Vad händer nu? frågade Alva oroligt, mest åt sig själv än åt sin kära.
Vadå? Jag ska bara skicka släktförmedlare till dig. Vänta på mig, svarade Kjell, lugn som en kunglig klocka.
Alva kom hem från en dejt som skulle vända hela hennes tillvaro upp och ner. Hon var glad, lite mystisk och berättade i detalj för sina två yngre systrar om mötet med Lars.
Systrarna visste att Alva var galet förälskad i honom. Lars hade lovat att gifta sig med Alva i höst, efter att han avslutat några viktiga jordbrukssysslor.
Och så, när den nära träffen på sädesfältet hade gått så bra, var det egentligen Lars som skulle räcka ut sin hand och sitt hjärta.
Men skörden var redan inladdad i ladan, vintern närmade sig och släktförmedlarna var ute på rymmen.
Alvas mamma, tant Gunnel, började märka förändringar i den äldre dottern. Alva, som vanligt var sprallig, blev dyster och gick upp i vikt på ett lite ojämnt sätt. De fick ett djupt samtal. Efter Alvas bittra bekännelse ville tant Gunnel personligen titta in i ögonen på den påstådda svägerskan. Och såklart kontrollera om släktförmedlarna inte hade gått vilse någonstans.
Utan att tveka styrde Gunnel sin bil mot den intilliggande byn där Lars bodde. Där möttes hon av Lars mamma, som inget hade att göra med sonens kärleksliv. Gunnel la ut allt hon tänkt, och de två kvinnorna förenade sina krafter mot Lars. Och Lars svarade:
Hur kan jag veta vem som ska föda mitt barn? Det finns massor av killar i byn. Ska jag erkänna alla som mina egna?
Gunnel rasade.
När hon lämnade huset för gott, kunde hon bara säga till Lars:
Må du gifta dig hela livet, din odugliga!
Kanske hördes hennes förbannelse upp till Himlens ämbetsplats. Lars gifte sig senare fyra gånger.
Alva såg på sin mamma och förstod att de två mötena mellan mödrarna inte slutat i glädje. Gunnel gav en skarp varning till alla sina döttrar:
Ingen skall säga något till pappan! Vi klarar det själva.
Alva fick gå till Östersund för att bo hos släktingar. När barnet föddes skulle hon lämna det på sjukhuset. Annars skulle byborna i hennes lilla by börja skvallra ända in i årtusendet. Gud vill, så blir det som det blir tänkte hon. Mina synder är söta, men folk är snåla.
Gunnels make, en respekterad lärare i byn, hette Daniel Valtersson. Alla kallade honom bara för Daniel. Han var sträng men rättvis, och folk kom för råd.
Plötsligt kom Alvas egen dotter med ett barn i famnen! Det var en skam för hela kollektivet.
Gunnel fick inte låta det gå obemärkt förbi och skickade den skyldige dottern till släktingarna. Hon svarade på makes frågor:
Låt Alva åka till stan och jobba. Hon är inte ung längre, hon är redan tjugo år.
Gunnel började hålla ännu bättre koll på sina yngre döttrar. Men hur kunde man hålla reda på dem? Medelstora systern Stina skickades till en lärlingsplats i Karlstad, den yngsta, Ebba, till Göteborg.
I byn ekar varje ord som en löv i vinden. Ryktet nådde även Daniel. Hans egna elever berättade att hans familj hade krångel.
Han satte sig ner och gav sin fru ett rejält sväng.
Hur vågade du tänka på att placera barnet i ett barnhem? Det är din första barnbarn! Jag vill se den lilla i vårt hem snart!
Gunnel hade inte räknat med hans ilska, även om hon själv hade hållit på så länge. Hon visste att barnbarnet hade placerats i ett barnhem och hon vågade knappt gå dit. Ja, min dotter åt bären, men moren får en hård tugga klagade hon.
Snart tog Gunnel och Alva med barnet tillbaka till byn. De döpte flickan till Anna. Ett helt år fick Anna inte veta vem som var hennes föräldrar. Det skulle Alva bära som en skuld hela livet. Oavsett vad Anna hittade på, tog Alva emot det med tyst tålamod.
Anna fick uppfostras av både Daniel, Gunnel och Alva. Alva tänkte ofta tillbaka på den sista dejten med Lars: doften av torrt gräs, de söta, hjärtslagande stunderna på sädesfältet. Alva älskade fortfarande Lars. Låt honom ha förolämpat, låt honom ha lurat, låt honom ha bränt hennes själ Det är en olycklig kärlek! Kärlek är inte potatis, du kan inte kasta den genom ett fönster.
Alva blev ensamstående mamma. När hon såg på Anna såg hon Lars drag i hennes ögon och, tydligen, hans karaktär. En tuff liten tjej. Alva levde som i dimma, inget var riktigt gulligt längre. Till och med den roliga Anna gjorde henne sorgsen. Åh, den där faderlösheten
När Alva fyllde tjugofem började en gammal vän, förnamnet Fritjof, åter dyka upp. De hade växt upp ihop. Gunnels syster hade en gång gift sig med en änkling med tre barn. Fritjof var ett av dem. I byn var de alla grannar.
Alva accepterade motvilligt Fritjofs närmanden. Att ha ett barn och ett kärleksliv är inte lätt. Fritjof skulle ha varit en bra make, men då fanns Anna. Skulle han bli bra mot henne? Fritjof kände hela Alvas olyckliga kärlekshistoria som sin egen. Han hade alltid sett Alva som en gudomlig. Han skulle ta henne i äktenskap och ta hand om båda barnen, men inte Anna ändå gick hon med.
