Elin, kan du gå till butiken och köpa lite bröd? Mammas blick, grumlig av vin, klarade inte längre av att vila på den smala figuren av en sjuårig flicka, som svalde längtansfullt bara vid tanken på bröd.
Självklart, mamma
Jag minns hur jag tålmodigt väntade på de där kronorna som jag skulle lämna över till tant Märta i kvartersbutiken. Oftast gav hon mig endast en limpa, men ibland fick jag även en liten mjölkchokladbit eller en näve kolor i min magra hand. När jag gick därifrån brukade hon sucka sorgset efter mig, sittandes med sitt kaffe på köksstolen.
Stackars barn. Tänk att en sådan liten ängel växer upp hos de där fylltrattarna, mumlade Märta och tog en klunk bryggkaffe.
Jag brukade springa hemåt så snabbt jag kunde, försökte stå emot doften av den nybakade, krispiga brödskorpan. Om jag uppfört mig fint, brukade mamma alltid ge mig en bit skorpa och ovanpå brödbiten lade hon några feta sillbitar på burk, vars olja löstes upp i brödet. Jag åt långsamt, i små tuggor, och försökte njuta av mitt enkla kvällsmål. Judging by alla tomma flaskor i vardagsrummet förstod jag att det väntades gäster, så någon riktig middag skulle jag inte få. Nu gällde det bara att försvinna iväg utan att synas risken fanns annars att jag fick stryk, vilket hänt förut. Då hade det smällt till så hårt att jag haft ont i huvudet i flera dagar, och näsblod till och från.
Jag gick ut ur porten. I handen hade jag kvar en fjärdedel av brödet och en hel sillsbit. Det var tyst på gården, trots att vårluften var mild och skön. Folktomt, men någonstans hördes musik, och i fickan trevade fingrarna över två små chokladbitar som väntade på att ätas. Det var så fridfullt. Inte kallt ute, ingen brådska. Och om jag ville kunde jag gå förbi Märta igen hon bjöd alltid på kaffe med grädde och socker, och brukade lyssna när jag berättade om mina drömmar om en vän. Tänk att ha någon att dela tankar med, vandra tysta tillsammans speciellt när man inte fick vara hemma.
Plötsligt hörde jag ett svagt pipande bakom buskarna vid sopkärlen, och stannade. Jag kikade försiktigt in i högen av trasiga, illaluktande kläder. Där, i en sliten skokartong, satt en liten randig kattunge och pep. Jag räckte försiktigt fram min hand katten nosade, och började ivrigt slicka bort silloljan från mina fingrar. Jag kunde inte låta bli att skratta.
Är du hungrig? Du, titta vad jag har! stolta la jag fram min hela sillbit framför kattungen och stoppade resten av brödet i munnen.
Här, det är din tur att äta.
Den lilla kattungen kastade sig över sillen, fräste till när jag försökte klappa den men åt girigt. Jag log.
Lugn, stressa inte så. Lite i taget, annars får du ont i magen det har jag själv varit med om, du vet.
Vill du följa med hem till mig? Jag ska kalla dig Randis och vi ska alltid dela på maten, jag lovar, sa jag och stoppade ner den lätta, lilla katten innanför jackan.
Lyktorna kastade sitt gyllene sken över trottoaren där jag gick, pratandes med min nya vän som ibland kikade fram med morrhåren vid jackans krage.
***
Det var stilla hemma när jag kom in. Tomma flaskor, smutsiga tallrikar och en överfull askkopp på köksbordet. Pannan mullrade på sitt gamla vanliga sätt, och klockan tickade tryggt på väggen. Jag satte mig och placerade katten, Randis, på bordet. Han nosade försiktigt på ett tomt glas.
Usch nej, Randis! Det där är äckligt drick aldrig sånt, lova det. Annars kan inte vi vara kompisar längre! jag kramade katten hårt mot kinden, ville aldrig släppa taget. Han spann och satte försiktigt sina mjuka tassar mot min näsa. Det var som om han ville säga: Oroa dig inte, vi är tillsammans!
Den natten sov jag bättre än på länge. Jag drömde om saker som smakade bananglass och körsbärspaj. Randis låg ihopkurad vid sidan om mig, och sjöng sina kurrande kattvisor i mörkret.
Men nästa morgon blev pappa rasande över kattungen, skrek att sån där odåga aldrig fick vara i lägenheten igen. Mamma rökte sin cigarett och höll en våt trasa mot pannan, viskade hest till mig om att ta bort katten så inget händer. Med tårarna rinnande nerför kinderna satte jag mig utanför porten, katten i famnen. Jag visste inte vart vi skulle ta vägen. Att släppa min nya vän vid soptunnorna fanns inte på kartan.
Gråtande gick jag till butiken och berättade hackigt för tant Märta, bad henne att ta hand om Randis och lovade att komma varje dag, mata och mysa med honom. Kvinnorna i butiken kunde inte säga nej Randis fick bo i förrådet, med en gammal ylletröja och en plastbytta som matskål.
