Dagbok, 15 mars
Idag känner jag mig både lättad och lite skuldmedveten. Det har varit en märklig utveckling på jobbet den senaste tiden, och idag nådde det någon slags kulmen.
För drygt ett och ett halvt år sedan började Elin Andersson i vårt team. Hon gjorde direkt ett trevligt intryck prydlig, omtänksam och pålitlig, dessutom tvåbarnsmamma. Det var lätta, vardagliga grejer i början, typ Jag sitter fast på vårdcentralen, kan du ta mitt samtal? eller Behöver hämta barnet tidigt från förskolan, kan du ladda upp rapporten, det är bara några klick. Eftersom vi är vana vid att hjälpa varandra i gruppen, tyckte jag det var rätt att stötta henne.
Men någonstans längs vägen gick det från vanlig kollegial hjälp till att allt mer av hennes jobb landade på mitt bord. De där några klick blev till hela arbetsuppgifter ibland fick jag sms vid femtiden: Du är ju kvar till sex, min yngsta är sjuk och jag behöver gå nu. Det blev snabbt en vana, och jag kände mig som den snälla som alltid ställde upp, samtidigt som jag kände att mitt eget välmående började svikta.
Elin byggde sin egen berättelse alltid stressad, alltid kämpande mellan jobb och barn. Men sanningen var att vi båda har samma lön, enda skillnaden var att jag fick offra kvällar för hennes skull, fast jag har rätt till min fritid. När jag till sist försiktigt sa nej och sa att jag hade annat att göra, fick jag passiv-aggressiva kommentarer: Du har ju inga barn du fattar inte hur det känns att gå sönder av stress. Det kändes som en klassisk fälla: hennes behov var alltid viktigare, mina behov blev mindre.
Slutet blev riktigt tydligt nu vid kvartalets slut. Vi skulle lämna in samlade försäljningsresultat ett tidskrävande jobb som kräver fokus. Kl 16:45 fick jag ett mejl från Elin: ofärdiga data och texten Förskolefirandet blev flyttat, jag måste springa Kan du göra klart? Du är ju vår mästare, det tar max en kvart för dig, min barnvakt har fallit bort. Lovar att tacka dig imorgon. Där insåg jag att om jag sa ja, skulle detta bli min vardag. Direkt nej hade riskerat sura miner och klagomål, så jag behövde tänka om flytta över ansvaret till arbetsprocesserna.
Jag skrev inget argt till henne. Istället vidarebefordrade jag hennes mejl till vår chef, Ola Johansson, med en saklig text: Hej Ola! Skickar vidare Elins mejl. Hon verkar behöva lämna över arbetsuppgifter på grund av familjeskäl och hinner inte med under arbetstid. Kanske behöver vi se över hennes arbetsbelastning, eller tillfälligt erbjuda deltid så hon får mer tid hemma utan att pressa oss andra i teamet. Jag är fullbokad idag och kan inte ta ytterligare ansvar utan att det påverkar kvalitén på mitt eget arbete.
Det kändes nästan som att jag sviker, skvallrar, och att jag kommer bli den illa omtyckta. Men att ta på sig hennes jobb var ingen lösning.
Svaret kom direkt. Ola hade ingen aning om att jag tog över för Elin, allt hade sett ut som det skulle. Morgonen efter blev hon inkallad. Vet inte vad som sas, men hon kom ut tyst och rodnande. Sedan dess har hon inte bett mig om hjälp.
Jag vet att många tycker man måste hjälpa, barn är heliga. Jo, men snällhet ska inte vara utnyttjande. Den som verkligen har det tufft pratar med chefen om flex eller distansarbete eller tar ledigt inte smygöverför sitt jobb på kollegor.
Det handlade inte om att hämnas. Jag satte bara gränser. Osynliga arbetsuppgifter är farliga om du tar på dig dem enkla, så tror chefen att allt funkar. Sedan dess har det varit artigt och distanserat mellan oss, och i teamet är det som vanligt. Det visar sig att Elin klarar sig fint så länge hon inte försöker lasta över på oss andra.
Jag är nöjd med mitt beslut, även om det var jobbigt. Från och med nu tar jag hand om min egen tid och säger ifrån när det behövs.
