Tidtagaren på bordet
Du ställde saltet fel igen, sa hon, utan att se upp från grytan.
Jag stelnade med burken i handen och tittade på hyllan. Saltet stod på samma gamla plats, bredvid sockerskålen.
Var ska den stå då? frågade jag försiktigt.
Inte “var den ska”, utan där jag letar efter den. Det har jag ju redan sagt.
Det är lättare om du visar, än om jag ska gissa, svarade jag, och kände irritationen bubbla upp som vanligt.
Hon slog av plattan, satte på locket med en smäll, vände sig mot mig.
Jag är trött på att alltid behöva säga till. Kan det inte bara få vara på plats ibland?
Så jag gör allt fel igen, konstaterade jag och satte saltet på samma hylla, bara lite längre till höger.
Hon hann öppna munnen, men smällde igen skåpsdörren och lämnade köket. Jag stod kvar med skeden i handen och lyssnade på hennes steg i hallen. Suckade, smakade på soppan, saltade om av vana.
En timme senare åt vi tyst. Nyheterna på TV rullade i vardagsrummet, skärmen speglades i glasskåpet. Hon åt långsamt, undvek min blick. Jag petade i en pannbiff, tänkte att allt gått samma spår igen: småsak, anmärkning, min replik, hennes tystnad.
Ska vi leva såhär nu? frågade hon plötsligt.
Jag såg upp.
Hur menar du?
Jag menar, sa hon och la ner gaffeln, du gör något, jag blir irriterad, du blir sårad. Om och om igen.
Hur annars? Försökte jag skämta. Det är väl svensk tradition.
Hon log inte.
Jag läste om en grej, sa hon. Om samtal. En gång i veckan. På tid.
Jag blinkade.
På vadå?
På tid. Tio minuter jag, tio minuter du. Utan “du gör alltid”, utan “du gör aldrig”. Bara “jag känner”, “det är viktigt för mig”, “jag vill”. Den andre lyssnar bara.
Från nätet? undrade jag.
Från en bok. Spelar ingen roll. Jag vill prova.
Jag tog ett glas vatten, köpte tid.
Och om jag inte vill? försökte jag, utan att låta för hård.
Då tjafsar vi vidare om saltet, sa hon lugnt. Det vill jag inte.
Jag såg på henne. Rynkorna runt munnen var djupare nu, jag vet inte när det blev så. Hon såg inte trött ut på dagen, utan av livet.
Okej, sa jag. Men jag kan säga direkt att jag inte är nån expert på era… tekniker.
Man ska inte vara expert, log hon trött. Bara ärlig.
Torsdag kväll satt jag i soffan med telefonen och låtsades läsa nyheter. Magen var orolig, som hos tandläkaren.
På soffbordet låg en rund vit äggklocka samma som hon brukar ta fram när hon bakar kanelbullar. Nu låg den mellan oss, främmande.
Hon kom med två koppar te, satte sig mittemot. Hemmastickad tröja, utdragna ärmar, håret i en rufsig knut.
Nå, sa hon. Ska vi börja?
Har vi schema? försökte jag skoja.
Ja. Jag först. Tio minuter. Sen du. Blir det något kvar, tar vi det nästa gång.
Jag nickade, la undan telefonen. Hon vred äggklockan till “10”, tryckte igång den. Ett svagt tickande tog fart.
Jag känner… började hon, och tystnade.
Jag hann tänka att nu kommer det vanliga “du gör aldrig”, och musklerna spände sig. Men hon knöt händerna och fortsatte:
Jag känner mig som en kuliss. Att hemmet, maten, tvätten, dagarna allt “bara händer”, men om jag slutar märker ingen det. Inte förrän det kraschar.
Jag ville säga att jag visst ser. Att jag bara inte säger det. Att hon ibland själv trycker undan mig. Men jag mindes regeln och höll tyst.
Det betyder mycket för mig, sa hon, kort ögonkontakt, sen ner igen, att det jag gör… syns. Inte beröm eller tacksamhet varje dag, bara att du ibland säger att du fattar att det tar kraft. Att det inte sker av sig självt.
Jag svalde. Tickandet från klockan var tryggt. Ville säga att jag är trött också, att jobbet inte är mindre. Men det fanns ingen paragraf om att avbryta.
Jag vill… suckade hon. Jag vill inte vara “per default ansvarig” för allt. Din hälsa, våra högtider, barnens relationer. Ibland vill jag få vara svag också. Inte bara “hålla ihop”.
Jag såg på hennes händer. På högerfinger satt ringen jag gav henne för tioårsjubileet, nu en aning insjunken i huden. Jag minns hur nervös jag var när jag köpte den.
Klockan pep. Hon ryckte till, log ursäktande.
Så, sa hon. Mina tio minuter.
