Katten såg tyst på henne. Efter ett djupt andetag sträckte sig Annika mot honom, och hoppades att ärmarna på hennes skinnjacka skulle rädda händerna från klorna på den lurviga fripassageraren… Skiftet var slut, och Annika gick längst bak i bussen och granskade noggrant varje säte. Bussen var som ett andra hem för henne, och hemma hos Annika var det alltid rent. Kanske för att det inte fanns någon annan att stöka ner? – Anna, det är dags att du skaffar dig en man, – brukade tanterna på trafikledningen säga. – Du är ju snart trettio och fortfarande ensam. Och jobbet du har är ju inget för damer. Män orkar knappt, ibland får man stå ut med de bråkigaste passagerarna! – Jag har bara trevliga passagerare, – svarade Annika. – Och jag gillar mitt jobb. Dessutom – man kan inte bara “skaffa” en man, han är ju ingen katt eller hund! Tanterna utbytte blickar. De visste ju att det faktiskt är enklare med en pälsboll än med en man. – Då borde du åtminstone skaffa dig en katt, – föreslog de. – Så slipper du vara ensam! Anna suckade: – En katt dyker nog upp så småningom, – brukade hon svara de omtänksamma tanterna, gå hem, sätta på musik, laga middag, läsa lite och därefter somna… Dagarna liknade varandra. Helgerna tyckte hon inte om; då blev det för mycket ledig tid. Då tog hon ibland en tur med bussen – som passagerare, för att känna hur någon annan körde henne mot ett lyckligare och vackrare liv… Den här dagen var som alla andra. Efter jobbet inspekterade hon salongen och städade. När hon kikade under bakersta sätet ryckte hon till. Två lysande ögon stirrade tillbaka! – Men hallå där! Kisse-kisse! Hur hamnade du där? – Annika hukade sig ner. – Har du gått vilse? Katten såg tyst tillbaka. Med ett djupt andetag och lite extra mod sträckte sig Annika efter honom, i hopp om att ärmarna på hennes skinnjacka skulle skydda händerna mot klorna från den lurviga fripassageraren. Katten lät sig lyftas ut, så Annika kunde titta närmare. Han var magnifik. Hon var ingen expert på katt-raser, men det runda ansiktet och den täta pälsen antydde perser. Halsbandet hade ett märke. – Merlin, – läste Annika högt, vände katten åt båda hållen. – Vadå, är du den riktige? Den store magikern kanske? Katten gäspade, som om det nog stämde. – Så vad ska vi göra med dig, Eders Magiska Nåd? – bestämde Annika sig för att visa artighet mot en katt med sådant namn. – Var letar vi din ägare? Katten gäspade igen, som för att säga “hur ska jag veta? Och förresten, lite mat vore fint, och en tupplur skadar aldrig!” Annika förstod, hon hade egentligen bara ett alternativ. I och för sig två, men vem lämnar en fripassagerare åt sitt öde utomhus? – Så här får det bli, – sade hon bestämt. – I natt får du sova hos mig; i morgon printar jag ut lappar med din bild. Någon måste ju sakna dig! Katten hade ingenting emot det. Men så fort Annika gick mot utgången började han sprattla för att komma loss. – Vad är det nu? – Annika förstod inte kattspråk, men Merlin smet ur hennes famn, tassade tillbaka under sätet och kom ut med något i munnen. – Vad har du där? – undrade Annika. Katten släppte ned ett skraplott. – Men titta på det! – Annika granskade fyndet förbluffat. – Så din ägare tappade både dig och sin lott? Katten gäspade – kanske betydde det: ”Dags att sticka hem nu?” Annika skyndade sig; tankarna snurrade om hon borde skriva ut något om lotten på lappen. Tänk om någon försökte luras? Bäst att listigt hålla det hemligt! Först mat till gästen. – Vad vill du ha? – frågade hon i butiken; osäker bland kattmaten. Merlin kollade in påsarna, nosade noggrant och valde med bestämda steg en sort. – Är du säker? – frågade hon. Merlin grep påsen i munnen. Ingen tvekan kvar. – Du är väldigt smart! – berömde hon. Merlin lät nöjd, kanske betydde det “det vet jag!” Med mat även till sig själv gick hon hem… – Gör dig hemmastadd! – sade hon och släppte ned katten på golvet. Merlin inspekterade lägenheten. Annika gick till köket och fixade kattmaten på assietter. Efter maten blev det foto och efterlysning – men inget om varken namn eller lott. Hon skrev ut, visade Merlin resultatet. – Titta så fin du blev! – berömde hon. – Imorgon hänger jag upp lappen i bussen, kanske hittar vi din ägare! Oj… Hon insåg att hon hade skift i morgon och visste inte vad hon skulle göra av katten… Ta med? Nej. För farligt, en distraherad busschaufför är farlig. Lämna själv? En stressad katt som redan gått vilse – nej… Då kom hon på: Klas, grannen mittemot. Han jobbade hemifrån, behövde bara en laptop och internet. De hade hälsat ibland i trappan när Klas handlade mat. Han var lång, lite klumpig, med glasögon. De nickade och gick åt varsitt håll, men Klas kunde säkerligen ta hand om katten. Hon tog mod till sig, ringde på grannens dörr. Klas öppnade, rufsig, i tofflor och mjukisbyxor. Han blev överraskad. Hon förklarade, försökte låta så förtroendeingivande som möjligt. Hon hann knappt börja förrän Klas nickade och tog emot reservnyckeln. För ett ögonblick blev Annika faktiskt lite besviken över hur lite han lade märke till henne. Suckande gick hon tillbaka och ropade: – Kisse-kisse! Merlin, var är du? Katten var vid balkongdörren, väldigt bestämd. Annika