Katten snubblade av misstag över mobilen… Den doftade människa och var behagligt varm. Han kurade ihop sig på den, slog tassarna runt—och telefonen tändes direkt av hans mjuka beröring. Rita hann aldrig riktigt glädja sig åt sin nya smartphone. Redan från början var den felaktig: den blev varm av minsta användning. Och nu hade hon lyckats tappa bort den också. Så synd… Telefonen var perfekt: stor skärm, kraftfullt batteri—just det som svek henne till slut. Att få tillbaka den var omöjligt—mobilen var spårlöst borta. “Rita kallade sig själv för ‘dum’, tog sin andra gamla knappmobil och slog sitt eget nummer. Det gick fram signaler, men ingen svarade. Hon droppade några droppar valeriana i ett glas, lade sig ner och försökte minnas var hon varit under dagen. Kanske skulle mobilen dyka upp om hon gick samma väg igen. Plötsligt vibrerade något under handen—någon ringde henne. Hennes eget nummer lös på displayen. — Hallå! Ja? Bara prassel, korta andetag… och plötsligt: — Mjau… Rita avbröt samtalet tvärt. ‘Driver någon med mig?’ tänkte hon. Tyvärr hade hon inte ens satt på skärmlås—nu leker någon med hennes mobil. Hennes irritation avbröts av ännu ett samtal. Samma andetag, samma prassel… och ännu ett mjau som svar på hennes röst. — Sluta ringa mig! skrek hon till slut. Men samtalen fortsatte. Till slut, övertygad om att det inte kunde bli värre, klädde Rita på sig och gick ut igen. Ljuden verkade komma utifrån—’skämtaren’ kanske var kvar där mobilen hittats. Hon behövde bara följa sin väg igen. Hon gick, ringde sitt nummer då och då. Plötsligt hörde hon den välbekanta ringsignalen. Rita gick mot ljudet och förberedde sig på att skälla ut den som drev med henne. Under tiden satt katten tillfreds med det varma föremålet och såg förvånat hur det “vaknade” och pratade. Katten nosade, mobilen surrade vidare—så katten jamade artigt tillbaka. Mobilen blev tyst. Katten petade försiktigt till den med tassen—och mobilen började prata igen. Den blev varmare och varmare, en riktig värmekälla i kylan. Katten petade till den igen. Då började plötsligt mobilen spela musik. Skrämd slog katten på den med tassen, men den blev inte tyst. I sin kamp mot den “sjungande saken” märkte han först inte att han inte längre var ensam under trädet. Ritas ilska rann av henne när hon såg den skyldige. Under trädet satt en sorgsen, röd katt som ilsket bankade på mobilen med tassen för att tysta den. När han fick syn på Rita… Katten slängde sig i famnen på henne som om de varit gamla vänner. Han spann, sträckte sig efter hennes händer—det var omöjligt att motstå hans charm. Rita stod förbluffad över den röda kattens ömhet. Han gnuggade sitt huvud mot hennes kinder som om han ville pussas. Hon kände hur kall han var—inte konstigt att han värmt sig på hennes heta mobil. Med mobilen i fickan och katten i famnen gick Rita långsamt hem, funderande över kärlek vid första ögonkastet. Så mycket hade hon tydligen tilltalat den röda krabaten! Efter så mycket ömhet kunde hon omöjligen lämna honom kvar vid trädet. Katten, galet lycklig, vred sig i hennes famn, gnuggade sig mot hennes mun och haka trots att Rita försökte värja sig—fast, ärligt talat, gillade hon det. Så hemlös han såg ut, men så sällskaplig! Sanningen var mycket enklare… Katten var berusad av doften valeria som Rita droppat åt sig själv en timme tidigare. En röd katt, en försvunnen mobil och ett oväntat kärleksmöte — mobiljakten som slutade med en spinnande vän, varm om hjärtat och tassen på luren

Katten snubblade av en slump över en mobiltelefon …

Katten hade traskat genom Gamla Stan när han råkade nosa upp ett konstigt föremål som luktade människa och utstrålade en märkligt behaglig värme. Han slog sig ned bekvämt, svepte tassarna om tingesten och la sig ovanpå och helt plötsligt tändes skärmen av det allra försiktigaste kattasslag.

