Katten, som redan nästan hade accepterat att han skulle dö ensam frysa ihjäl eller gå under av hunger, svek och hopplöshet kände plötsligt något väldigt litet och varmt vid sidan av sig…
Han blev utkastad. Bara dumpad. Efter tio år med samma familj.
Anledningen var ett råd från läkaren: att deras nyfödda kanske kunde vara allergisk mot pälsdjur. Det där luddiga kanske blev sista spiken i kattens öde.
Såklart ville ingen ta hem en vuxen, tioårig katt. Mannen tänkte inte ens efter utan dåligt samvete tog han bara ut katten, rakt ut på gatan. Till en granngård mitt i snön och den iskalla kylan. De förstod att han nog inte skulle hitta tillbaka. Knappt ens överleva natten, SMHI hade lovat riktigt sträng kyla.
Kallt och logiskt. Inga känslor.
Och om inte ödet hade lagt sig i, hade det säkert slutat så. Men något annat hände. Katten, som redan hade börjat ge upp, kände plötsligt något varmt mot magen.
Han försökte röra sig lite, vred på huvudet och frös till.
Där, så nära att de nästan smälte ihop, satt två pyttesmå ungar med stora, uppspärrade ögon. De tittade på honom med tillit, nästan hopp.
Typiskt, tänkte han trött och lite irriterat. Inte ens dö i fred får man göra. Vad har jag gjort för att förtjäna det här?
Kattungar. De hade också blivit dumpade. Två småttingar. Samma isande kyla, samma hopplöshet. Varför? Ingen aning. Men nu, om han den vuxna katten gav upp, då skulle de garanterat inte klara sig. Frysa ihjäl intill hans redan kalla kropp.
Han började försiktigt röra stela tassar. Drog in ungarna under sig och började slicka dem. De pressade sig mot honom, rädda men tillitsfulla som om han inte bara var deras mamma utan själva räddningen.
Jaha, tänkte han uppgivet.
Magen knep av hunger. Småttingarna måste ha det ännu värre. Han reste sig, haltande, och stapplade till soptunnorna där det fortfarande luktade mat.
Med möda hittade han några frysta bitar köttbullar och lite kycklinglever. Bar tillbaka det till ungarna, lät dem äta sig mätta och tog resten själv. När de var mätta, kurade de ihop sig under hans mage och somnade tryggt.
Plötsligt somnade han också.
En röst väckte honom:
Mamma! Pappa! Kom och titta, det ligger en kattmamma med ungar här!
Han flinade nästan. Klart det direkt blev kattmamma.
Men flickan var ingen som gick förbi.
Tio minuter senare var hon tillbaka. I ena handen en påse med doftande mat, i den andra en gammal men varm filt. Nu låg trion inte längre på kalla marken, utan på mjukt tyg.
En timme senare kom flickan igen, den här gången med sin pappa. Han släpade dit en liten koja han snickrat ihop av gamla möbeldelar. På framsidan satt ett papper där det stod med rött: RÖR EJ! FÅR MAT AV OSS. LÄGENHET 22.
Hela kvällen kom det grannar med mat, kattburkar, rester och små barnmatslådor. Plötsligt brydde sig hela trapphuset.
Nästa dag tittade pappa och dotter till kattmamman och ungarna igen. Kattungarna, mätta och nöjda, somnade innan de ens hunnit fram till Grå så kallades han nu.
På kvällen, när familjen skulle gå, kom småungarna kvittrande och sprang emot flickan.
Grå tittade bara från kojan, gäspade. Ville inte gå fram. Han hade blivit sviken förut. Litade inte på någon längre.
Mamma, sa flickan. Du måste mata kattungarnas mamma också, hon är väl också hungrig…
Det får väl vara, svarade kvinnan. Hon är ju vuxen, klarar sig väl själv.
Vilken mamma? undrade pappan. Det där är ju en hankatt.
Skärp dig, suckade kvinnan. Han tar ju hand om dem, slickar dem det är väl helt klart att det är en hona?
Kolla närmare, skrattade mannen. Han har varken mammas utseende eller några tuttar.
Kvinnan böjde sig, kände försiktigt på Grås mage. Han morrade surt, stirrade ilsket på henne.
Men herregud, viskade hon. Det är ju en hankatt.
Just precis, tänkte han.
Så du… har tagit hand om ungarna hela den här tiden? I kylan? Och värmt dem, matat dem?
Han rörde sig inte. Skulle han bry sig om deras ord? Nu fanns bara ungarna. Han ville hitta ett hem åt dem och sen försvinna. Lugn och ro inga ögon på sig.
Men ödet hade andra planer.
Kvinnan gick inte. Hon stod där och grät.
Se på honom mamma, sa flickan tyst och kramade kattungarna. Han måste ha varit en innekatt förut. Någon måste ha slängt ut honom.
Ja, la pappan till. Någon tyckte att han var överflödig, men istället för att ge upp blev han deras… mamma. Han la sitt eget liv åt sidan för några andras.
Försöker du få mig att börja gråta? snörvlade kvinnan.
Jag bara säger som det är, svarade mannen lugnt.
Kvinnan gick fram till Grå, lyfte upp honom försiktigt och höll honom tätt intill sig.
Han spände sig, redo att fly. Men istället… jamade han lågt och började spinna. Fattade inte varför.
Han tänkte: de matar mig, gör mig ren och sen ut på gatan igen. Men…
Han hamnade i badrummet. Skrubbades med schampo. Han protesterade högljutt, men flickan och hennes mamma pratade lugnt med honom.
Sen blev det varm handduk. Mjuk soffa. Doftande mat. Kattungarna, som vanligt, kröp under magen på honom och somnade.
En riktig hjälte, viskade kvinnan och smekte hans rygg. Inte ens många människor hade klarat av det här…
Hon fjäskar, gäspade Grå. Nåja. Jag väntar, sen kanske jag river henne lite.
Men ut kom bara ännu ett spinnande. Flickan skrattade.
Okej då, tänkte han. Kanske river jag inte. De verkar schyssta faktiskt.
Han drog in ungarna närmare sig och började tvätta dem igen. Kvinnan grät.
Kvinnor alltså, grymtade han tyst. Först skrubbar, sen lipar. Kanske har de dåligt samvete.
Sen sov han djupt, med småttingarna tätt intill. Han visste inte att det faktiskt var mamman i familjen som hade sagt nej ingen kattfamilj inne. Därför fick pappa och dotter bygga kojan.
Nu låg alla tre Grå och kattungarna ihopkrupna i sin mjuka hög.
Familjen stod bredvid och såg tyst på den gamle katten som var bättre än många människor de kände.
Men vi gick ändå inte förbi, viskade flickan.
Mamma och pappa nickade tyst.
Kanske var det det finaste de gjort på länge.