tvekade en sekund, men tänkte – inte ens en så smart katt hoppar av åttonde våningen – öppnade dörren och gick ut på balkongen. Merlin hoppade raskt upp på räcket. Annika flämtade och greppade honom för att hjälpa till. Katten gav henne en förvånad och smått högfärdig blick, vände sedan blicken mot stjärnhimlen. Annika smekte honom och tittade också upp… Och såg stjärnorna. Himlen såg tillbaka med tusen tindrande ögon. Hon såg en stjärna falla som en tår över natthimlen. Katten buffade mot hennes hand, som för att säga “önska dig något nu!” Och det gjorde hon… Hon somnade direkt när hon lade sig, kanske för att en spinnande Merlin sjöng en katt-vaggvisa bredvid. Nästa morgon, efter att ha gett Klas instruktioner, gick hon till jobbet. Hela dagen körde hon runt med lappen i salongen – men ingen frågade efter hennes lurviga reskamrat. Annika skämdes, men innerst inne var hon glad. Och hemfor som på vingar. Hemma doftade det kaffe – riktigt kokkaffe, inte snabbkaffe som Annika alltid drack. Skillnaden var slående. – Jag grejade lite här, – erkände Klas. – Inget illa ment, men ditt kaffe är hemskt. Så jag tog med mitt eget. Vill du ha? – Jättegärna! – log Annika. – Var är Merlin? Katten dök genast upp i hallen, såg nöjd ut. Han strök sig mot Annikas ben, mycket nöjd. – Din Merlin är i högsta välmåga, – böjde Klas sig och klappade katten. – Vet du, jag har inte kopplat av så här på evigheter. Trodde jag skulle jobba, satte på datorn men orkade inte… Kom att tänka på att jag brukade skriva sagor. Och så började fingrarna skriva… Skrev en saga om en katt. – Får jag läsa? – undrade Annika nyfiket. – Det är bara trams, – protesterade Klas svagt, men han ville gärna visa henne. – Är du säker att du vill läsa? – Självklart! Jag älskar sagor! Eller fantasy, vilket nästan är samma sak! – försäkrade hon. Klas gav efter. Sedan drack de gott kaffe och läste katt-saga medan Merlin satt bredvid och betraktade dem överlägset, som om de var små lekfulla kattungar. Annika tyckte om sagan. När Klas gått hem blev hon lite vemodig. Men bara lite; hon hade ju fortfarande katten. Då ringde det på dörren. Merlin reste sig majestätiskt och gick mot dörren. Annika frågade: – Vem där? – Jag kommer angående annonsen, – svarade en röst, och Annika stelnade. Första impulsen var att inte öppna, men det kändes oschysst, så hon gjorde det. På tröskeln stod en lång, äldre man i svart rock. Han log: – Var inte orolig. Det är verkligen min katt – han heter Merlin, det ser du. Där är han. Katten for genast upp i hans famn – inget tvivel om saken. – Kom in, – sa Annika dämpat. Hon hade lust att gråta. Så snabbt man kan fästa sig vid en katt! Mannen steg in, luktade lite, log. Hon tyckte att han och katten utbytte en blick. – Kan du bjuda på kaffe? – bad han. Hon kokade kaffe – tack vare Klas fanns det gott om riktigt kaffe. Under tiden satt mannen och katten mittemot varandra, som om de förde en tyst konversation. – Förresten, – bröt mannen tystnaden. – Blev inget mer upphittat? Annikas kinder blossade. Hon hämtade lotten – men mannen puttade undan handen. — Den är din, — sade han vänligt. — Men lotten är ju din! — protesterade Annika. — Men det var du som hittade den, och Merlin har inga invändningar, — han log ännu vänligare. – Och om den vinner då? – viskade Annika. – Ska du verkligen tacka nej till en chans att bli lite lyckligare? – log mannen. Annika tittade ner. Det var ju exakt det hon önskat sig när stjärnan föll! – Ge lyckan en chans, kära du, – sade han. – Och var inte ledsen! Vi ses nog igen. När du kommer tillbaka… “Från vadå?” hann Annika tänka, men mannen hade redan gått, stängt dörren tyst. Nyckeln vred sig, och Annika föll trött i säng… Hon drömde sagan Klas skrivit. Om en stor trollkarl som bara tänkt på sig själv och förvandlats till katt som straff. Och han måste gå på jorden så länge magin höll i sig… Nästa dag gick hon till jobbet igen, men solen strålade, passagerarna log och bussen rullade lättare än någonsin. Och ja – hon kollade lotten; vinst: en resa till havet! Ännu mer förvånad blev hon när chefen sa: – Ta ledigt, Anna. Det är du värd. Grabbarna hoppar in för dig! Sen blev det hav, stjärnor och känslan av att börja om på riktigt! När hon kom hem igen var själen fylld av havsbris och glädje. När hon låste upp mötte Klas henne i korridoren. Lång, lite klumpig och rufsig. – Det var någon som letade efter dig igår, – sa han. – De bad mig… – han blev tyst, studerade henne. – Du ser annorlunda ut. Och väldigt fin. – Tack, – log hon. – Vad skulle du ge mig? Klas slog sig för pannan, försvann och kom tillbaka med en grå, lurvig kattunge i famnen. Ansiktsuttrycket var väldigt bekant. Så där ser alla perserkattungar ut – en aning högfärdiga. – Det här är din katts son… Alltså, han du hittade i bussen. Han heter Arthur. Den där gubben sa att bara du – eller, han sa faktiskt vi – kan ta hand om honom ordentligt. – Hur sa han? – Hjärtat bultade hos Annika. – Han sa att de bara kan anförtro hans uppfostran till oss, – erkände Klas. – Mjau! – bekräftade kattungen Arthur och sträckte sig mot sin matte. Hon räckte ut handen och mötte Klas – och världen blev lite varmare, snällare och lyckligare…

