratade inte mer om bara två klick eller snälla, hjälp mig.
Folk skulle säga: Man måste vara snäll, barn är ju heliga. Visst, men snällhet på någon annans bekostnad är inte genuint. Den som har verkliga problem söker chefen för flextid eller distansjobb, inte trycker in sitt kaos hos kollegor.
Det jag gjorde var inte hämnd; jag ritade bara upp gränser med svensk blyerts. I businessdrömmen är det så: tar du utan att säga ifrån, tycker folk att du är nöjd. Nu har flödet av förfrågningar från Ingrid torkat ut, och mellan oss finns bara formell, vänlig tystnad. Avdelningen hummar på lika stabilt som en färja över Mälaren och det visar sig att Ingrid visst kan klara sina uppgifter själv, så länge hon inte förvandlar dem till någon annans drömmande kvällar.
