Katten blev sviken, övergiven och ratad bara på grund av ett provsvar. Mitt i vintern, i värsta kylan…
Katten som hette Sigvard hittades utanför sin egen port i Sundbyberg. Stackaren sprang förvirrat fram och tillbaka, jamade hjärtskärande, krafsade på den iskalla metallporten och försökte till och med bita på den. Han var livrädd för livet utomhus det här var första gången han var ute från sin trygga lägenhet. Innekatten, bortskämd med både värme och mys, kastade sig mot varenda människa som gick förbi: grannar, främlingar, till och med någon som bara skulle slänga soporna. Han strök sig kring ben, skakade i hela kroppen och tittade folk rakt i ögonen som om han ville säga: snälla, rädda mig från den här galna världen som rafsat ut mig från min mjuka plats vid elementet. Ut i snö, is och bitande motvind.
Orsaken? Så futtig att man nästan tappar tron på mänskligheten. Matte fick för sig att det vore trevligt med en katt till hon hade sett en annons på blocket med en rasren gratis katt och fick feeling. Men uppfödaren krävde att prov skulle tas på den katt hon redan hade hemma. Testerna togs och tam tam! Det visade sig att Sigvard bar på kattens motsvarighet till immunbristvirus. Sjukdomen syntes inte ens, den var bara på labbnivå och farlig? Bara för andra katter det smittar inte folk, inte hundar, inte ens hamstrar, bara andra katter.
Och för Sigvard syntes viruset som sagt bara i laboratorievärdena hans immunförsvar höll det i schack, han var frisk som en nötkärna. Men hans dåvarande matte tänkte: Sjuk katt? Nej tack! Tänk om han smittar! Hon gjorde exakt noll försök att ta reda på om viruset var farligt för människor (det är det alltså inte), och så ut med Sigvard, rakt ut i vinterns famn.
Det var portvakten Maj-Lis som slog larm. Hon upptäckte att Sigvard slutat springa omkring och istället låg hopkrupen rätt på snön. Halvt infrusen, orkeslös och på väg att somna in och en tupplur i -12 betyder oftast ingen mer Sigvard, bara en kattängel. Maj-Lis kunde inte gå förbi. Hon bar in Sigvard i sitt lilla vaktmästorutrymme, bäddade åt honom med egen jacka nära elementet och delade sin lunch (resten av havregröten men för Sigvard var det festmåltid). Värme och mat bokstavligen räddade hans liv.
Sedan hamnade Sigvard på katthem. Nedkylningen var allvarlig, snuvan likaså, men lite veterinärvård senare var han pigg igen. Idag är Sigvard helt återställd, chockar personalen med sitt sjungande spinnande och tror det bästa om alla människor. Han är kastrerad, fullt vaccinerad och har ett eget litet blått veterinärpass.
Tre år gammal är han, så i kattår är han fortfarande mitt i ungdomen. En osannolikt kelig prick som kastar sig i famnen, spinner i örat och gärna pussas (jo, med nosen alltså). Och varje gång volontärerna måste gå, brister hans lilla katt-hjärta lite han hör så mycket mer hemma i en soffa än i en bur.
En riktig svensk innerstadskatt gjord för värme, omtanke och en plats som aldrig sviker.
