Kärleken bar honom genom åren
En ny familj flyttade in i byn. Just då hade de byggt en ny skola. Den gamla rektorn gick i pension, och en ny kom – Rasmus Bergman med sin fru, som var matematiklärare, och deras femtonåriga dotter Linnea.
Linnea var inte alls som de andra byflickorna, så alla pojkarna tittade efter henne, medan de lokala flickorna blev avundsjuka. Den nykomna flickan var alltid prydlig, med ett stramt flätat hår och rena skor. Även när det var lerigt på hösten lyckades hon tvätta av skorna i en pöl innan hon gick in i skolan.
“Linnea har tydligen inget bättre för sig än att plaska i pölar,” skrattade byflickorna, vars skor var smutsiga – men så småningom försökte även de tvätta sina skor.
För de såg att pojkarna gillade den prydliga Linnea.
I byn bodde Mikael, en sextonårig kille som var flitig, lång och bredaxlad. Han gick inte längre i skolan, hade slutat efter åttan. Han arbetade i byn, höll på med slåttern och staplade hö, och hans höstackar var så välgjorda att byns kvinnor bara kunde stirra.
Mikael var svag när det gällde flickor. Redan vid fjorton hade han haft flera, och de protesterade inte – han var snygg. Vid sexton hade han redan smygt iväg med dem under höstackarna. Nu var han sjutton.
“Mikael, han viftar ju med svansen åt alla håll,” sa byborna om honom, men han bara skrattade.
Men allt förändrades när han såg Linnea för första gången. Hon gick med sin mamma till den lilla byaffären efter ankomsten, så snygg och proper.
“Vad i hela friden är det här?” mumlade Mikael förvånat och vände sig till sin kompis, den rödblommige Viktor.
“Det är de nya. Hennes pappa är rektor, och det där är Linnea och hennes mamma, matteläraren.”
Där och då var Mikael förlorad. Han glömde alla sina tidigare flickor som om de aldrig funnits, som om han aldrig förr hade sett en flicka. För första gången i sitt liv var han kär. Han måste blunda när han såg Linnea – det var något lätt och ovanligt över henne, och hans egna vilda själ darrade.
Mikael förstod att Linnea fortfarande var ung, så han vågade inte gå fram till henne. Han betraktade henne på avstånd, men hela byn visste att Mikael var kär. Hösten gick, vintern kom. Älven frös till, och byns ungdomar åkte skridskor. Alla hade enkla “fjällrävar” – små skridskor som de band fast på stövlarna och åkte runt på. Byflickorna kunde inte åka skridskor.
Men sen hände något otroligt. Linnea kom ut på isen – med riktiga skridskohon var som en dansös på isen, och alla stod och stirrade medan hon svävade fram i sina fina skridskor, lätt som en fjäril, ända tills det gick upp för Mikael att hon inte såg den farliga öppna vattnet vid stranden – och i samma stund hördes ett plask, och skriket bröt tystnaden.