Katten betraktade henne tyst. Med en suck, och efter att ha samlat mod, sträckte Annika fram handen mot honom, och hoppades att de slitna muddarna på hennes skinnjacka skulle skydda mot klorna på den lurviga fripassageraren…

Arbetsdagen var slut, och Annika gick mot bakre delen av bussen, undersökte noggrant under varje säte.

Bussen var som ett andra hem för Annika, och hemma hos henne var det alltid skinande rent. Kanske för att det helt enkelt inte fanns någon där som kunde skräpa ner?

Annika, du borde skaffa dig en man, brukade tanterna på trafikledningen säga. Du närmar dig trettio, och ändå går du omkring ensam. Inte är det något kvinnoyrke du har heller, du, här tappar karlarna tålamodet ibland passagerarna är rena dramadrottningarna!

Men jag får de schysta passagerarna, brukade Annika säga. Och jobbet gillar jag. En man, han är väl ingen hamster att skaffa sig, eller hur?

Tanterna utbytte konspiratoriska blickar. De visste ju att en karl krävde betydligt mer pyssel än en lurvig liten huskamrat med purrfunktion.

Då får du väl skaffa en katt, tipsade de. Så är du i alla fall inte helt solo!

Annika brukade sucka:

Katt blir det inte än, sa hon ömsint till tanterna, gick hem, slog på musiken och lagade middag till sig själv, sedan läste hon och kröp i säng…

Dagarna var lika som två sillar på midsommarbuffén. Helger gillade hon inte. Då blev det plötsligt för mycket fritid. På sådana dagar brukade hon ta bussen, fast som passagerare, och låtsades att någon annan körde henne till ett lyckligare, vackrare liv…

Men just den här dagen var precis som alltid. Hon städade bussen efter avslutad tur.

