Knastret av en torr gren under sin fot märkte inte ens Vanja – plötsligt vändes hela världen upp och ner i hans ögon som ett färgsprakande kalejdoskop, och på ett ögonblick splittrades allt i tusentals ljusa stjärnor som samlades till en enda, högst upp på vänster arm strax ovanför armbågen. – Aj… – Vanja grep tag om sin skadade arm och tjöt genast till av smärta. – Vanja! – hans kompis Sanna kastade sig genast mot honom och föll ner på knä framför honom, – gör det ont? – Nej men för tusan Sanna, klart det gör ont! – stönade han, grimaserande. Hon sträckte ut handen och rörde försiktigt Vanjas axel. – Lägg av! – utbrast han plötsligt, blicken blixtrande, – det gör ju skitont! Rör mig inte! Det kändes extra förnedrande för Vanja. För det första hade han nog brutit armen och skulle tvingas tillbringa minst en månad gipsad, under kompisarnas gliringar. För det andra klättrade han upp i trädet av ren stolthet – för att imponera på Sanna. Att han själv låtit det gå så här gick knappt att tåla. Pinsamt inför henne – och nu skulle hon dessutom tycka synd om honom! Det fick han inte tillåta… Med armen hängande längs sidan, reste Vanja sig ilsket och marscherade beslutsamt mot sjukhuset. – Men Vanja, lugn nu! – försökte Sanna springande bredvid honom och trösta, – det löser sig, Vanja! Allt kommer att bli bra! – Låt mig va, Sanna, – fräste han, stannade och gav henne en föraktfull blick innan han spottade på marken, – vad som ska bli bra? Jag har BRUTIT armen, fattar du inte det? Gå hem! Utan att se sig om gick han vidare. Sanna stod kvar på trottoaren, ögonen stora och gröngrå, mumlade samma ord: – Allt kommer att bli bra, Vanja… Allt kommer att bli bra… *** – Ivan, om vi inte ser pengarna på kontot inom tjugofyratimmar blir vi mycket besvikna. Och förresten – SMHI har varnat för blixthalka imorgon så kör försiktigt. Bilar kan sladda… Vi är ju aldrig skyddade mot olyckor, Ivan. Ha det nu så bra. Rösten i luren dog ut. Ivan kastade ifrån sig mobilen och lutade sig tungt tillbaka i kontorsstolen, fingrarna knutna i håret. – Men VAR ska jag få fram pengarna? Den där överföringen var tänkt nästa månad… Efter en djup suck tog han upp telefonen igen, slog ett nummer och höll den mot örat. – Olofsson, kan vi föra över pengar till leverantören redan idag? – Men… Ivan… – Kan vi eller inte? – Nja, men då får vi problem med… – Skit i det, ta det sen! Förena till holdingens konto idag. – Okej, men… då blir det problem med… Men Ivan klickade bort samtalet och slog frustrerat näven i armstödet. – Jävla blodiglar… Plötsligt kände han försiktigt en hand på axeln så att han hoppade till. – Sanna, har jag inte bett dig låta mig vara när jag jobbar? Har jag inte det? Hans hustru Alexandra lutade sig varsamt fram och lät läpparna snudda hans öra, smekte hans hår. – Vanja, stressa inte upp dig, snälla. Det ordnar sig. – Du och ditt “det ordnar sig”! Fattar du inte, det gör INTE det – imorgon kanske jag inte lever kvar! Ivan reste sig och tog tag i Sannas händer, drog henne bort. – Gör det du skulle, du skulle väl laga köttbullar? Gå och gör det! Låt mig vara, blir bara sämre med dig här! Hon suckade och gick mot dörren. Innan hon försvann viskade hon ändå de där tre orden: *** – Vet du… när jag ligger här minns jag hela vårt liv… Den gamle mannen gläntade på ögonen och såg på sin åldrade hustru med dimmig blick. Hennes en gång så vackra ansikte var nu fullt av rynkor, axlarna hängde, hållningen var borta. Hon släppte inte hans hand, rättade varsamt droppet på hans arm och log tyst. – Efter alla problem, när det var som värst – då kom du, och sa samma sak. Fattar du vad du retade mig? Ville ibland strypa dig för din naivitet – jag bröt armar, blev hotad på livet, förlorade allt… Men du sa alltid: “Allt ordnar sig”. Och du ljög aldrig, det är det märkliga. Hur visste du alltid? – Jag visste inget, Vanja, – suckade hon, – tror du det var för din skull jag sa det? Nej, jag tröstade mig själv. Jag var ju tokförälskad i dig. Du är mitt liv. När du mådde dåligt, slets min själ ut. Tårarna, de sömnlösa nätterna… Men alltid sa jag till mig själv: “Även om stenar regnar från himlen, så länge han lever så ordnar det sig.” Den gamle slöt ögonen och klämde hennes hand. – Så det var så… Och jag var bara arg på dig. Förlåt, Sanna. Jag har levt ett liv och ändå inte förstått dig. Fastän du var allt. Diskret strök hon en tår från kinden och lutade sig ömt över honom. – Vanja, oroa dig inte… Hon stannade till, såg honom i ögonen och la sakta sitt huvud på hans orörliga bröst, smekte hans vilande hand. – Allt VAR bra, Vanja, allt VAR bra…

