Annika Elisabet älskade två saker i livet: sig själv – villkorslöst, och sin son Pelle – med en fanatisk, nästan religiös hängivenhet. Pelle var inte bara en son. Han var solen kring vilken hennes lilla, noggrant polerade universum snurrade. Redan från vaggan fick han det bästa: leksaker som grannbarnen bara sågde i skyltfönster, kläder “som en prins”, och fina delikatesser.
Pelle fick gå på alla möjliga aktiviteter: från balett (“För hållningen, Pelle!”) till kampsport (“Så du kan försvara dig!”). Pelle visade dock en imponerande stabilitet: han stannade aldrig längre än en månad på något. Skolan var tråkig, träning outhärdligt. Mycket roligare var det att jaga duvor på gården, rita mustascher på affischer och skrämma katten Misse, som en gång lämnade ett minnesvärt klösmärke på hans nya jeans. Annika Elisabet suckade bara: “Ja, vad ska man göra, sådan är han!”
Pelle växte upp. Bleven till en stor, trögtänkt kille med ständigt sömniga ögon och händer som aldrig känt en valk. Och nu stod Annika Elisabet inför en ny helig uppgift: att skydda solen från inkräktare. Från flickor. Särskilt de “ovärdiga”. I hennes interna ranking ingick: lägenhet (helst separat, i city), bil (import, max tre år gammal) och föräldrar (gärna välbärgade, med status). Pelle, van vid att mamma visste bästa, dumpade den ena efter den andra. “Men Pelle, hennes pappa är ju bara ingenjör!” eller “Tänk dig, hon åker tunnelbana! Inte din nivå.” Ingen blev kvar. Alla var “fel”.
Tills en dag på kulturhuset, där Pelle hamnade för att se om det fanns någon gratis konsert (kanske bjuder de på fika?), stötte han ihop med Lova. Lova bar på en hög böcker som råkade ramla. Pelle, driven av en sällsynt impuls, hjälpte till. Mötte hennes stora, grå ögon, som en regnig himmel. Och… något klickade. Lova jobbade på biblioteket. Bodde i en liten etta i förorten, ärvd från mormor. Ingen bil. Föräldrar – lärare från landsbygden. Enligt Annika Elisabets kriterier – en katastrof. Men Lova var stillsam, leende, luktade böcker och vanilj. För första gången lyssnade Pelle inte på sin mamma. Han tog med henne hem.
Annika Elisabet mötte henne som en general möter en fiende. Granskade henne från topp till tå. Kallt kaffe. Frågor som förhör:
“Har du lägenhet? Jaha, en liten etta… I förorten… Föräldrar? Lärare? Intressant… Kan du köra bil? Nej? Trist.”
Lova rodnade, vek servetten, svarade tyst och ärligt. Pelle åt mammans tårta och tittade ut genom fönstret. Inuti Annika Elisabet rasade en storm av ilska. “Den här grå musen?! Till min prins?! Aldrig!”
Men Pelle stod på sig. För första gången. Kanske enda gången i livet. Och Annika Elisabet, med bävande hjärta, gick med. Inte för att hon accepterade det. Hon väntade. Som en spindel.
Bröllopet var enkelt. Lova flyttade in hos Annika Elisabet (vart annars?). Då började det. Det som kallas “att vänja sig”, men egentligen var en metodisk nedvärdering.
“Lova lilla, soppan idag… smaklös. Inte som min. Pelle älskar riktig köttsoppa, det här är bara vatten.”
“Oj, damm på byrån! Pelle är allergisk, visste du det? Måste du torka varje dag!” (Lova torkade både morgon och kväll).
“Pelle, titta hur Lova har strykt din skjorta! Viker! Ska du gå så till jobbet? Ta av den, jag fixar.”
Lova stod ut. Hon älskade Pelle. Hoppades han skulle skydda henne. Men Pelle var van vid att mamma alltid hade rätt. OCh teg. Suckade ibland: “Lova, försök bättre. Mamma menar väl.”
Annika Elisabet blev mer kreativ:
“Vet du vad, Pelle, Lova köpte så billig korv idag… Sparar hon på dig?”
“Åh, Lova lilla, den där tröjan… ser ut som en säck. Klär dig inte. Pelle, säg åt henne att inte ha den.” (Tröjan var ny, köpt för Lovas egen lön.)
Lova grät i kudden. Pelle blev irriterad: “Sluta gnäll! Mamma vill bara väl! Vänj dig!”
En kväll, när Lova kom hem från sitt extrajobb på kvällsskolan, såg hon Annika Elisabet hälla ut soppan hon lagat.
“Åh, Lova lilla! Förlåt! Jag tänkte den var möglig… Men Pelle, jag gör dig ägg och bacon! Inget slår min!”
Lova tittade på Pelle. Han ryckte bara på axlarna: “Det var väl en olyckshändelse. Gråt inte nu.”
Det var droppen. Inte ett skrik, men en kvävd snyftning: “Pelle, jag orkar inte mer…”
“Ja, och?” sa han likgiltigt och tittade på sin nagel.
En månad senare skilde de sig. Lova lämnade tyst, med en väska och ett krossat hjärta. Annika Elisabet jublade: “Så där ja, Pelle, vi blev av med den bördan! Nu hittar vi en riktig tjej!”
Och Pelle hittade. Eller rättare sagt – Elin hittade honom. Glittrig som en papegoja, högljudd, med en fräck glimt i ögat. Dotter till ägaren av en bilverkstadskedja. Med lägenhet, bil och föräldrar som fick till och med Annika Elisabet att krympa. Elin väntade inte på inbjudan. Hon stormade in i deras liv, på högklackat och med dyra parfymdofter.
Redan första middagen blev ett slagfält.
Annika Elisabet (sött): “Elin lilla, soppan din är… för stark. Pelle gillar inte starkt.”
Elin (med full mun): “Jag gör! Pelle, prova, den är grym! Gillar du inte – inte mitt problem. Morsan, vill du bara klaga?”
Pelle stelnade. *Morsan*?
“Elin, damm på byrån…”
“Ja, ser det! Pelle, köp en robotdammsugare! Pappa har en, den är grym! Morsan, jag är ingen städerska!”
“Elin, den där skjortan klär inte Pelle…”
“Strunt! Jag valde den! Den är cool! Eller hur, Pelle?” Och Pelle, fångad i hennes blick, nickade: “Ja, jättefin!”
Annika Elisabet försökte med korvtaktiken: “Pelle, Elin köpte så dyr skinka idag… Slösar hon?”
Elin sköt direkt in: “Parmaskinka, *morsan*! Delikatess! Gillade du den, Pelle?” Och Pelle, som aldrig smakat parmaskinka förr, gillade. JätteOch när Annika Elisabet en sen höstkväll satt ensam i sitt rum på ålderdomshemmet, insåg hon att den enda som någonsin verkligen brytt sig om henne, var den tysta flickan med böckerna och det ödmjuka leendet – men nu var det för sent.