Men när hon kikade under bakersta sätet hoppade hjärtat till. Där stirrade två glödande ögon tillbaka på henne!

Oj! Vem är du då? Kisse-kisse-kisse! Hur hamnade du där? Annika hukade sig ner. Har du blivit borttappad?

Katten glodde oförskämt tyst.

Annika andades djupt och stack försiktigt handen mot katten, och hoppades innerligt att jackan skulle klara prylarna.

Men katten lät sig ganska elegant dras fram ur sitt gömställe så att Annika kunde inspektera honom ordentligt.

Vilken praktpjäs!

Hon var ingen expert på raser, men det fluffiga yttret och det adliga ansiktet pekade på perser. I halsbandet hängde en medaljong.

Merlin, läste Annika högt och vred katten i olika vinklar Alltså, är du Den Stora Trollkarlen själv, eller?

Katten gäspade utan att varken bekräfta eller förneka.

Nå, vad ska vi göra med dig, Ers Förtrollade Höghet? Annika antog att man måste bemöta namn med visst respekt. Hur hittar vi din matte eller husse?

Katten blängde tankfullt på henne och gäspade en gång till. Sannerligen, det vore gott med lite käk och en skvätt sömn!

Annika insåg att det fanns bara ett val. Eller tekniskt sett två, men vem lämnar en fripassagerare ute på gatan?

Jaha du, sade hon bestämt. Du får sova hos mig i natt, och i morgon gör jag en lapp med din bild. Någon där ute saknar dig säkert och är förtvivlad!

Katten invände inte det minsta. Men så fort Annika vände sig om för att gå mot utgången började han sprattla loss i hennes famn.

Men vad nu då? förstod hon inte, men katten gled ner och smög tillbaka till bakre sätet, med något i munnen.

Vad har du där? Annika böjde sig fram.

Katten släppte det i hennes hand: en skraplott från Svenska Spel.

Nämen! Annika granskade fyndet med förvåning. Så både du och matte/husse glömdes kvar, inklusive eventuell förmögenhet?

Katten gäspade igen ska vi gå hem nu, eller vad väntar du på?

Annika funderade hela vägen hem om hon borde nämna skraplotten i lappen. Tänk om någon luras, säger sig vara ägare och snor båda katten och vinstchansen?

Det gäller att vara listig! Och först: inköp till gästen.

Vad vill du ha? frågade hon katten i djuraffären, förvirrat blickande längs hyllorna med kattmat.

Merlin studerade paketen med den auktoritet som bara en katt kan, pekade direkt ut en sort och Annika närmade sig lydigt hyllan.

Är det verkligen den här? Merlin norpade åt sig just det paketet. Alla tvivel försvann.

Smart katt, du! Annika kliade honom under hakan.

Merlin spinnt, tydligt nöjd med sin egen intelligens. Med maten inhandlad travade de hem igen…

Bär dig tillrätta nu! föreslog Annika när hon släppte ned katten på golvet.

Merlin började genast patrullera lägenheten. Annika fixade något att äta och tänkte att hon borde ha två fat ett för vatten och ett för maten. Man tager vad man haver.

När katten var mätt, tog Annika ett foto av honom och knåpade ihop en efterlysning till bussen utan att avslöja namn eller lott.

Hon visade mästerverket för Merlin.

Se så stilig du blev! I morgon hänger jag upp den kanske någon saknar dig! Oj.

Hon stannade till insikt om att hon har skift i morgon och katten? Kan ju inte ta med, det vore direkt olämpligt. Och lämna katten ensam hemma? Hur stressande är inte det?

Så kom hon att tänka på Karl, grannen på våningen. Jobbar hemifrån, behöver bara dator och WiFi, resten löser sig.

De hade mest bara hälsat i trapphuset när Karl, lång och förvirrat söt med glasögon, gick förbi på väg till affären.

Men han kan ju hålla ett öga på en katt?

Annika tog mod till sig och knackade på. Karl öppnade, rufsig, med hängiga byxor och tofflor. Han såg förvånad ut men nickade instämmande och tog utan minsta krusiduller emot reservnyckeln.

Annika blev nästan lite putt över så kylig reaktion, men gick hem och ropade:

Kisse-kisse! Merlin, var är du?

Katten stod redan vid balkongdörren och såg ut att ha ett ärende. Annika, tvekade, men bestämde att så smart katt inte tänker kasta sig ut från åttonde våningen, så hon öppnade. De gick ut tillsammans.