Knastret från den torra grenen under min fot hörde jag knappt. Allt bara välte och snurrade i mitt huvud som ett färgglatt kalejdoskop, och i nästa sekund exploderade världen i tusentals ljusstarka stjärnor som samlades till ett bultande ömmande i min vänstra arm, strax ovanför armbågen.

Aj Jag tog tag om min skadade arm och skrek rakt ut av smärtan.

Vanja! ropade min bästa vän Freja och slängde sig på knä bredvid mig. Gör det ont?

Nä, det är toppen, verkligen! snäste jag medan jag försökte hålla tillbaka tårarna.

Freja la försiktigt sin hand på min axel.

Låt bli! röt jag och blängde surt på henne. Det gör jätteont! Låt mig vara!

Det kändes extra bittert inuti just då. För det första hade jag antagligen brutit armen och skulle nu tvingas dras med gips och vännernas skratt en hel månad. Och för det andra det värsta var ju att jag hade klättrat upp i det där trädet alldeles själv för att visa Freja hur stark, smidig och tuff jag var. Om det första ändå var mitt eget, så var det andra nä, det gick inte att förlåta. Skam för hela slanten inför henne, och nu försöker hon även trösta mig! Aldrig i livet. Jag reste mig upp, tryckte den värkande armen mot kroppen och marscherade bestämt mot sjukhuset.

Vanja, ta det lugnt! Det ordnar sig, Vanja, det ordnar sig! Freja småsprang bredvid mig, gjorde allt för att trösta och peppa.

Sluta nu! fräste jag, kastade en ilsken blick på henne och spottade på gångbanan. Vadå ordnar sig? Jag har brutit armen, fattar du inte? Gå hem. Du stör!

Jag vände ryggen till och gick iväg, lämnade henne bara där med sina stora grågröna ögon och hennes viskande:

Det ordnar sig, Vanja Det ordnar sig

***
Ivan Viktorsson, om vi inte ser överföringen inom tjugofyra timmar blir vi väldigt besvikna. Och, just det, de sa på nyheterna att det blir halka imorgon. Var försiktig bakom ratten som du förstår kan olyckor ske, och ingen går säker Lycka till.

Det blev tyst i luren. Jag slängde mobilen åt sidan och drog händerna genom håret medan jag lutade mig bakåt i stolen.

Men var tusan ska jag få ihop pengarna från? Den här utbetalningen låg inte ens med förrän nästa månad

Jag suckade djupt, grep tag om telefonen igen och slog ett nytt nummer.