Och nu jag, harklade jag mig. Dåså.
Hon nickade och vred klockan igen, sköt den mot mig.
Kände mig som en skolpojke vid katedern.
Jag känner… började jag, och det lät löjligt. Jag känner ofta att jag bara vill… gömma mig hemma. Gör jag fel märks det genast. Gör jag rätt är det bara “som det ska vara”.
Hon nickade tyst.
Det är viktigt för mig, fortsatte jag, att när jag kommer hem från jobbet och sätter mig i soffan ska det inte vara ett brott. Jag sitter inte still hela dagen, jag blir också… ja, trött.
Hon gav mig en blick: trött, men närvarande.
Jag vill… stannade upp. Jag vill att du, när du är arg, inte säger att jag “inte fattar ett dugg”. Jag fattar. Kanske inte allt, men inte noll. Säger du så blir jag bara tyst. Vilken replik jag än väljer blir fel.
Klockan pep. Jag ryckte till, som om jag dragits upp ur vatten.
Vi satt tysta. Teven var avstängd, ett dovt surrande gick i rören eller kylen.
Konstigt, sa hon. Som en övning.
Som att vi vore… patienter, fyllde jag på.
Hon skrattade till.
Patienter då. Ska vi säga en månad ett försök, en gång i veckan?
Jag ryckte på axlarna.
En månad är ingen dom.
Hon tog äggklockan och gick till köket. Jag såg efter, och tänkte oväntat att nu har vi fått ännu en möbel.
På lördagen gick vi till ICA. Hon först med vagnen, jag släntrade efter, läste listan: mjölk, kycklingfilé, ris.
Kan du ta tomater? sa hon utan att vända sig.
Jag gick till grönsakerna, valde några stycken, lassade i påse. Kom på att jag ville säga: “jag känner att tomater är tunga”, och log för mig själv.
Vad? vände hon sig.
Övar, sa jag. På nya sätt att uttrycka sig.
Hon himlade med ögonen men mungiporna ryckte.
Inte på ICA. Fast… det kanske skulle behövas även där.
Vid hyllan med kakor sträckte jag instinktivt efter hennes favoriter, men mindes hennes snack om socker och blodtryck. Stannade mitt i rörelsen.
Ta dem, sa hon, hon märkte min tvekan. Jag är inte ett barn. Vill jag inte äta, tar jag med till jobbet.
Jag la paketet i vagnen.
Jag…, började jag men tystnade.
Vadå? frågade hon.
Jag förstår att du gör mycket, pustade jag, stirrade på prislappen. Det är till torsdag.
Hon granskade mig, nickade.
Noterat, sa hon.
Andra samtalet gick sämre.
Jag blev femton minuter sen: satt fast på jobbet, köer, sonen hade ringt. Hon väntade redan i soffan, klockan och hennes anteckningsbok bredvid.
Redo? frågade hon utan att hälsa.
En minut, sa jag, sprang av mig jackan, fyllde ett glas i köket. Slog mig ner, kände hennes blick i ryggen.
Du är inte tvungen att göra det här, sa hon. Om du är less säg det.
Inte less, svarade jag, fast hela kroppen tvärvägrade. Bara trött idag.
Jag också, sa hon kort. Men jag kom i tid.
Jag knöt handen om glaset.
Okej då, sa jag. Kör.
Hon vred klockan.
Jag känner, sa hon, att vi lever som grannar. Vi pratar räkningar, mat, hälsa, men nästan aldrig om vad vi faktiskt vill. Jag minns inte när vi senast planerade semester ihop, det blir alltid “någon annanstans”.
Jag tänkte på hennes systers sommarstuga och på förra årets slottsweekend, den fick vi genom facket.
Det är viktigt för mig, fortsatte hon, att vi har gemensamma planer, inte bara plikter. Inte vaga “vi åker till havet någon gång”, utan gärna: hit, då och då. Och att vi gör det ihop.
Jag nickade, hon såg ändå förbi mig.
Jag vill…, hon tystnade. Jag vill att vi pratar om sex även när det inte är ett problem. Det känns pinsamt, men… jag saknar inte bara själva grejen, utan själva närheten. Kramar, att du rör mig, inte på schema.
Hettan steg i ansiktet. Ville skoja om vår ålder, men höll tyst.
När du vänder dig från mig om kvällen tror jag att du tappat intresset. Inte bara som kvinna, utan… överlag.
Klockan tickade. Jag undvek att se hur lång tid som var kvar.
Så, sa hon när det pep. Din tur.
Jag tog klockan, handen skakade. Hon vred själv.
Jag känner, sa jag, att när vi pratar pengar så låter det som att jag är nån slags bankomat. Om jag nekar känner jag mig snål, men i grunden är det rädsla.