Merlin hoppade galant upp på räcket. Annika rusade fram i panik för att hålla honom i svansen om han tänkte på något dumt.

Katten stirrade på henne, lätt överlägset, och vände sen blicken mot natthimlen. Annika smekte försiktigt pälsen och tittade också upp… Och såg stjärnorna.

Himlen blinkade ned mot dem tusenfalt. Ena stjärnan släpade sig långsamt över himlen som ett rinnande tår.

Katten strök sig mot Annikas hand, som för att viska: Snälla, önska dig något! Det gjorde hon.

Hon slocknade nästan innan hon la huvudet på kudden Merlin spann sin bästa vaggvisa bredvid henne.

Morgonen därpå lämnade hon ännu en gång utförliga instruktioner till Karl och traskade till jobbet.

Hela dagen körde hon genom Stockholm med efterlysningen hängande i rutan, men ingen hörde av sig om en försvunnen fluffig.

Annika skämdes lite men var ändå glad. Och hon flög hem som på små vingar för hemma väntade…

Lägenheten doftade nymalet kaffe. Hon dricker ju annars bara vanligt snabbkaffe denna doft slog knockout.

Jag försökte ta mig lite friheter, erkände Karl genast. Inte illa ment, men ditt kaffe, alltså… här, smaka mitt! Kokkaffe, ska du ha?

Absolut! Annika log. Vart tog Merlin vägen då?

Katten dök på sekunden upp, såg mycket nöjd ut, och strök sig mot hennes ben som om han delade ut kungliga belöningar.

Din Merlin är i toppskick, Karl böjde sig ner för att klappa honom. Vet du, jag har inte latat mig så här på evigheter. Satt där med laptopen, men hade ingen lust

Sen kom jag på att jag brukade hitta på sagor som barn. Plötsligt bara knäpp så började jag skriva. Skrev en saga om en katt!

Får jag läsa? frågade Annika intresserat.

Bah, bara trams! fnittrade Karl, men hoppades uppenbarligen på ett ja. Du menar… du vill verkligen läsa?

Såklart! Jag älskar sagor. Eller fantasy, men det går på ett ut! Annika försäkrade entusiastiskt.

Så Karl gav sig.

Där satt de, drack supergott kaffe och tog sig an sagan tillsammans och Merlin låg emellan och iakttog dem, precis som världens visaste katt.

Annika tyckte mycket om sagan. När Karl skulle gå hem blev det lite tomt. Fast bara lite katten var ju fortfarande kvar.

Då ringde det på dörren. Merlin spände sig och trippade myndigt ut i hallen. Annika frågade:

Vem där?

Angående lappen i bussen, svarade någon utanför. Hon blev iskall.

Första tanken var att vägra öppna, men det kändes fel. Hon öppnade. I trapphuset stod en lång gammal man i svart rock och log skälmskt.

Lugna dig, lilla vän. Jag är faktiskt här för katten och kan säga att han heter Merlin. Här har vi honom ju!

Katten sprang direkt till honom så mycket för förhoppningarna.

Stig in, sa Annika, en aning nedslagen.

Hon ville nästan gråta. Kan man verkligen hinna vänja sig vid en katt på ett dygn? Den gamle mannen steg in, sniffade runt och log. Det verkade nästan som han växlade blick med katten.

Får jag tigga lite kaffe? frågade han till slut.

Hon kokade, tack och lov, Karl hade lämnat en extra laddning i glasburken. Under hela stunden utbytte katten och den gamle nån sorts tyst överenskommelse.

Förresten, hittade du inget mer där bak i bussen?

Annika blossade som en kräfta. Hon hämtade fram skraplotten och räckte fram. Mannen sköt dock handen åt sidan:

Den är till dig, sa han med ett leende.

Men det var ju er! försökte Annika.

Men det var du som fann den, dessutom protesterar inte Merlin, han log.

Om den vinner då? Annika blev generad.

Så du tänker tacka nej till chansen att vara lycklig? undrade mannen nyfiket.

Annika blev tyst. Det var ju det där hon önskade sig under stjärnfallet!

Släpp in lite tur, rara vän, log den gamle och var inte ledsen! Vi ses kanske igen, när du kommer tillbaka…

Tillbaka? Varifrån? Hann Annika tänka, men han var redan borta, dörren försiktigt stängd.

