Villkorslös kärlek
Jag minns än idag hur det brukade låta när vi skrattade hemma i den soliga lägenheten i Uppsala så där som bara väninnor kan. Linnea gick en gång runt i vardagsrummet, när hon plötsligt fick syn på en svart strumpa, som stack ut under soffan. Hon skrattade högt och nöp sig i sin röda fläta innan hon sa:
Din man alltså, han är verkligen en liten slarver!
Hon böjde sig mjukt, drog fram strumpan underifrån, och viftade retsamt med den i luften:
Hade man aldrig kunnat tro! Alltid lika välklädd som hämtad ur ett reportage i Svensk Damtidning!
Saga, som precis dök upp från köket med diskhandduk i handen, spärrade förvånat upp ögonen.
Vad menar du nu?
Linnea svarade med småleende och pekade ljudlöst mot strumpan. Det var ju bevis om något.
Saga rodnade lätt. Alltså Det är inte Rasmus fel, det är Snoddas! Du vet, vår kattunge. Han älskar att dra omkring på saker, och tvättkorgen är tydligen en guldgruva. Han är ju fortfarande pytteliten och får inte tag i något större.
Nu tändes det i Linneas ögon hon älskade katter över allt annat.
Snoddas! Ja men, det är ju er lilla misse! Den där lilla vita virvelvinden man sett på bilder. Var är han? Jag har suttit här i tio minuter utan att få gosa med den där pälsbollen, det kan ju inte få hända!
Saga log varmt åt Linneas upprymdhet.
Kolla i fåtöljen vid elementet. Hans favoritplats. Men akta dig, han har sylvassa klor och vill helst vara ifred. Apotekslådan står i badrummet om det behövs plåster, sa hon med ett skratt. Jag kokar kaffe så länge.
På tå tassade Linnea till fåtöljen. Där, på en grå pläd, låg Snoddas en liten boll av vit och grå päls, hoprullad och med öronen ryckande i drömmen. Hans lilla svans pendlade stilla i sömnen.
Men åh, du är ju för fin viskade Linnea och sträckte trevande fram handen.
Snoddas öppnade ett öga, värderade gästen och, lika snabbt som han hunnit kika, slöt ögat igen. Men hans tass viftade plötsligt till, och Linnea drog snabbt undan handen en liten rispa blev kvar på hennes handled.
Ajdå! Tja, vi räknar väl det som att vi nu är bekanta, log Linnea.
Hon brydde sig knappast, utan kliade honom bakom örat. Snoddas frös först, men började sedan spinna försiktigt.
När Saga kom in, med rykande muggar kaffe och en glasskål med Marie-kex och chokladbitar, såg hon sin vän sitta där, lyckligt leende, medan Snoddas låg utsträckt på rygg och tog emot kel på magen, spinnande som en tänd motor. Rispet på Linneas handled var fortfarande rött, men hon skrattade bara glatt.
Han är verkligen en liten pärla! nästan tjöt Linnea, medan hon kittlade honom under hakan. Jag vill också ha en sån. Min lilla Snöflinga därhemma hade älskat att få en kattkompis.
Du, jag kan tipsa om katthemmet. Fullt av charmtroll där! log Saga och ställde ner kopparna. Hon fick något milt i blicken av att se Linnea bli så barnsligt lycklig med Snoddas.
Inte än svarade Linnea, med ens lite moloken, och la huvudet på sned. Snoddas gläntade på ögat och jamade missnöjt när handen stoppade. Linnea skrattade och fortsatte strokla silkepälsen under hakan. Det är så att du vet att jag snart ska gifta mig. Och jag tror Rasmus blir galen om jag tar hem fler djur. Han tycker redan Snöflinga är ett elände.
Gillar han inte djur? undrade Saga, och slog sig ner med kaffemuggen mellan händerna.
Nä Det är mer ordningen. Han vill ha det städat jämt, inga strån på golvet, ingen leksak under bordet. Han är underbar på sitt sätt, men han är pedant.
