Bussen stannade vid en korsning i hjärtat av en småländsk småstad när Emil fick syn på hennes läppar. Flickan borstade bort en liten maskrosfluff från ärmen. Den där lätta rörelsen, som om hon kysste vinden, träffade honom som en solstråle i ett mörkt rum:
“Du kommer att bli min fru,” slängde han ur sig till främlingen, utan att förstå varför hela hans liv plötsligt speglades i hennes bruna ögon.
Hon vände sig långsamt om, hennes blick inte skrämd men kall, som om hon bedömde inte en människa utan en sprucken målarduk:
“Du är galen.”
“Jag blir den bästa maken. Säg ja.”
Hon skrattade och blottade lite ojämna tänder:
“Varför det? Jag känner dig inte.”
“Då låt oss lära känna varandra. Vi ses igen,” bugade han teatraliskt utan att låta henne protestera. “Emil, ingenjör med stora planer. Trevligt att träffas.”
“Linnea,” svarade hon, som i en dröm. “Konstnär. Kanske känd, kanske inte.”
“Perfekt match: teknikern och drömmaren,” log han. “Vi kompletterar varandra.”
“Nej tack,” sa hon bestämt. “Jag är redan hel.”
“Det är därför jag älskar dig,” kände Emil hur hjärtat slog fortare. “Jag väntar på dig imorgon klockan åtta vid fontänen i parken. Jag lovar en kväll du inte glömmer.”
Linnea tyckte inte om honom. Hon tänkte inte gå. Men nästa morgon, när hon berättade för sin väninna om främlingen som friat till henne på direkten, fnissade hon:
“Och du sa nej?” utbrast väninnan. “Är du dum? Någon som blir förälskad vid första ögonkastet måste man utnyttja. Han kanske är rik! Ta med mig så vi ser hur frikostig han är. Ensam orkar jag inte, han låter tråkig.”
“Självklart, vi går!”
Det blev inte bara en kväll. Emil klistrade sig fast vid dem som en skugga. Han sparade varken pengar eller tid på de två konsthögskolestudenterna. Han visste vad unga kvinnor ville: biobiljetter, mysiga kaféer, dyra färger, kvalitetspenslar. Som ingenjör med tio års erfarenhet på ett teknikföretag hade han råd.
Linnea dolde inte sin likgiltighet. Öppet sa hon att hon träffade honom av ren tristess, tills hon hittade riktig kärlek. I någon annan. Hon gjorde honom en tjänst, helt enkelt.
Emil såg på henne som på ett bortskämt barn och upprepade efter varje dejt:
“Du blir min fru.”
Hon skrattade bara. Vem vill ha en fru som tittar på andra? Men Emil gav sig inte. Han stötte inte på – han belägrade henne.
Mötte henne efter skolan, tog henne på utställningar, gav smycken, memorerade hennes vanor. Han spårade upp hennes beundrare och “tog hand om dem” (en blev “råkade” knuffad i en gränd). Ringde hennes mamma: “Er dotter förtjänar bättre än de där pojkarna.”
Linnea blev arg, skrek att hon inte var hans ägodel och att det var 2000-tal. För att retas dejtade hon klasskamrater. En kille i klassen gillade hon, men han var fattig. En filologstudent från en rik familj såg ner på henne. En musiker från grannhuset älskade passionerat, men efter en vecka sprang han efter en annan.
Efter varje besvikelse dök Emil upp som en spöke:
“Jag sa ju att de inte passar dig.”
Mammas lojalitet skiftade snabbt till hans sida. När Linnea bröt kontakten suckade hon: “Du är envis. Äktenskap handlar inte om passion. Han älskar dig, och med en sådan man klarar du dig.”
“Det är jazz ikväll,” räckte han fram biljetter när hon skulle träffa en ny beundrare.
“Han är inte värd dig,” sa han en vecka senare när killen försvann.
Linnea undrade inte hur han ordnade det. Innerst inne rörde hans besatthet henne – som i en gammal roman, där hjältinnan är värd att kämpas om.
“Gif dig med mig,” sa han för hundrade gången och räckte fram en blommande häggkvist, hennes favorit. “Jag har fått en tomt – vi bygger ett hus, du får en ateljé.”
“Jag älskar dig inte,” svarade hon. “Jag kan inte. Förlåt.”
“Du har inte provat än. Jag gör allt för att du ska älska mig.”
Plötsligt kände hon en trötthet – inte på honom, utan på sig själv. På jakten efter någon som, hon började misstänka vid tjugosex, kanske inte fanns. Alla “alternativ” föll sönder som sand. Kanske hade mamma rätt – var det dags att ge upp?
“Okej,” sa hon. Hans ansikte lystes upp som om han sett ljuset i tunneln.
Han var den perfekta maken. Gav blommor, klagade aldrig, byggde hyllor, renoverade huset efter hennes skisser, bar henne i famnen inför gäster. Men sovrummet blev en plikt (“Kom hit, älskling, jag har saknat dig”). Barn ville sig inte.
Linnea levde inte. Hon uthärdade hans kärlek. Kunde inte vänja sig vid hans plötsliga nackkyssar när hon skar sallad.
Väninnor avundades, medan hon ville skrika: “Ta honom!” Deras äktenskap var en scen där hon spelade lycklig hustru.
De grälade aldrig – det fanns ingen anledning. En dag kastade Linnea en keramikfigurin som svärmor gett dem mot väggen. Emil blinkade inte:
“Det är lugnt, älskling, vi limmar den.”
Hon förstod: han skulleHonan stod kvar, inte för kärlek, men för att hon inte visste var annars hon skulle höra hemma.