Nyckeln snurrade till i låset och Annika sjönk ner i sängen, drömde sagor om en trollkarl, som aldrig gjorde någon riktig glad. Och i sin ensamhet blir han förvandlad till katt och måste tassa runt tills magin brutits…

Dagen därpå körde Annika bussen och allting kändes ljusare solen strålade, folk log, även bussen spann.

Och ja, hon skrapade lotten. Hon blev inte direkt rik, men vann en resa till havet! Hon blev mer häpen över att chefen glatt sa:

Ta ledigt, Annika, det är dig så väl unt. Grabbarna får hoppa in!

Sen följde havet. Stjärnorna. Den riktiga känslan av ett nytt kapitel i livet.

Hon kom hem som en solstråle, med sand i skorna och snäckor i väskan.

När hon öppnade dörren ute i trapphuset stod Karl, lång, lite rufsig.

Någon lämnade något till dig igår, sa han, betraktade henne noga, och fortsatte sen: Du ser annorlunda ut. Jättevacker.

Tack, Annika log. Och vad ville de?

Karl slog sig för pannan, försvann in i sin lägenhet och kom ut med en liten grå, lurvig kattunge i famnen. Med en väldigt bekant min.

Såna har väl alla perserkattungar, lite småsnobbiga.

Det är sonen till din katt Jag menar, katten du hittade. Han heter Artur.

Den gamle sa att ingen annan än du… eller ja, vi, kan ta hand om honom, Karl blev knallröd.

Hur då vi? Annika kände hjärtat slå extra.

Han sa, de kan bara anförtro honom åt oss, erkände Karl.

Mjau! jamade kattungen Artur och sträckte tassen mot Annika.

