Hej du, vet du vad man säger? Alla Karin är inte från Malmö, alla Andreas är inte från Gotland. Helgon är det få av här i världen. Så döm inte, titta hellre in i ditt eget hjärta. Var du verkligen så’n flitig fru åt din Andreas? – farmor kisade lite, som om hon redan visste svaret.
“Men farmor, Andreas lämnade mig för min bästis! Vart tog rättvisan vägen? Ska jag bara tiga?” var jag arg.
“Du ska i alla fall inte störta ner till hans jobb och tjalla chefen för att han är en kvinnotjusare. Skäms! Det gör man fan inte. Vi känner till allt det där… Bedragna fruar som sprungit till fackförbunden gråtandes och snuviga. Men kärlek följer inga förordningar och känner inga förbud. Det hjälper inte, gumman. Finns dig i det. Tiden får utvisa”, sa farmor lugnt.
Mitt besked om min otrogne man och svekfulla väninna väckte inte en rysning hos henne. Som om det var vardagsmat.
Hm, “finns dig i det”, lätt sagd. Min väninna Klara – den jäveln, ett riktigt odjur. Först begravde hon sin man och sen gav hon sig på min. Men det går åt skogen, jag ger mig inte!
Andreas hade förstås tittat på Klara förr. Jag minns när vi gick i bastun med gänget. Andreas kunde knappt slita blicken från henne. Han slickade sig om munnen som en katt vid grädden. Hans ögon smekte och kysste henne när hon stod insvept i ett lakan. Jag struntade i alla de där halva antydningarna förut.
Klara var ju otvivelaktigt snygg, mjuk, omtänksam. Men så? Vi hade varit gifta i sexton år, har sonen Markus. Jag var säker på att min familj var stark, att ingen syndande kraft kunde bryta den.
Klara och Erik fick inga barn. Jag vet att Klara tyckte det var jobbigt. Erik, han teg mest om det. Försto’ nog på sitt manliga sätt. Vi umgicks som familjer. Åkte på utflykter, semester tillsammans. Vi hade det så kul vi kunde. Men ja, allt har sin tid. Olyckan stod där och flinade.
“Dagmar, ambulansen hämtade Erik. Hjärtattack. Herregud, jag sa ju till honom…!” Klara var hysterisk. “Vi kunde ju adoptera! Men nej, han bara teg och blev sur. Nu vet jag inte ens om han…”
“Lugna dig, Klara. Det går bra! Du får se. Erik är stark”, tröstade jag henne ärligt.
“Åh, Dagmar! Jag vet inte hur jag ska leva utan honom! Han är min allt. Tröstar mig, peppar mig. Vad ska jag göra ensam?” snyftade hon.
“Begrav honom inte i förtid, Klara. Ta dig samman. Snygga till dig – smink, ny frisyr, naglar… Sätt på dig ett leende och besök din man på sjukhuset! Erik kommer bli kär i dig igen och bli frisk fortare…”
Den gången gick allt bra. Erik blev frisk. Livet fortsatte.
Sedan adopterade Erik och Klara en treårig flicka, Moa. Familjen var i lyckans topp.
“Nu är det inte läskigt att dö längre!” sa Erik plötsligt vid festbordet.
“Vad säger du? Nu ska du ju leva, se Moa växa upp”, sa vi förvånade över hans märkliga ord.
“Jag menar, jag lever inte förgäves. Jag värmer åtminstone en liten själ. Jag litar på min Klara. Hon klarar av vår lilla. Hon får gifta om sig om något händer…” Eriks ögon var så sorgspeglade, och han talade i gåtor.
“Men Erik, sluta nu! Hörru, vänner, skål för vår familjelycka!” utbrast min Andreas.
Då glömde vi Eriks bekännelse. Tills dess…
Dödens ängel stannar vid alla dörrar. Erik tog inte vård om sig. En andra, stor hjärtattack gav honom ingen chans. Nu vilar Erik för evigt.
Klara stod ensam med sin dotter. Hon sörjde sin man den tid som anstår och fann sedan ny kraft. Klara var trettio då. Hon förändrade hela sin image. Från blondin blev hon het bruna, köpte nya kläder och log mer. Vi möttes fortfarande vid festbordet.
Min Andreas längtade varje gång efter att få träffa henne. När hon var där gnistrade han av skämt, skrattade lite för tidigt, försökte behaga den unga änkan. Och Moa släppte han knappt från knät.
Jag vägrade se min mans flörtande. Trodde han bara ville hjälpa sin avlidne väns fru i en svår tid. Ja visst…
Klara bjöd oss på Moas tioårsdag.
Vid bordet skrattade vi, önskade Moa all lycka.
“Pappa, pappa, när flyttar du hem till oss på riktigt?” Det var Moa som viskade i örat på… Andreas.
Andreas kysste henne på kinden och viskade tillbaka:
“Snart, gumman, snart…”
Jag låtsades inte höra. Skapar man scen inför ett barn? Dessutom var det fest. Och Moa är ju oskyldig i vuxnas grymma spel.
Hemma frågade jag försiktigt min man:
“Andreas, tänker du lämna oss?”
“Var fick du det ifrån, lilla gumman?” Andreas ljög fräckt, kallt lugn.
“Du kallar alla ‘gumman’. Blir inte det rörigt?” Jag började bli nervös.
“Jaha… det där. Vet faktiskt inte vad jag ska säga”, svarade han röd och förlägen.
“Du går ingenstans, hör du det! Han tyckte synd om en änka! Klara har sitt öde och vi har v
Och nu är det jag, Lena, som går min ensamma väg med hunden vid min sida, lär mig att njuta av morgonens ljus genom fönstret och ser fram emot våren när skogen åter vaknar till liv – så långt livet bär.
