Sigge blev utslängd Igen För tredje gången under sitt korta liv Oturen förföljde honom, det kändes nästan som ett öde. Och detta förändrar allt för honom, för alltid.
Sigge blev utkastad. Igen. Tre gånger på bara sitt första år i livet. Han hade aldrig haft riktigt tur.
Bara ett år gammal och redan bortjagad från tre familjer. Egentligen var det inte ren och skär utslängning varje gång. Först gick han mellan olika hem överlämnades, flyttades, skickades vidare. Men till sist hände det: någon bar ut honom på gården, gick en bit bortom huset och sänkte ner honom i den gröna sopcontainern innan personen snabbt gick därifrån, så att Sigge inte lätt skulle kunna hitta tillbaks. Men han försökte heller inte.
Han förstod direkt. Han såg domen i mannens blick. Frun hade blivit rasande när Sigge rivit i deras nya skinnsoffa.
Den var mycket dyr. Hon bestämde sig snabbt. Och mannen? Han brukade alltid hålla med om vad hon ville, så även denna gång.
Så tog han under armen den ettåriga katten och gick till sopbingen på grannens gård. Sigge sprang inte efter honom. Han såg redan på mannens ansikte att det var slutet. Han begrep allt direkt.
Allt var förgäves. Kanske kunde mannen åtminstone sagt ett riktigt farväl, klappat honom, bett om ursäkt. Men istället blev det lika kallt och abrupt som sopor som slängs ut.
Sigge suckar och letar i soporna efter något att äta. Han hittar gamla kycklingbitar och gnager på dem. När han ätit sig mätt klättrar han ut och sätter sig bredvid den stora gröna containern, vänder ansiktet mot solen.
Han kisar, men vänder sig ändå inte bort. Solen ger en värme han längtar efter. Han njuter av de sista strålarna av sommaren, hösten, vintern. Ett lätt töväder får tunna isen på asfalten att smälta. Men Sigges själ har frusit till is.
Kvällen och natten blir riktigt kalla. Efter att solen gått ner, sveper vinden och frosten in.
Den röda katten fryser. Han har ingen aning om vart han ska ta vägen. Han hittar till slut ett stort fång med bruna, rasslande höstlöv, gräver sig in, kurar ihop sig så liten han kan. Först fryser han och skakar, men sen händer något.
När blöt, isig vind och kyla får hans röda päls att stelna blir han ändå varm inombords. Någon viskning djup inne i honom, mild och vag, vaggar honom till sömn. Rösten lovar vila och glömska; säger till honom att han kan slappna av, glömma allt det svåra.
Kryp ihop och vila, sov, sov, sov känner han och låter värmen ta över den frusna kroppen.
Det verkar så enkelt bara ge upp och allt försvinner. Då kommer lugnet, evigheten. Oron och besvikelsen tynar bort.
Sigge suckar för sista gången och ger upp. Varför kämpa? För vad?
För i morgon väntar bara samma kyla och hunger. Samma önskan att stänga ögonen för alltid.
Lyktorna tänds först en bit bort på gatan. Sigge ser på dem en sista gång. Han har ofta betraktat deras ljus genom sitt tidigare fönster. Han fyller sig själv för sista gången med det skymmande ljuset så att ögonen glimmar i mörkret.
Det där sista ljuset fångar uppmärksamheten hos en liten rödhårig flicka. Hon går hemåt tillsammans med sin pappa. Hon drar honom i jackärmen.
Där borta, säger hon. Någon är där i lövhögen.
Där är inga, säger pappan och huttrar. Kom nu, nu vill jag bara hem. Jag fryser.
Han försöker dra med sig henne bort från den stora lövhögen. Men flickan skakar loss armen.
Jag såg det, jag såg ett ljus!
Ljus i en hög gamla löv? utbrister pappan. Det kan väl inte vara! Det går ju inte!
Men flickan har redan böjt sig ner och gräver med beslutsam hand bland löven. Där, under alltihop, hittar hon honom. Den röda katten.
Pappa! ropar hon.
Jag sa ju det! Där var han!
Vem? undrar pappan, går fram.
Här! säger flickan och försöker ta upp den frusna kroppen.
Låt den vara, säger pappan sakligt. Katten är ju död. Vi kan inte ta hem en död katt.
Han är inte död, säger flickan. Jag vet det! Jag såg ljuset i hans ögon!
Ljus i kattögon? Pappan skakar på huvudet.
Han böjer sig och tar upp den lilla kroppen, försöker känna eller höra ett hjärtslag.
Sigge är så fruktansvärt trött. Vill inget hellre än sova. Sömn binder honom fast och värmen fyller hans kropp. Rösten inom honom viskar:
Sov, sov, sov Öppna inte ögonen.
Men flickans tunna lilla röst ger inte upp.
Ljuset finns i hans ögon!
Vad vill de mig? Varför stör de mig nu igen? Varför får jag inte bara somna ifred?
Han tvingar sig att öppna ögonen och ser suddigt mot dem. Allt känns onåbart, någon stör honom igen.
Nu! ropar flickan. Nu, ser du! Ser du ljuset?
Vilket ljus? undrar pappan, men han drar av sig jackan och virade in den röda katten i den, och bär honom mot huset.
Dottern springer jämsides, flämtande.
Pappa! Skynda, han fryser!
De försvinner in i porten, och strax tänds lampan uppe på femte våningen.
Sigge får bada i varmvatten. Han får dricka uppvärmd mjölk. Flickan böjer sig över honom.
Snälla, du får inte dö! Du får inte dö! säger hon ivrigt.
Och isen i hans päls smälter bort. Inne i honom smälter det också.
Den stora röda katten tittar förundrat på hur pappan och dottern pysslar om honom där. Han har vaknat till liv, och nu är det varmt riktigt varmt inombords.
En värme fyller honom, och nej, det är inte från några element. Det är från ett litet barns hjärta.
Och utanför står Han den som ibland kommer till hjälp. Han står där och ser upp mot fönstret där lampan lyser på femte våningen.
Han står stilla och säger:
Allt jag kan, gör jag. Allt jag kan.
Han väntar en stund och lägger sedan till:
Ljuset inte alla kan se det. Inte alla. Och inte alla som ser det kan bevara det.
Och Sigge, med blicken fäst på den rödhåriga flickan, tänker inte på människans storhet. Sånt får människor själva fundera på. Han tänker på sitt eget.
Han ser ljuset. Ljuset i hennes ögon.