Sagans leende slocknade en aning. Hon drog sig omedvetet över handleden, som om något gjorde ont där. Ansiktet blev en aning grått, sorgset som om hon försvann långt bort i egna minnen, till en annan tid, ett kallare Umeå kanske, många år sedan.
Saga? Allt okej? Linnea vände sig mot henne, försiktigt placerade Snoddas i soffan så han inte skulle trilla, och lade fullt fokus på väninnans plötsligt förändrade uttryck.
Det fanns saker i Sagas blick som Linnea aldrig sett under deras tre års vänskap. Saga, alltid solig och varm, blev nu plötsligt så stilla och tom i blicken.
Det är ingen fara, svarade Saga med ett spänt leende, men rösten darrade lite. Jag det är bara gamla grejer. Kan ge dig ett råd: flytta ihop ett år eller så innan du gifter dig innan barn och sånt. Känn efter hur det är att leva i någon annans ordning och regler, se hur det känns i magen.
Vill du berätta? Om du inte vill, så behöver du inte
Jag kan. Kanske det hjälper dig. Det är bättre att lära av andras misstag, inte sant?
*************************
Jag var nitton när jag mötte Gustav. Han var äldre, stilig och säker och generös på ett sätt ingen annan varit. Han hämtade blommor bara för att, mindes mitt favoritte och älskade att höra mig berätta om universitetet i Lund. Efter tre månader friade han. Jag hade ingen pappa att fråga råd och min mamma, närvarande fysiskt men aldrig själsligt, sade varken bu eller bä.
Första månaderna tillsammans var han underbar. Sen blev ordningen i hemmet en fix idé. Plötsligt kunde han bli kall om en bok stod snett, om damm syntes på hallgolvet när jag just pluggat natt och dag för en tenta. Jag orkade inte alltid damma, men för honom var det katastrof.
Det ska vara ordning, sa han klockan 00:30, och pekade på ett dammkorn. Torka nu.
Jag försökte tala förstånd till honom jag skulle ju upp tidigt för matteprovet men det slutade med att jag stod med trasan medan ögonen gick i kors.
Det förvärrades. Om linorna på sängkläderna var ett uns skrynkliga, åkte allt ut på golvet igen. Det här duger inte! ropade han. Allt måste göras om. Jag kände en klump i magen, men gjorde som han ville.
En gång, när jag förberedde examensarbete, glömde jag stryka hans skjorta. Flera rena skjortor fanns jämte, men han exploderade vid synen av den ostrukna.
Har du blivit lat? skrek han, slog hårt i bordet och ryckte mig i handleden så det blev blåmärken.
Han slog mig aldrig i ansiktet förmodligen för att ingen skulle ana något men greppet om handleden, och ibland håret, gjorde mig livrädd. Dag efter dag letade jag fel på mig själv. Vi hade renare än på akuten på Akademiska, men han hittade alltid ngt dammkorn. Jag slutade umgås med vänner och oroade mig ständigt över om köket var skinande. Jag kunde vakna om natten och gå upp för att torka diskbänken igen, för någonstans i mörkret malde frågan: har jag missat något?
Till slut svimmade jag mitt under en föreläsning.
Vaknade på sjukhus, och medan läkaren frågade, och en äldre sjuksköterska tröstade, slog en tanke mig: varför står jag ut? Är det här verkligen kärlek att alltid vara rädd? Jag låg där, såg ut genom fönstret där syrenerna blommade utanför, och för första gången tänkte jag: Jag kan förändra detta.
Det avgörande kom när Gustav kom för att “bevaka” mig på sjukhuset. Jag låg där och var för svag för att bemöta honom. Han klagade genast över mitt yttre, den slarviga flätan och ett kaffestänk på landstingsrocken.
Kan du ingenting göra rätt? svor han.
Då höjde sjuksköterskan rösten och sa barskt:
Ut härifrån, nu! Annars får du den här moppskaftet mot skallen så kanske du får lite vett!
Det blev den skrattretande räddningen. Gustav drog, och sköterskan strök mig över huvudet och sa milt:
Varför stannar du hos honom? Svenskarna har ju inte brist på karlar. Du är så rar, någon med hjärta lär värdesätta dig.
