Återigen ett kuvert åt dem, och bara en glasburk med inlagda gurkor åt oss? tänker jag medan jag ser på köksbordet i min svärmor Ingrids hus. Jag sitter med min man Peter vid bordet, och mittemot oss sitter hennes mamma, Ingrid. Hon har just kommit tillbaka från rummet där hon räckte min svägerska Ebba ännu ett kuvert fullt med kronor. Jag såg det genom den sneda dörren. Ebba ler brett, och hennes man Tomas döljer inte sin glädje.
Karin, vill du ha lite mer sallad? frågar svärmor och ställer en skål framför mig. Jag lagade den själv, bara för er.
Känslan av en klump i halsen växer. För er. För oss är det alltid mat. För dem pengar till semester, ny bil, renovering av lägenheten. För oss glasburkar och hembakat bullar att ta med. Är jag otacksam? Kanske borde jag glädja mig åt det lilla jag har?
Peter trycker sin hand under bordet mot mig. Jag känner gesten börja inte vid bordet. Men tystnaden blir för tung.
Mamma, har Ebba fått något extra igen? viskar jag bestämt.
Köket blir tyst. Endast urtavlans tickande och Tomas kniv som skrapar mot tallriken hörs.
Karin, överdriv inte säger svärmor med kall röst. Jag ger var och en det som behövs.
Behöver vi inte också? försöker Peter säga, men Ingrid stirrar honom ner.
Ni har allt. Båda arbetar, ni bor i den lägenhet jag ärvde från mina föräldrar. Ebba har det svårare.
Ebba sänker blicken, men en skugga av triumf leker över hennes ansikte. Tomas låtsas inte ens att han är generad.
Jag går ut på balkongen. Jag behöver luft. Minnena av våra första år tillsammans rinner fram hur jag försökte vara den perfekta svärdottern, bakade knäckebröd till jul, hjälpte i trädgården, ringde med gratulationer på namnsdagen. Alltid hördes: Ebba gör det bättre, Ebba har det svårare, Ebba är så påhittig.
Jag minns en julmiddag för tre år sedan. Vid bordet räckte svärmor ett kuvert till Ebba och Tomas med texten Till en ny start. Vi fick en glasburk hemgjord fettet och en bit prinsesstårta. Peter skämtade: Mamma, finns det ingen ny start för oss?. Ingrid svarade bara med ett leende: Ni har redan startat.
För första gången kände jag mig underlägsen, som en sidofot i familjen.
Karin! ropar Peter och följer efter mig ut på balkongen. Snälla, gör inte en scen.
Det är ingen scen! vrålar jag med ihopbitna tänder. Det är mitt liv! Hur länge ska jag låtsas att allt är i sin ordning?
Peter suckar tungt.
Jag vet att det är orättvist. Men vad kan vi göra? Det är min mamma.
Och jag är din fru! tårarna sprutar. Har du någonsin stått på min sida?
Peter förblir tyst. Jag ser hur mycket han älskar sin mamma och hur han inte vill såra henne. Men jag kan inte längre låtsas.
Vi återvänder till köket. Ebba och Tomas är på väg ut.
Tack för allt, mamma! kysser Ebba Ingrids kind.
På återseende! ropar Tomas över axeln och ser på mig med en högfärdig blick.
Vi blir ensamma med svärmor.
Karin, jag förstår inte ditt uppträdande börjar Ingrid med en lärareton. Du har alltid varit tacksam för allt.
Kanske vill jag inte längre vara tacksam för resterna svarar jag lågt.
Ingrid rynkar pannan.
Jag förstår inte denna agg.
Det är ingen agg säger jag bestämt. Det är smärta. Jag vill känna mig som en del av familjen, inte som någon underordnad.
Svärmor stirrar kallt och länge.
Kanske bör du arbeta på dig själv, Karin.
Peter och jag lämnar huset utan ett ord. Bilen är tyst.
Hemma sätter jag mig i soffan och gråter. Peter försöker omfamna mig, men jag drar mig undan.
Du förstår mig inte säger jag genom tårarna. Du står alltid på deras sida.
Inte sant! Jag vill bara inte ha krig i familjen.
Och jag vill inte längre ha krig inom mig!
Nästa dag ringer min egen mamma.
Karin, hur var det hos Ingrid?
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag skäms för att erkänna mina känslor. Jag borde ju vara tacksam för vad jag har. Men måste jag verkligen fortsätta vara den som får resterna?
En vecka senare lägger Ebba upp bilder på sin nya lägenhet på Facebook: Tack mamma för stödet! Under låter hundratals kommentarer: Vilken fantastisk svärmor!, Familjen är en skatt!.
Jag känner en stickning av avund och sorg. Jag försöker prata med Peter på kvällen.
Kanske ska vi minska kontakterna? frågar jag försiktigt.
Peter ser på mig med sorg i blicken.
Det är min mamma Jag kan inte lämna henne.
Kan du lämna mig?
Han är tyst länge.
Jag vill inte välja mellan dig och min mamma
Jag känner mig ensam som aldrig förr.
Dagar blir till veckor. Varje besök hos svärmor blir en ny förnedring. Jag börjar undvika familjesammankomster med ursäkt om arbete eller dåligt humör. Peter går allt oftare ensam till sin mamma. Våra samtal blir kortare och ytligare.
En dag får jag ett meddelande från Ebba:
Karin, kan vi ses över en kopp kaffe? Jag vill prata utan vittnen.
Jag går motvilligt med. Vi möts i ett litet café på torget.
Jag vet att du är arg på mig börjar Ebba rakt på sak. Men det är inte mitt fel att mamman favoriserar mig.
Jag ser henne noga.
Har du någonsin försökt förändra det?
Ebba rycker på axlarna.
Kanske gillar jag lite av det Men jag är också trött på situationen. Mamman spelar oss mot varandra. Du är den starka och självständiga, jag är den stackars offret. I själva verket är vi båda olyckliga.
Hennes ärlighet överraskar mig.
Tror du att det går att ändra?
Ebba skakar på huvudet.
Mamman kommer aldrig förändras. Men vi kan sluta spela hennes spel.
Jag återvänder hem med ett uns av hopp. På kvällen talar jag öppet med Peter, som aldrig förr.
Antingen blir du min allierade och vi sätter gränser för din mamma eller så lever vi sida vid sida under samma tak utan att kompromissa.
Peter är tyst länge, men omfamnar mig sedan hårt.
Jag ber om förlåtelse för allt Låt oss försöka förändra det tillsammans.
Jag vet ännu inte hur framtiden ser ut. Men en sak är säker: jag kommer aldrig mer låta någon ösa mig med kärlekens rester.
Måste vi verkligen välja mellan lojaliteten till familjen och vår egen lycka? Eller kan vi finna vår egen väg och återta vår värdighet? Vad skulle du ha gjort i min dröm?
