Elin, skulle du kunna gå till affären och köpa lite bröd? Mammans röst, mjuk av för många glas, lyckades inte hitta sjuåringens tunna silhuett, som med stora ögon svalde när hon hörde ordet bröd.
Så klart, mamma…
Snällt stod hon kvar och väntade på pengar, så hon kunde köpa en limpa i lilla Konsum på hörnet, där tant Siv med jämna mellanrum muttrade över nattöppettiderna men ändå alltid skickade med Elin en marabou eller något överblivet godis.
Stackars unge. Så rart barn bland dom där suputerna, suckade Siv, snurrandes sitt Gevalia med tre sockerbitar.
Elin, som nästan blev yr av lukten från det nybakade brödet, sprang hem så fort fötterna bar henne. Om hon varit snäll brukade mamma bryta av en bit skorpa till henne och lägga på två-tre feta ansjovis, där den oljiga sötman sipprade in i mjuka brödet. Elin åt långsamt, tuggade varsamt på sin enkla men eftertraktade lyx.
Med tanke på antalet flaskor hemma var det uppenbart att föräldrarna väntade gäster, vilket var lika med noll chans till ordentlig middag. Det viktigaste nu var att smita obemärkt hemifrån och undvika vuxna, så man inte åkte på en örfil. Senast låg hon med huvudvärk i två dygn och fick näsblod som kom och gick, efter ett frispel från pappa.
Elin skyndade ut ur trapphuset. Hon hade fortfarande en fjärdedels brödbit och en hel ansjovis i handen. Det var tyst på gatan, trots vårvärmen. Någonstans spelades glad musik, och i jackfickan väntade två pralinbitar på sin stund. Det var en sådan där kväll när Stockholm faktiskt kändes vänlig. Var det kallt kunde man alltid kika in till tant Siv i affären hon bjöd ibland på kaffe med massor av grädde. Elin smög längs gatan och sneglade avundsjukt på de tända fönstren, drömde om en vän att pyssla med: någon att dela hemligheter och tankar med, eller bara vandra tyst med när hemmet var ogästvänligt.
Men så, ett klent pip under en buske vid soptunnan hejdade henne. Hon kikade försiktigt mellan trasiga tygpåsar och hittade en randig liten kattunge i en gammal Ica-kartong. Den jamade försiktigt. Elin stack fram handen, och katten nosade ivrigt ännu mer när hon kände doften från ansjovisen, och den slickade ivrigt hennes fingrar. Elin fnissade åt den kittlande tungan.
Är du hungrig, va? Men se här, du får en hel fisk! Elin lade triumferande ner ansjovisen framför kattungen och knölade i sig brödbiten själv.
Katten kastade sig över maten och morrade till när Elin försökte klappa. Lugn nu, ät långsamt, annars får du ont i magen, det har jag provat, log hon försiktigt.
Vill du följa med hem till mig? Du kan heta Randis! Jag lovar att alltid dela på maten, mumlade Elin medan hon lyfte det dunlätta lilla knytet och la det innanför jackan.
De gula lyktorna kastade sitt honungsljus när lilla Elin struttade hemåt, pratade ivrigt med en liten katt som stack ut sitt randiga huvud under hennes halsduk.
***
Hemma väntade bara tomma flaskor, skitiga tallrikar och ett överfullt askfat i köket. Pannan brummade arrogant, klockan tickade likgiltigt vidare. Elin satte sig på stolen och placerade Randis på bordet. Katten undersökte skeptiskt ett tomt juiceglas.
Fy! Randis, rör inte det där. Det där ska du inte börja med, då kan vi inte vara kompisar längre! Elin höll om katten, som genast började spinna och klappade henne tröstande med mjuka tassar mot näsan.
Den natten drömde Elin ljuva drömmar om bananglass och wienerbröd med körsbär. Randis snusade tryggt vid hennes arm och sjöng mjuka spinnande godnattsånger.
Nästa morgon, när pappa såg kattungen, började han gorma så flaskorna skallrade den där “odjuret” skulle bort direkt! Mamma satt med en blöt handduk och rökte på kökssoffan, kraxade trött: ta iväg katten, Elin, från synd och elände.
Med gråten rinnande gick Elin ut och satte sig vid porten, Randis tryckt i famnen. Vad skulle hon göra med sin nya vän? Aldrig lämna honom vid soptunnan i alla fall. Gråtandes gick hon till tant Siv i affären. Skakigt berättade hon om Randis och bönade om att få ställa honom i butiken, under löfte om dagliga besök, matning och kel. Mjuka butiksdamer har svårt att säga nej till ett gråtande barn Randis fick ett hörn av städskrubben, en luggsliten tröja till bädd och en urvuxen Findus-hink som matskål.