Hela våren och sommaren rusade jag till Randis, bröt av en bit av brödet hemifrån till honom, trots att det nästan alltid slutade med en örfil när jag kom hem. Men det spelade ingen roll jag hade ju min allra bästa vän. Jag berättade allt för Randis, satt långa stunder och klappade hans magra rygg medan han spinnande blundade mot solen.
Jaså du, har du sett en katt med så lila ögon? utbrast Märta en dag, när hon matade Randis och granskade hans blick tillsammans med sin kollega Karin.
När hösten kom blev Randis riktigt vacker stor, fluffig och med ögon som sagostenar. Flera kunder hade försökt få med honom hem, men han väntade alltid på mig.
En dag dök jag inte upp på flera dygn. Märta blev orolig frågade sig om jag blivit sjuk. Men till slut kom jag, med blåmärken på kindbenet och sprucken läpp. På frågor i kassan svarade jag kort:
Jag ramlade.
Men bakom butiken, med ansiktet gömt i Randis mjuka päls, berättade jag allt medan tårarna rann. Jag somnade där, kramandes katten. Märta bar försiktigt in mig i förrådet och lade mig på den gamla soffan, täckte mig med en filt. Hon ringde polisen, men de suckade bara om att det skulle bli svårt att bevisa något, och ville inte bråka med alkisarna.
Randis cirklade oroligt kring soffan och sniffade på mitt ansikte när jag grät mig till sömns. Nästa morgon fick jag en stor smörgås och sött te av Märta, och lovade att hålla ställningarna medan hon gick på viktiga ärenden. Jag vaktade glatt kassan när hon gick hem till mina föräldrar, men redan ute på gården mötte hon grannpolisen.
Stopp, vart ska du? Det har hänt ett mord här gå inte upp. Har du sett Ahlströms lilla dotter i natt?
Elin? Vem blev mördad?
Båda föräldrarna. Knivbråk, misstänker vi. Vet du om flickan är någonstans?
Hon sov på golvet i förrådet hos mig. Hon mår bra. Vem gjorde det?
Tja, troligen deras fyllepolare. Men kan du ha kvar flickan ett tag? Så vi slipper skicka henne till hemmet direkt innan vi hittar annan släkt. Det ordnar sig säkert snart.
Inga problem, sa Märta hennes hjärta slog hårt. Hon kände ingen sorg för mina föräldrar, bara lättnad.
Märta och Karin kom överens om att säga till mig att mamma gett lov att jag fick stanna några dagar hos Märta. Jag blev överlycklig, frågade genast om de ville lära mig kassan.
Sedan försvann Randis ingen såg honom, maten i skålen rördes inte. Jag ropade varje dag, men han kom aldrig.
Tiden med Märta flöt på. Hon försökte bli min vårdnadshavare, men myndigheterna sa nej för gammal, ensamstående, kvällsarbete. Hon försökte och försökte. Under tiden lärde jag mig steka ägg, läsa långsamt och snällt städa köket för att glädja Märta när hon kom hem om kvällarna.
På min åttaårsdag, 3 november, föll första snön. Jag blåste ut ljusen på en honungskaka och kramade Märta hårt:
Jag önskar att vi alltid, alltid får bo tillsammans. Jag vill att du ska bli min mamma!
Jag önskar bara samma sak, Elin, viskade Märta och torkade en tår.
Plötsligt knackade det på dörren. Till min och Märtas förvåning stod en ung man i kostym där och presenterade sig:
Socialtjänsten, Göteborg. Jag har era papper här och vill gärna träffa er.
Kom in, vi väntade ingen, sa Märta.
Vill du ha te? Märta köpte ett jättegott, med tropiska frukter! sa jag stolt.
Gärna. Är det din tårta?
Japp! Jag är åtta nu. Ska börja skolan nästa år.
Skolan är bra. Trivs du här hos Märta? Berätta!
Och vi satt och pratade länge jag, Märta och handläggaren. De lät mig prata länge om allt. Till slut reste sig mannen, tog fram ett kuvert ur väskan.
Här Märta, med dessa papper går du till tingsrätten i morgon. De hjälper dig. Rättegången blir bara en formalitet. Sen får du hämta hem Elin.
Hämta? Katrinjag menartack, sa Märta, tårarna brände.
Jag kramade honom glatt, blundade och sa gång på gång:
Tack, tack, tack!
Märta försökte samla sig, men kunde knappt prata.
Ta hand om henne nu, sa handläggaren, och jag tyckte nästan att jag såg ett par lila kattögon glimta till i hans blick. Det var som om Randis på sitt sätt ändå var kvar och såg till oss och jag insåg där och då att även om vi får gå igenom många svårigheter, kan vänskap och värme göra hjärtat lika starkt som en hel familj.