Då släppte något inom mig. Jag hade en liten ärvd lägenhet, och pengar fanns inte i mängder, men jag kunde jobba extra på biblioteket och ge privatlektioner i matte. Jag skulle klara mig och hon hade rätt, det fanns bättre.
Den kvällen svor jag för mig själv: nu får det vara nog.
*************************
Vår skilsmässa gick snabbt. Gustav dök inte ens upp. Hans advokat, stel som en statsministers portfölj, talade kort och kallt. Mitt första känslomöte efter domen var inte sorg, utan lättnad. Det var maj, fåglar sjöng på Slottsbacken, och när jag klev ut på trappan till domstolsbyggnaden brast jag ut i ett stort leende.
Jag flyttade in i min mormors tvåa, liten och mysig, med utsikt mot botaniska trädgården. På morgnarna drack jag kaffe med benen i kors på balkongen, njöt av doften av syrén och att staden vaknade. Tystnaden kändes först enslig, men blev till slut mitt eget andrum.
Jag började extrajobba i en bokhandel i saluhallen, mest för att få vara bland folk och böcker. Att sortera, att visa kunder rätt, blev till tröst.
En dag, då jag staplade konstböcker, drämde jag pannan i en främlings. Han böjde sig samtidigt för att plocka en bok. Vi skrattade bägge två.
Oj, förlåt! sa jag, rodnade till, nästan välte en bokstapel.
Det är mitt fel, skrattade han. Letade bara efter konsthistoria. Kan du visa mig?
Det var Emil. Hög, lockig och solig i sin känsla. Vi började prata först om böcker, sedan om allt möjligt. Han kom tillbaka vecka efter vecka, alltid med frågor om böcker, ibland med fika. Så småningom blommor. Jag vågade inget till en början. Rädslan satt kvar, även i hans snällaste rörelser.
Men Emil var tålmodig, lät allt ta tid. Han märkte direkt när min blick flackade, och svarade alltid med ett skämt istället för en förmaning. Och när jag till sist berättade allt stapplande, gråtandes svarade han bara: “Ingen ska någonsin skada dig. Du är redan värd all respekt. Inget måste bevisas.”
Mitt hjärta smälte långsamt. Det blev plats för hopp.
*************************
Så var det, summerade Saga, och blundade ett slag innan hon log varmt. Det var de värsta åren, men också de viktigaste. Ingen ska offra sig själv för en bild av den perfekta familjen. Riktig lycka är när någon tar dig precis som du är, med allt du är och har.
Snoddas, som om han förstod, klättrade upp i hennes knä och strök sitt huvud mot hennes kind. Saga skrattade och kliade honom bakom öronen.
Ser du? Snoddas är heller inte felfri ibland försvinner ett par strumpor, ibland hänger han i gardinen. Men han är min ändå.
Linnea räckte tyst över en servett, ögonen blanka av tårar och glädje över sin väns styrka.
Du är så stark, Saga. Jag önskar att jag vågat göra samma sak, viskade hon och kramade hennes hand.
Nu är det bra och jag önskar dig det samma. Skilj på kärlek och krav, och rusa inte. Lär känna Rasmus innan ni flyttar ihop. Kärlek är att få säga “jag orkar inte” och bli omfamnad, och få höra “hur kan jag hjälpa dig?”
Skratten smög sig tillbaka medan Linnea sakta strök Snoddas päls. Elden sprakade i kaminen, den gamla moraklockan tickade tryggt, och utanför började stjärnorna tändas på den svala himlen över Uppsala.
Tack, viskade Linnea. Jag ska tänka på det. Tack för att du berättade.
Saga tog en klunk kaffe, och log för första gången med den där lätta friheten inte för att allt var perfekt, utan för att hon äntligen valt sig själv. Snoddas spann högt, väninnan satt tvärsöver, och genom fönstret glittrade himlen allt en del av ett nytt liv, där lycka fick vara precis så enkel och svensk som den är.