Ella hann aldrig riktigt glädja sig åt sin nya smarttelefon. Redan första dagen visade den sig vara ett måndagsexemplar: den blev överhettad vid minsta tryck på skärmen. Och nu hade hon dessutom slarvat bort den.

Det var så synd Telefonen var egentligen perfekt: stor och ljusstark skärm, lång batteritid just det sista var ju det som ändå blev fel. Nu gick det inte att lämna tillbaka den heller, mobilen var ju borta.

Ella muttrade för sig själv att hon var “riktigt klantig,” plockade fram sin slitna gamla knappmobil och slog sitt eget nummer. Tonerna gick fram, men ingen svarade.

Efter att ha droppat upp ett halvt glas kamomillte, la sig Ella i sängen och började gå igenom dagens steg i huvudet. Kanske om hon tog rundan i omvänd ordning, skulle mobilen dyka upp? Plötsligt vibrerade något vid hennes hand någon ringde. På displayen blinkade hennes eget nummer.

Hej, det är Ella! sade hon och svarade när hoppet steg.

Det enda hon hörde var svaga prassel, tunga andetag … och plötsligt ett:

Mjau …

Hon la tvärt på. Nu driver de med mig, tänkte Ella irriterat. Synd att hon inte låst mobilen nu roar sig någon på hennes bekostnad. Nytt samtal kom direkt efter.

Samma andetag, samma prassel, samma mjau som svar.

Sluta ringa mig! utbrast hon med ett stön.

Men samtalen slutade inte. Till slut bestämde sig Ella för att nog värre än så här kan det inte bli. Hon tog på sig kappan och gick ut i Stockholmskvällen. Ljudet kom tydligt utifrån det betydde att skämtaren stod någonstans där hon hade tappat telefonen. Hon började systematiskt gå igenom sin väg från dagen.

Hon ringde sitt nummer gång på gång, och till sist, utan större förhoppning, hörde hon sin signaturmelodi någonstans nära. Ella gick efter ljudet och föreställde sig hur hon minsann skulle skälla ut den fräcka tjuv som hittat hennes mobil och roat sig.

Under tiden låg katten tätt klossad mot den varma tingesten, förvånad över hur maskinen levde och pratade. Katten nosade och lyssnade, och när mobilen pratade, försökte han så snällt han kunde svara.

Mobilen tystnade. Katten petade försiktigt på den då började mobilen prata igen. Den blev bara varmare och varmare. Det var ruggigt ute, men den här konstiga saken var som en värmande ö. Katten slog till med tassen en gång till.

Då började mobilen sjunga. Katten blev skrämd och klappade till ännu ett par gånger med tassen, men jodå mobilen höll låda. Mitt i striden mot den sjungande maskinen upptäckte katten först då att han inte var ensam under eken längre.

All ilska rann av henne när Ella fick syn på den verkliga skurken. Under trädet satt en röd, kringstrykande katt som förtvivlat trampade på hennes smartphone och försökte tysta ljudet. Men så fort katten fick syn på Ella …

Han kastade sig mot henne som om de känt varandra i hela livet. Han spann, strök sig mot händerna på henne och nosade på fingrarna tills hon inte kunde stå emot längre även om Ella försökte värja sig mot kattens kärleksfulla kel.

Katten smekte hennes kinder, som om han ville ge pussar, och Ella kände hur iskall han var förstås hade han värmt sig mot hennes heta mobil.

Med telefonen säkert i fickan och katten i famnen vandrade Ella hemåt längs vattnet, och funderade på kärlek vid första ögonkastet. Så märkligt hur kunde detta röda lilla liv direkt bli så fäst vid henne? Efter sådan vänlighet går det ju inte att lämna honom i det kalla mörkret.

Katten var så lycklig i hennes armar, krumbuktade sig och buffade mot hennes läppar och haka även om Ella mekaniskt försökte undvika, men i smyg njöt av den kattiga närheten. Tänk, en hemlös katt men så tillgiven!

Sanningen var dock enklare än hon föreställt sig …

Katten var fortfarande helt omtöcknad av kamomillteets doft som Ella hade spillt på sina händer tidigare för att lugna nerverna.

Och så, när livet känns snurrigt och man tror allt är förlorat, kan man ibland vinna något mycket större en ny vänskap bara genom lite värme och vänlighet. Ibland hittar glädjen oss där vi minst anar det.