— Mamma, varför försöker du alltid sabba mitt förhållande med Lovisa? — Elias röst darrade av ilska, men han kämpade för att hålla sig lugn.
— För att hon inte passar dig, Elias! — svarade Ingrid bestämt och korsade armarna.
— Hör du ens vad du säger? Vi älskar varandra! Det är inte bara tomma ord, det är på riktigt!
— På riktigt? — Hon vände bort blicken. — Hon är ju inte ens kapabel till känslor. Det vet du väl.
— Nej, det gör jag inte! — Elias höjde rösten. — Du har ju alltid sagt: hitta någon snäll, trogen, smart, som kan sköta ett hem. Och nu? Är hon inte snygg?
— Jo, hon är snygg… — muttrade Ingrid motvilligt.
— Är det städat här? Ja. Respekterar hon dig? Ja. Hon har aldrig sagt ett ont ord till dig. Smart är hon också — hon kan mer om teknik och litteratur än jag. Så vad är problemet, mamma?
— Problemet är att din Lovisa inte är en människa, Elias, — sa hon desperat och reste sig. Det lilla tebordet med kaffekoppar och kanelbullar, prydligt arrangerade av svärdottern, välte med en smäll. — Hon är en produkt! Ett program! En maskin! Metall och kablar, även om de är inpackade i slät hud och glänsande ögon!
— Mamma…
— Avbryt mig inte! — Hon höjde handen. — Den här… kvinnan… hon åldras inte, blir inte sjuk, bråkar aldrig! Hon är perfekt från början! Avtagbara bröst, laddning via solljus, inbyggd termometer! Förstår du att du har bytt ut något levande mot teknologi?
Den gamla taxen Ludde skällde instämmande och sprang runt hennes fötter.
— Klart hon ler mot dig! Hon har ”hälsningsinställning” aktiverad! Hon himlar aldrig med ögonen, blir aldrig irriterad, skriker aldrig. Hon är ingen människa, Elias! Och du… du valde en illusion.
Han teg. Sedan suckade han djupt och gick in i sovrummet.
Nästa morgon stod Ingrid på balkongen, tankfull och med bultande hjärta, och tittade ner på gården där barn lekte och par promenerade. I hennes öron ekade sonens ord: ”Vi älskar varandra.”
Samma dag besökte hon tillverkarens hemsida för androider. Händerna skakade när hon bläddrade bland modellerna. Till slut valde hon: Viktor. Längd — 184 cm, mörka ögon, ”medkänsla-läge”, ”aktivt lyssnande”, ”extra mjuka kramhänder”. Dyrt. Jättedyrt. Men var inte sonens kärlek värd det?
Tre veckor senare kom paketet. En stor låda stod i vardagsrummet, och inuti — han. Hennes Viktor. Hans ögon strålade av lugn. Hans röst — mjuk och tröstande, som om han levt med henne i fyrtio år.
— Mamma, är du seriös? — Elias stirrade på Viktor, som satt bekvämt i den uppvärmda soffan.
— Varför inte? — svarade Ingrid lugnt. — Jag bestämde mig för att sluta lida. Du lever med en android — nu är jag inte ensam heller.
— Mamma… — Elias drog nervöst fingrarna genom håret. — Det här är ju absurt!
— Absurt? — Hon log ironiskt. — Inte mer än din Lovisa. Men han bråkar inte, tar inte illa upp, säger aldrig emot. Och han lagar bättre kaffe än någon barista!
— Men känslorna då? Värmen? Själen?
— Du valde ju precis samma sak. Har du dubbla måttstockar, min son?
Senare, i köket, försökte Elias igen:
— Mamma, jag fattar att du vill läxa mig. Men tror du verkligen det här kommer lösa något?
— Jag tror vi båda är trötta på smärta. På besvikelser. Jag har varit ensam så länge. Nu är det någon som frågar hur min dag varit, som drar täcket över mig…
— Mamma… Det är en ersättning. Som om du skaffat en kopia av mig.
— Och det är precis vad du gjorde, Elias. Vi valde båda bekvämlighet över komplexitet. Fast jag är i alla fall ärlig med det.
— Och nu då?
— Nu äter vi middag. Viktor har lagat lasagne. Lovisa kommer gilla den.
Den kvällen stod Ingrid på balkongen bredvid Viktor under tystnaden från gatan. Han höll hennes hand. Inne i lägenheten satte Elias på vattenkokaren medan Lovisa uppdaterade sin mjukvara.
Ibland tar kärlek konstiga former. Men är det inte viktigast att det är varmt i hemmet?