Hon la sin hand på hans och på Karls. Och världen blev genast lite varmare, lite snällare och en aning mer magisk.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
Katten såg tyst på henne. Efter ett djupt andetag sträckte sig Annika mot honom, och hoppades att ärmarna på hennes skinnjacka skulle rädda händerna från klorna på den lurviga fripassageraren… Skiftet var slut, och Annika gick längst bak i bussen och granskade noggrant varje säte. Bussen var som ett andra hem för henne, och hemma hos Annika var det alltid rent. Kanske för att det inte fanns någon annan att stöka ner? – Anna, det är dags att du skaffar dig en man, – brukade tanterna på trafikledningen säga. – Du är ju snart trettio och fortfarande ensam. Och jobbet du har är ju inget för damer. Män orkar knappt, ibland får man stå ut med de bråkigaste passagerarna! – Jag har bara trevliga passagerare, – svarade Annika. – Och jag gillar mitt jobb. Dessutom – man kan inte bara “skaffa” en man, han är ju ingen katt eller hund! Tanterna utbytte blickar. De visste ju att det faktiskt är enklare med en pälsboll än med en man. – Då borde du åtminstone skaffa dig en katt, – föreslog de. – Så slipper du vara ensam! Anna suckade: – En katt dyker nog upp så småningom, – brukade hon svara de omtänksamma tanterna, gå hem, sätta på musik, laga middag, läsa lite och därefter somna… Dagarna liknade varandra. Helgerna tyckte hon inte om; då blev det för mycket ledig tid. Då tog hon ibland en tur med bussen – som passagerare, för att känna hur någon annan körde henne mot ett lyckligare och vackrare liv… Den här dagen var som alla andra. Efter jobbet inspekterade hon salongen och städade. När hon kikade under bakersta sätet ryckte hon till. Två lysande ögon stirrade tillbaka! – Men hallå där! Kisse-kisse! Hur hamnade du där? – Annika hukade sig ner. – Har du gått vilse? Katten såg tyst tillbaka. Med ett djupt andetag och lite extra mod sträckte sig Annika efter honom, i hopp om att ärmarna på hennes skinnjacka skulle skydda händerna mot klorna från den lurviga fripassageraren. Katten lät sig lyftas ut, så Annika kunde titta närmare. Han var magnifik. Hon var ingen expert på katt-raser, men det runda ansiktet och den täta pälsen antydde perser. Halsbandet hade ett märke. – Merlin, – läste Annika högt, vände katten åt båda hållen. – Vadå, är du den riktige? Den store magikern kanske? Katten gäspade, som om det nog stämde. – Så vad ska vi göra med dig, Eders Magiska Nåd? – bestämde Annika sig för att visa artighet mot en katt med sådant namn. – Var letar vi din ägare? Katten gäspade igen, som för att säga “hur ska jag veta? Och förresten, lite mat vore fint, och en tupplur skadar aldrig!” Annika förstod, hon hade egentligen bara ett alternativ. I och för sig två, men vem lämnar en fripassagerare åt sitt öde utomhus? – Så här får det bli, – sade hon bestämt. – I natt får du sova hos mig; i morgon printar jag ut lappar med din bild. Någon måste ju sakna dig! Katten hade ingenting emot det. Men så fort Annika gick mot utgången började han sprattla för att komma loss. – Vad är det nu? – Annika förstod inte kattspråk, men Merlin smet ur hennes famn, tassade tillbaka under sätet och kom ut med något i munnen. – Vad har du där? – undrade Annika. Katten släppte ned ett skraplott. – Men titta på det! – Annika granskade fyndet förbluffat. – Så din ägare tappade både dig och sin lott? Katten gäspade – kanske betydde det: ”Dags att sticka hem nu?” Annika skyndade sig; tankarna snurrade om hon borde skriva ut något om lotten på lappen. Tänk om någon försökte luras? Bäst att listigt hålla det hemligt! Först mat till gästen. – Vad vill du ha? – frågade hon i butiken; osäker bland kattmaten. Merlin kollade in påsarna, nosade noggrant och valde med bestämda steg en sort. – Är du säker? – frågade hon. Merlin grep påsen i munnen. Ingen tvekan kvar. – Du är väldigt smart! – berömde hon. Merlin lät nöjd, kanske betydde det “det vet jag!” Med mat även till sig själv gick hon hem… – Gör dig hemmastadd! – sade hon och släppte ned katten på golvet. Merlin inspekterade lägenheten. Annika gick till köket och fixade kattmaten på assietter. Efter maten blev det foto och efterlysning – men inget om varken namn eller lott. Hon skrev ut, visade Merlin resultatet. – Titta så fin du blev! – berömde hon. – Imorgon hänger jag upp lappen i bussen, kanske hittar vi din ägare! Oj… Hon insåg att hon hade skift i morgon och visste inte vad hon skulle göra av katten… Ta med? Nej. För farligt, en distraherad busschaufför är farlig. Lämna själv? En stressad katt som redan gått vilse – nej… Då kom hon på: Klas, grannen mittemot. Han jobbade hemifrån, behövde bara en laptop och internet. De hade hälsat ibland i trappan när Klas handlade mat. Han var lång, lite klumpig, med glasögon. De nickade och gick åt varsitt håll, men Klas kunde säkerligen ta hand om katten. Hon tog mod till sig, ringde på grannens dörr. Klas öppnade, rufsig, i tofflor och mjukisbyxor. Han blev överraskad. Hon förklarade, försökte låta så förtroendeingivande som möjligt. Hon hann knappt börja förrän Klas nickade och tog emot reservnyckeln. För ett ögonblick blev Annika faktiskt lite besviken över hur lite han lade märke till henne. Suckande gick hon tillbaka och ropade: – Kisse-kisse! Merlin, var är du? Katten var vid balkongdörren, väldigt bestämd. Annika tvekade en sekund, men tänkte – inte ens en så smart katt hoppar av åttonde våningen – öppnade dörren och gick ut på balkongen. Merlin hoppade raskt upp på räcket. Annika flämtade och greppade honom för att hjälpa till. Katten gav henne en förvånad och smått högfärdig blick, vände sedan blicken mot stjärnhimlen. Annika smekte honom och tittade också upp… Och såg stjärnorna. Himlen såg tillbaka med tusen tindrande ögon. Hon såg en stjärna falla som en tår över natthimlen. Katten buffade mot hennes hand, som för att säga “önska dig något nu!” Och det gjorde hon… Hon somnade direkt när hon lade sig, kanske för att en spinnande Merlin sjöng en katt-vaggvisa bredvid. Nästa morgon, efter att ha gett Klas instruktioner, gick hon till jobbet. Hela dagen körde hon runt med lappen i salongen – men ingen frågade efter hennes lurviga reskamrat. Annika skämdes, men innerst inne var hon glad. Och hemfor som på vingar. Hemma doftade det kaffe – riktigt kokkaffe, inte snabbkaffe som Annika alltid drack. Skillnaden var slående. – Jag grejade lite här, – erkände Klas. – Inget illa ment, men ditt kaffe är hemskt. Så jag tog med mitt eget. Vill du ha? – Jättegärna! – log Annika. – Var är Merlin? Katten dök genast upp i hallen, såg nöjd ut. Han strök sig mot Annikas ben, mycket nöjd. – Din Merlin är i högsta välmåga, – böjde Klas sig och klappade katten. – Vet du, jag har inte kopplat av så här på evigheter. Trodde jag skulle jobba, satte på datorn men orkade inte… Kom att tänka på att jag brukade skriva sagor. Och så började fingrarna skriva… Skrev en saga om en katt. – Får jag läsa? – undrade Annika nyfiket. – Det är bara trams, – protesterade Klas svagt, men han ville gärna visa henne. – Är du säker att du vill läsa? – Självklart! Jag älskar sagor! Eller fantasy, vilket nästan är samma sak! – försäkrade hon. Klas gav efter. Sedan drack de gott kaffe och läste katt-saga medan Merlin satt bredvid och betraktade dem överlägset, som om de var små lekfulla kattungar. Annika tyckte om sagan. När Klas gått hem blev hon lite vemodig. Men bara lite; hon hade ju fortfarande katten. Då ringde det på dörren. Merlin reste sig majestätiskt och gick mot dörren. Annika frågade: – Vem där? – Jag kommer angående annonsen, – svarade en röst, och Annika stelnade. Första impulsen var att inte öppna, men det kändes oschysst, så hon gjorde det. På tröskeln stod en lång, äldre man i svart rock. Han log: – Var inte orolig. Det är verkligen min katt – han heter Merlin, det ser du. Där är han. Katten for genast upp i hans famn – inget tvivel om saken. – Kom in, – sa Annika dämpat. Hon hade lust att gråta. Så snabbt man kan fästa sig vid en katt! Mannen steg in, luktade lite, log. Hon tyckte att han och katten utbytte en blick. – Kan du bjuda på kaffe? – bad han. Hon kokade kaffe – tack vare Klas fanns det gott om riktigt kaffe. Under tiden satt mannen och katten mittemot varandra, som om de förde en tyst konversation. – Förresten, – bröt mannen tystnaden. – Blev inget mer upphittat? Annikas kinder blossade. Hon hämtade lotten – men mannen puttade undan handen. — Den är din, — sade han vänligt. — Men lotten är ju din! — protesterade Annika. — Men det var du som hittade den, och Merlin har inga invändningar, — han log ännu vänligare. – Och om den vinner då? – viskade Annika. – Ska du verkligen tacka nej till en chans att bli lite lyckligare? – log mannen. Annika tittade ner. Det var ju exakt det hon önskat sig när stjärnan föll! – Ge lyckan en chans, kära du, – sade han. – Och var inte ledsen! Vi ses nog igen. När du kommer tillbaka… “Från vadå?” hann Annika tänka, men mannen hade redan gått, stängt dörren tyst. Nyckeln vred sig, och Annika föll trött i säng… Hon drömde sagan Klas skrivit. Om en stor trollkarl som bara tänkt på sig själv och förvandlats till katt som straff. Och han måste gå på jorden så länge magin höll i sig… Nästa dag gick hon till jobbet igen, men solen strålade, passagerarna log och bussen rullade lättare än någonsin. Och ja – hon kollade lotten; vinst: en resa till havet! Ännu mer förvånad blev hon när chefen sa: – Ta ledigt, Anna. Det är du värd. Grabbarna hoppar in för dig! Sen blev det hav, stjärnor och känslan av att börja om på riktigt! När hon kom hem igen var själen fylld av havsbris och glädje. När hon låste upp mötte Klas henne i korridoren. Lång, lite klumpig och rufsig. – Det var någon som letade efter dig igår, – sa han. – De bad mig… – han blev tyst, studerade henne. – Du ser annorlunda ut. Och väldigt fin. – Tack, – log hon. – Vad skulle du ge mig? Klas slog sig för pannan, försvann och kom tillbaka med en grå, lurvig kattunge i famnen. Ansiktsuttrycket var väldigt bekant. Så där ser alla perserkattungar ut – en aning högfärdiga. – Det här är din katts son… Alltså, han du hittade i bussen. Han heter Arthur. Den där gubben sa att bara du – eller, han sa faktiskt vi – kan ta hand om honom ordentligt. – Hur sa han? – Hjärtat bultade hos Annika. – Han sa att de bara kan anförtro hans uppfostran till oss, – erkände Klas. – Mjau! – bekräftade kattungen Arthur och sträckte sig mot sin matte. Hon räckte ut handen och mötte Klas – och världen blev lite varmare, snällare och lyckligare…