Olga Vänström, kan vi betala våra partners för utrustningen redan idag?

Men Ivan Viktorsson

Kan vi eller inte?

Jo, men då spricker planen för de övriga betalningarna denna månad

Skit i dem. Vi löser det sen. Sätt in pengarna till dem idag.

Okej, men då blir det problem med

Jag tryckte bort samtalet innan hon hunnit tala klart och dunkade knytnäven i skrivbordsstolen.

Jäkla blodsugare

Då kände jag en hand lätt på axeln, så oväntat att jag hoppade till i stolen.

Sasha, hade jag inte bett dig låta mig vara när jag jobbar? Hade jag inte?

Min hustru, Alexandra, lutade sig mjukt mot mitt öra och drog handen genom mitt hår.

Ivan, försök nu att inte stressa, snälla. Det ordnar sig.

Orkar inte höra mer att det ordnar sig! Förstår du inte? Imorgon har de kanske gjort slut på mig, är det så bra då också?

Jag reste mig hastigt, tog tag om hennes armar och knuffade bort henne.

Höll du på med din ärtsoppa? Gå tillbaka till köket då och låt bli att störa, det räcker nu!

Alexandra suckade, gick mot dörren och vände sig om med tre ord på läpparna.

***
Vet du Jag ligger här och tänker på hela vårt liv.

Den gamle mannen kisade upp mot sin kvinna. Hennes ansikte, en gång vackert, var nu täckt av små fina rynkor, axlar nedtyngda men blicken fortfarande varm. Hon höll hans hand och rättade till droppkatetern, log stilla.

När jag råkat i trubbel, varit nära att försvinna, när allting gått åt skogen Då har du alltid kommit till mig och sagt samma fras. Du fattar inte hur galen du gjorde mig, så naiv och tjatig. Han försökte le, men hostattacken blev lång. När det gått över fortsatte han: Jag har brutit ben, blivit hotad till livet, förlorat allt, varit nere på botten utan hopp, och alltid, alltid sa du bara: Det ordnar sig. Och du hade rätt. Hur visste du?

Jag visste ingenting, Vanja, suckade den gamla kvinnan. Tror du jag sa det för din skull? Jag sa det för att lugna mig själv. Jag har ju älskat dig så vansinnigt mycket. Du är hela mitt liv. När livet var svårt och olyckorna kom, vände sig själen ut och in. Mängden tårar, vakna nätter Men jag malde och malde: Om han ändå lever, så ordnar det sig.

Mannen slöt ögonen en stund, klämde hennes hand.

Så var det alltså Och jag, jag blev bara arg. Förlåt mig, lilla Sascha. Jag tänkte inte på dig, fast jag levt hela livet med dig. Vilket pucko jag varit.

Med en darrning torkade kvinnan tårarna, böjde sig över honom.

Vanja, oroa dig inte

Hon blev kvar, vilade huvudet mot hans orörliga bröst och smekte hans kalla hand.

Allt VAR bra, Vanja, allt VAR braDet blev stilla. Tiden smög ut genom fönsterspringan, samma väg som gryningen letade sig in. Utanför sjukhusrummet vaknade staden långsamt, men där inne, i deras lilla värld, höll hon kvar hans hand i sin.

En lång stund satt hon bara så, lyssnade till det tysta rummet och sitt eget hjärtslag. Till sist reste hon sig, rätade ryggen och lutade pannan lätt mot hans. Ett svagt leende smög sig över hennes läppar.

Du förstod aldrig, Vanja. Det har alltid varit du som fick mig att tro att det skulle ordna sig.

Hon stod kvar, lät världen snurra vidare utan brådska. Ingen läkare hastade in, inget brus från korridoren störde stunden. Bara deras två händer, sammanflätade en sista gång, som ett tyst löfte i morgonens första ljus.

Och utanför, långt borta från vitmålade väggar och maskiner, vajade en torr gren i vinden men höll ännu fast vid stammen.