Katten sov alltid med min fru. Han lutade ryggen mot henne och tryckte bort mig med alla fyra tassarna. På morgonen gav han mig en fräck och lite hånfull blick. Jag muttrade för mig själv, men vad kunde jag göra? Favoriten, tydligen. Lilla hjärtat och solskenet. Min fru skrattade, men för mig var det minsann inte lika roligt.
Den där lilla gullegrisen fick stekt strömming, som min fru noggrant benade ur och lade fram krispigt och varmt i en prydlig hög bredvid saftiga filébitar på hans fina lilla fat. Katten gav mig en sned grimas som, om jag tolkade den rätt, betydde:
Du är bara en nobody här, det är jag som är kung och älskling.
De bitarna av fisken som katten ratade, ja, de fick jag tugga i mig. Kort sagt, han retades med mig på alla upptänkliga sätt. Och jag tog till hämnd när jag kunde puttade honom diskret från fiskfatet eller knuffade ner honom från soffan ibland. Ett pågående krig, helt enkelt.
Ibland lagde katten små “presenter” i mina tofflor och skor. Min fru bara skrattade och sa:
Det är rätt åt dig, du ska inte vara så hård mot honom, och så klappade hon sitt lilla hjärta. Den grå katten betraktade mig överlägset och jag suckade. Vad gjorde det? Jag hade bara en fru och det fanns ingenting att diskutera. Så det var bara att stå ut. Men den här morgonen
Just den här morgonen, när jag gjorde mig redo för jobbet, hörde jag plötsligt min fru skrika förtvivlat ute i hallen. Jag rusade dit och hann precis se hur sex kilo svällande päls och utspärrade klor kastade sig mot min fru, som en tjur mot en röd flagga.
När katten fick syn på mig, kastade sig besten rätt mot mitt bröst och knuffade till så hårt att jag flög baklänges och landade i hallgolvet. Jag skyndade mig upp, slet åt mig en stol som jag höll framför mig som en sköld, grep tag i min frus hand och drog henne med mig in i sovrummet. Katten kastade sig efter och slog i stolen så det small till och ylade högt så förfärligt att vi båda blev stela.
Men det stoppade honom inte. Han fortsatte attackera ända tills sovrumsdörren stängdes bakom oss. I tystnaden efteråt försökte vi tyda hans fräsande utanför dörren. Sen fick vi ställa oss och tvätta och badda våra sår med sprit och Jodopax från medicinskåpet. Min fru ringde sitt jobb och förklarade att vår katt blivit galen och sjuk, så hon var tvungen att åka till akuten. Efter henne ringde jag min chef och upprepade historien ordagrant. Och då
Då skakade hela huset till, och ett djupt dån följdes av att köksfönstret och badrutsen krossades i tusen bitar. Jag tappade telefonen på golvet. Plötsligt blev det lika tyst som efter ett åskväder. Vi glömde katten och rusade båda till köket, tittade ut över gården.
En väldig krater gapade precis utanför huset. Delar av bilar låg spridda omkring. Det var grannens lilla gasdrivna lastbil som exploderat, fullastad som den var med gasflaskor. På parkeringen låg bilar omkullvälta och hjulen sprattlade hjälplöst i luften likt vända sköldpaddor, och långt borta tjöt redan polis- och ambulanssirener.
Stumma av chock vände vi oss båda samtidigt mot katten. Han satt i ett hörn, tryckte den brutna högra framtassen mot bröstet och jämrade sig tyst.
Min fru gav ifrån sig ett skrik och rusade fram, lyfte honom försiktigt i famnen. Jag kastade mig efter bilnycklarna, och vi rusade ner för trapporna utan att stanna för hissen, sprang våning för våning tills vi nådde sjunde våningen.
Må de förlåta mig, alla som skadades i explosionen, men vi hade vårt eget sårade familjemedlem.
Som tur var stod vår bil oskadd bakom huset. Vi hoppade in och körde så snabbt vi kunde till den närmaste veterinären. Det knöt sig i magen på mig. I bilradion spelades, som på beställning, Monica Zetterlunds Sakta vi gå genom stan, vilket inte gjorde saken lättare.
Efter en timme kom vi ut från veterinären. Min fru bar sitt lilla mirakel i famnen, och han han visade stolt upp den fint bandagerade tassen för alla andra i väntrummet. När de fick höra vad som hänt reste sig folk och kom fram för att klappa vår katt.
Hemma igen lagade min fru hans älsklingsströmming, precis som han ville ha den krispig och benfri, i en liten hög på fatet. Mig gav hon resterna.
Katten haltade fram på tre ben till sitt fat, grimaserade av smärta och sneglade på mig. Han ville se föraktfull ut, men ansiktet förvreds av smärtan.
Jag hade bråttom, men när jag var klar gick jag fram och lade min del av fisken, benad och fin, på hans fat.
Han såg storögt på mig, tryckte tassen mot bröstet och jamade försiktigt frågande.
Jag plockade upp honom, lyfte honom intill mitt ansikte och sa:
Kanske är jag en riktig förlorare men med en fru och en katt som er är jag världens lyckligaste förlorare. Och så pussade jag honom på nosen.
Katten spann tyst och buffade sin stora huvud mot min kind. Jag satte ned honom, och han började äta sin fisk, smått grimaserande av smärta, medan jag och min fru stod omfamnade och log mot honom.
Sedan dess sover katten alltid hos mig. Han stirrar på mig med sina stora ögon och varje kväll ber jag till Gud om en enda sak att få så många år som möjligt med min fru och min katt vid min sida.
Mer kan jag inte önska mig.
På heder och samvete.
För det det är riktig lycka.