De anordnade ett lantligt, bullrigt bröllop. De byggde ett nytt liv, flög till Stockholm för att undvika nyfikna blickar. Nu hade den unga familjen en liten, skör hemlighet.
Alva födde snart en dotter, Lovisa. För Fritjof var båda döttrarna lika kära. Han adopterade Anna på direkten. Han gjorde ingen skillnad mellan systrarna.
Han levde och andades sin familj.
Alva visade sig vara en duktig husmor, fru och mor. Fritjof gav henne liv, helade hennes brustna själ. I deras hus rådde ro och förståelse.
Tio år gick.
En sommar semestrade Anna, Lovisa och fyra barnbarn hos gammelfarmor Gunnel.
Gunnel var stolt och gick med rak rygg genom byn. Tre döttrar gifta, alla med barn. Nu hade hon tre barnbarn och tre barnbarnsdöttrar.
En dag hittade en av de mittersta barnbarnen, i ett gammalt förråd, en sliten anteckningsbok bland dammiga tidningar och släktbokssidor. Hon satte sig bekvämt och började läsa. Hon fick ett gapande oj! på varje sida stod namnet Lars! Flickan förstod att hon hade hittat Alvas tante Elinas dagbok!
Nyheten kunde hon inte hålla för sig själv. Hon berättade genast för sin kusin Anna.
Anna, med boken i hand ett bevis! sprang till gammelfarmor Gunnel för förklaring.
Den snälla farmor gick i detalj på vad som hänt. Sen ångrade hon att hon inte brann ner den förbannade boken tidigare.
Anna kunde inte smälta nyheten. Hur kunde så många år ha hållits hemligt om hennes riktiga pappa? Hon ville möta honom genast! Gunnel gav henne adressen till den ickeexisterande fadern.
Anna tog med sig sin syster, den avslöjande tjejen, och de två flickorna for till grannby.
På tröskeln möttes de av Lars mor. Hon kände genast sin barnbarn utan att säga ett ord. Anna såg likheten med sin far, droppe för droppe.
Mamman rusade runt, ställde fram kakor och började gråta, erkände för barnbarnet att hon alltid tänkt på henne, men sonen hade förbjudit möten
Plötsligt kom Lars fram från nästa rum, tittade på de två blåögda systrarna och frågade:
Så, vem av er är min dotter?
Anna svarade självsäkert:
Jag kunde ha varit din dotter!
Lars nickade och bjöd Anna ut på gården. Hon gick ut, men kom tillbaka en minut senare med sura miner.
Lars mamma, som såg att spänningen steg, bjöd alla på ett bord fullt av nybakat bröd. Hon hällde upp starkt brännvin till flickorna. De skrattade:
Vad, ni dricker på den här åldern? Vi är ju för unga för sprit.
Och de drack.
Ingen kom ihåg hur de kom hem igen.
På vägen tillbaka frågade systern nyfiket Anna:
Vad pratade du om med din pappa på gården?
Inget. Han erbjöd mig pengar, som om jag skulle köpa mig fri? Jag tog nej. Och jag gillade honom inte alls. Han kände mig inte ens, men jag är ju hans kopia! Du märkte det? Pappans namn är protesterade Anna.
Gunnel fick reda på allt genom sina barnbarn.
Hur gick mötet? Vad fick ni servera? Ska vi berätta för Fritjof och Alva? undrade farmor.
Anna svarade rakt på sak:
Förutom pappa Fritjof finns ingen annan pappa för mig!
Sedan höll hon fast vid sin ilska mot sin egen mor.
Hon kritiserade Alva för att ha låtit rykten skrämma henne. Hon anklagade sin mor för att ha lagt barnet i ett barnhem.
Alva svarade hela livet:
Förlåt mig, Anna, din olyckliga mor!
Åren gick
Anna och Lovisa växte upp, gifte sig och Anna födde två söner. Den äldre sonen hette Lars, efter sin farfar.
Vad hände med Lars? Han glömde aldrig Alva. Ibland möttes de i Stockholm.
Alva dök upp på sällskapliga återträffar med sin forna kärlek, bara för att visa Lars att hon levde i rikedom, kärlek och utan hans hjälp.
Självklart berättade hon inte för Lars att Anna hade förklarat för tio år sedan att hon inte fick träffa sina barnbarn. Anna och Alva pratade inte med varandra. Sådana gamla synder kastar långa skuggor.
Alva kände smärtan men tröstades av sin man. Fritjof såg Alva som en sol utan fläckar, och han anklagade henne aldrig. På deras bröllopsdag skämtade han:
Ett rött äpple med en fläck är ingen förolämpning.
Alva hade sedan länge förenat sitt hjärta med Fritjof. Sådan man är omöjlig att inte älska.
De nådde sin guldkantade bröllopsdag!
Barn, barnbarn och till och med småbarns barn kom för att gratulera.
Anna, mitt i festligheterna, drog Alva åt sidan och med tårar i ögonen sa:
Förlåt mig, mamma! För allt. Jag hade ingen rätt att döma dig!
Lars ringde också in och gratulerade familjen.
Jag kommer inte att nå den guldkantade bröllopsdagen. Jag har bara varit med min sista fru i tio år. Den fjärde är min… Förlåt mig, Alva! Jag förstår fortfarande inte varför jag avstod från dig, idiot snörvade Lars.
Alva avbröt honom:
Sluta, du behövs inte. Att du avböjde betyder att du aldrig älskade mig. Föreställ dig, jag är mycket lycklig! Visst, jag fick betala för mina ungdomsfel, men nu har jag allt. Och framför allt min Fritjof! Jag bär inget agg. Jag förlåtte dig för länge sedan.
Farväl, Lars