Hon knep ihop munnen men sa inget.
Det är viktigt att du vet, fortsatte jag, att jag är livrädd att bli ruinerad. Jag minns hur vi på 90-talet vände på varje krona. När du säger “det ordnar sig”, får jag panik inombords.
Drog efter andan.
Jag vill att större utgifter tar vi tillsammans. Inte du som säger: “Jag har redan bokat, redan beställt.” Jag bangar inte på utgifter i sig, bara överraskningar.
Klockan pep. Lättnad.
Får jag säga en sak? orkade hon till sist inte hålla sig. Det är emot reglerna, men jag måste.
Jag frös.
Säg, sa jag.
När du kallar dig själv bankomat, darrade hennes röst, känns det som om du tror jag bara slösar. Jag är också rädd. Jag är rädd för att bli sjuk, för att du lämnar, för att vara ensam. Ibland köper jag saker inte för att shoppa, utan för att känna att vi har en framtid. Att vi planerar något.
Jag öppnade munnen, men hejdae mig. Vi satt som på varsin sida av en gräns.
Det här räknas knappast till samtalet på tid, mumlade jag.
Nej, men vi är väl inte robotar, sa hon.
Jag skrattade utan glädje.
Kanske är det där med tekniker bara för maskiner, mumlade jag.
Nej, sa hon. För dem som vill försöka igen.
Jag lutade mig bakåt, trött i hela kroppen.
Vi sätter punkt för idag? föreslog jag.
Hon såg på äggklockan, lät den ligga kvar närmare kanten.
Natten blev lång och vaken. Hon låg vänd bort. Jag sträckte ut armen för att nudda hennes axel, men stannade någon centimeter ifrån. Tankarna ekade: hon känner sig som en granne.
Jag drog in handen och låg och stirrade i mörkret.
Tredje samtalet startade tidigare, redan på bussen.
Vi skulle båda till vårdcentralen EKG för mig, prover för henne. Det var trångt, vi fick stå. Hon såg ut genom fönstret, jag på hennes profil.
Är du arg? frågade jag.
Nej, sa hon. Jag tänker.
På vad?
Att vi blir äldre, svarade hon. Om vi inte lär oss prata nu, så orkar vi inte senare.
Jag ville säga att jag kände mig rätt pigg, men hejdade tungan. Tänkte på igår då jag flåsade på femte trappan utan hiss.
Jag är rädd, sa jag, ofrivilligt. Att jag hamnar på sjukhus och du kommer dit, bär bullar och är arg inombords.
Hon vände sig mot mig.
Jag kommer inte vara arg, sa hon. Jag kommer vara rädd.
Jag nickade.
På kvällen satt vi i soffan, klockan stod redan framme. Hon ställde fram te, satte sig mittemot.
Ska du börja idag? sa hon. Jag pratade av mig på bussen.
Jag suckade och vred på klockan.
Jag känner att när du berättar hur trött du är, tror jag att du anklagar mig även om du inte säger det. Jag börjar försvara mig redan innan du hinner avsluta.
Hon nickade.
För mig är det viktigt att, fortsatte jag, kunna höra dig utan att gå i försvar. Men jag vet inte hur. Jag lärde mig som barn att den som är skyldig blir straffad. När du säger att du mår dåligt, hör jag “du är dålig”.
Jag hade aldrig sagt det högt förut.
Jag vill…, sa jag, att vi kan skilja på känslor och skuld. Om jag gör fel, säg exakt “igår”, “nu” inte “alltid”.
Tick, tick. Hon avbröt inte.
Klart, sa jag när det pep. Din tur.
Hon vred skivan.
Jag känner, sa hon långsamt, att jag har gått på autopilot länge. För alla. Barn, dig, föräldrar. När du tystnar känns det som att jag bär allt själv.
Jag mindes när hennes mamma gick bort. Jag sa inte mycket då, om ens nåt.
Det är viktigt att du tar initiativ ibland. Att du pratar först. Inte väntar tills jag exploderar. När det alltid är jag, känner jag mig tjatig.
Jag nickade.
Jag vill vi enas om två saker. Ett: Inga allvarliga samtal när någon redan är trött eller arg. Inga snabba gräl i hallen. Behöver vi skjuta på det, så gör vi det.
Jag lyssnade noga.
Två, fortsatte hon, vi höjer inte rösten när barnbarnen är med. Jag vet att jag misslyckas ibland, men jag vill inte att de ska se det.
Klockan pep. Hon talade snabbt klart sista meningen.
Det var det, sa hon.
Jag log snett.
Inte enligt reglerna, påpekade jag.
Men enligt livet, svarade hon.
Jag stängde av klockan.
Håller med, sa jag. Båda punkterna.
Hon lättade i axlarna.