Våren och sommaren sprang Elin ofta till affären, bröt bitar av brödlimpan hon köpte (hemma fick hon ofta stryk för det men vad gjorde det, när man har en riktig vän?) Hon pratade timmar med Randis, delade världens sorger och glädjeämnen. Katten, som snart blev lite rundare, låg gärna i hennes magra knä och kisade lyckligt. Tant Siv, som donade överblivet köttfärsås i hans matskål, blev en dag stående med händerna i vädret:
Kära nån, jag har aldrig sett en katt med sådana ögon! Kolla, Inga, och båda beundrade hans djupa lavendelfärgade blick där värme och förstånd glittrade. Randis själv spann självsäkert och själaglad.
När hösten kom var Randis en riktig stilig herre, stor och fluffig, och kunder försökte locka honom många gånger, men han vägrade närma sig någon förutom Elin.
En dag dök Elin inte upp på flera dagar. Hon hämtade varken bröd eller katt. Tant Siv oroade sig hade hon blivit sjuk? Men snart kom Elin tillbaka, nu med blåmärken som gula höstlöv över smala kinderna, och en sårskorpa på läppen. Jag ramlade, sa hon kort. Sedan satt hon bakom butiken, tryckte sitt svullna ansikte mot Randis mjuka päls, mumlade länge till honom och somnade till sist där, syntes nästan inte under katten. Siv la henne försiktigt på den lilla trasiga personalsoffan, drog ullfilten över sedan ringde hon polisen, gamle Olle på stationen. Han suckade “det är svårt att bevisa misshandel och med de där föräldrarna vill man helst inte bråka.” Siv grät av maktlöshet. Barn hade hon inga, men ibland fantiserade hon om att adoptera just en sån som Elin.
Randis gick oroligt runt soffan och puffade på flickans kinder, sedan blev han borta hela natten. Ingen kom och letade efter Elin under natten. På morgonen gav Siv henne mackor och sött te och bad henne hjälpa till lite i butiken medan hon själv sprang iväg “på viktiga ärenden”. Elin svarade ja, förstås. Men utanför porten stod Olle.
Hördu, vart är du på väg? Det har hänt ett mord där inne, bäst att inte gå in. Har du sett lilla Andersdotter-nånting under natten?
Menar du Elin? Vem har dött? Siv sneglade upp mot hyreshusets fönster.
Hennes föräldrar. Någon av deras festgäng har väl fått nog och gått bärsärk. Vi letar efter Elin nu, hoppas hon är undan. Kan du ta hand om flickan några dagar? Så får hon slippa fosterfamilj på studs. Det är alltid någon mormor som dyker upp annars.
Absolut! Siv hjärtklappade av lycka. Att förlora föräldrarna var det minsta Elin bekymrade henne om nu Siv gjorde glada språng tillbaka till Ica.
Efter ett viskande samtal med kollegan, berättade Siv för Elin att mamma tillåtit en liten övernattning. Elin blev överlycklig och frågade om hon också fick lära sig kassasystemet.
Sedan dess sågs aldrig Randis igen. Elin ropade, gick runt mellan soptunnor och buskar, men matskålen stod kvar orörd.
Tant Siv tog hand om Elin, rädd att någon myndighet skulle komma och ta henne ifrån sig. Så småningom vågade hon besöka socialkontoret och fylla ansökan om adoption. Hon fick nej för ensamstående, för udda tider, för gammalmodig. Siv skrumpnade ihop av känslan av socialt utanförskap, men försökte om och om igen. Två månader passerade. Elin vande sig vid butiksvärlden, lärde sig steka ägg, ljudade bokstäver och fick till och med ordning på städningen för att glädja trötta tant Siv.
När första snön föll, den tredje november, fyllde Elin åtta år. Hon blåste ut paraffinljusen på en hembakad hallontårta från kassan och sa till Siv:
Jag vill bo med dig för alltid, och att du ska vara min mamma! Hon kramade kvinnan så hennes glasögon halkade av.
Jag drömmer om samma sak, Elin, viskade Siv gråtande.
På dörren knackade någon. Ingen väntades, så när en propert klädd yngling dök upp blev Siv förvånad.
Hej, jag är från socialtjänsten i Stockholm. Jag har dina handlingar, och ville träffa er personligen, log han och räckte fram handen.
Välkommen vi väntade ingen, sa Siv. Vill du ha te? Elin, hämta det där konstiga tropiska från hyllan!
Här, Elin ställde fram en kopp.
Är det där din tårta? han pekade mot fatet.
Mmm! Nu fyller jag åtta. Snart börjar jag ettan! Hon nickade stolt.
Skolan är kul. Men hur trivs du här?
Jättebra, Elin sken upp.
De pratade länge, åt tårta med tropiskt te, och köksbordet kändes plötsligt väldigt stort och varmt.
Tyvärr måste jag vidare, sa mannen till sist och plockade fram en tjock mapp. Ta den här till tingsrätten imorgon. Det är mest formaliteter, ni får allt stöd, och så får du adoptera Elin.
Får jag… adoptera? frågade Siv darrande. Orden fastnade, men Elin slängde sig om honom och skrattade:
Tack! Tack! Tack!
Tack, viskade Siv och torkade glädjetårarna.
Ta hand om henne, mannen såg Siv rakt i ögonen ögon som var så intensivt lavendelfärgade att hon stannade till. Där fanns ett hav av värme och förståelse.