Och jag vill ha en sak till, lade jag till efter en paus. Om vi inte hinner klart på våra tio minuter, fortsätter vi inte att vara ovänner hela veckan. Vi tar resten nästa torsdag. Ingen utdragen front.
Hon funderade.
Vi testar, sa hon. Men vad om det “brinner”?
Då släcker vi utan att kasta på bensin.
Hon fnissade.
Överens.
Mellan samtalen gled livet vidare.
På morgnarna bryggde jag kaffe, hon stekte ägg. Jag diskade ibland innan hon hunnit be. Hon märkte, men sade inte alltid till. Kvällar framför serier, diskussioner om rätt och fel i handlingen. Ibland tog hon sats för att säga “precis som vi”, men mindes vår överenskommelse om torsdagen.
Vid ett tillfälle stod hon vid spisen med soppan, och jag kom bakifrån och lade handen på hennes midja. Utan anledning.
Vad är det? frågade hon avvaktande.
Inget, svarade jag. Jag tränar.
På vad? undrade hon.
Att röra vid dig utan formalia, sa jag.
Hon smålog, men stannade kvar.
Skriver upp det på pluskontot, sa hon.
En månad senare satt vi i soffan igen, äggklockan mellan oss.
Fortsätter vi? frågade jag.
Vad tycker du? svarade hon.
Jag såg på klockans runda form, hennes händer, mina knän.
Ja, sa jag. Vi är inte klara.
Vi blir aldrig klara, ryckte hon på axlarna. Det är som att borsta tänderna.
Jag skrattade till.
Väldigt poetiskt.
Men begripligt, sa hon.
Hon vred upp “10”, la tillbaka.
Ingen stress ikväll, föreslog hon. Far vi ur spår, ja då får vi styra tillbaka.
Lagom är bäst, höll jag med.
Hon drog andan.
Jag känner, sa hon, att det blivit lättare. Inte överallt, men… jag har slutat känna mig osynlig. Du pratar, du frågar av dig själv numera. Jag ser det.
Jag rodnade nästan.
Det är viktigt, fortsatte hon, att vi inte släpper taget så fort det “lättar”. Inte återgår till gamla mönster tills vi exploderar.
Jag nickade.
Jag vill kunna se tillbaka om ett år och säga “vi blev ärligare”. Inte perfekta, men ärligare.
Klockan tickade vidare. Jag tänkte för en gångs skull inte på att skämta bort.
Det var allt, sa hon när det pep. Din tur.
Jag vred, satte igång.
Jag känner, sa jag, att jag är mer rädd nu. Förut kunde jag gömma mig bakom tystnaden. Nu måste jag prata och då är jag rädd att säga fel, såra dig.
Hon lyssnade lutad mot handen.
Det är viktigt att du ser: jag är ingen fiende. Berättar jag om min rädsla är det för min skull, inte mot dig.
Jag pausade.
Jag vill hålla kvar på detta. En gång i veckan rakt och utan skuld, också när vi misslyckas. Som ett gemensamt kontrakt.
Klockan pep. Jag stängde av direkt.
Vi blev sittande i tystnad. Kaffebryggaren knäppte till i köket, någon skrattade i trappuppgången.
Vet du, sa hon, jag väntade på den där stora filmvändningen, men…
Men vi förändrar oss en liten bit i veckan, fyllde jag i.
Just så, sa hon. En bit i taget.
Jag såg på hennes ansikte. Rynkorna var kvar, tröttheten lika så. Men något nytt i blicken. Kanske närvaro.
Ska vi ta te? föreslog jag.
Ja, svarade hon.
Hon tog klockan och bar den ut till köket. Ställde den bredvid sockerskålen, inte gömd. Jag fyllde vatten i kannan, satte på spisen.
Nästa torsdag ska jag till vårdcentralen efter jobbet, sa hon och stödde sig mot bordet. Jag kan bli sen.
Då tar vi det på fredag, sa jag. Viktiga saker görs inte när man är slut.
Hon log mot mig.
Överens.
Jag tog fram två muggar ur skåpet, ställde fram på bordet. Vattnet började sjuda.
Var ska saltet stå? frågade jag plötsligt, minns första grälet.
Hon vände sig, såg burken i min hand.
Där jag letar efter den, svarade hon automatiskt, sedan: På andra hyllan, till vänster.
Jag ställde den där.
Japp, sa jag.
Hon gick nära, rörde vid min axel.
Tack för att du frågade, viskade hon.
Jag nickade. Vattnet kokade. Tidtagaren väntade tyst på sitt nästa torsdagssamtal.
Jag har lärt mig en sak ibland är det viktigaste i ett förhållande inte de stora gesterna, utan att våga fråga: var vill du egentligen ha saltet? Och sedan lyssna på svaret.









