Du, lyssna nu, jag måste bara berätta om när kardiologen Bengt Bragander åkte till en kurort utanför Jönköping för att ta det lugnt. Han tänkte passa på att raka sig och gå på kvällens fest, du vet, man fyller ju fyrtio och så vidare Fast egentligen är Bengt över sextio, men vem ser skillnad på det i sådana sammanhang?
Så precis när han står och babblar för sig själv om att han fortfarande har det, forsar det plötsligt in en kvinna på rummet. För att beskriva henne hade behövts Carl Larsson och en hel färgburk. Hon var [] rejäl, så att säga. Man kunde hålla föreläsningar om den svenska kvinnans anatomi med henne på plats peka på höften, visa knät, och så vidare Hon har klarrött läppstift mitt i ansiktet, som att någon satt dit post-itlapp varning, och när hon talar dånar det genom väggarna.
Hon skriker nästan: Vilken tur att ni, den kände kardiologen, valt att komma just till vår kurort! För exakt just nu kör vaktmästaren en patient till behandlingsrummet och vår vanliga kardiolog är bortrest. Ingen hade ju tänkt sig hjärtinfarkt mitt i natten! Men här är ju ni Alltså, hon vevar på så Bengt märker att det inte går att smita.
Och där står han, och känner hur hennes tyngd av argumentation är omänsklig, ungefär som 150 kilo kvinnlig pondus med ett läppstift bredare än E4:an. Sådana kvinnor bryr sig varken om magi eller logik inte ens om kardiologen har hjälp av vaktmästaren och en sjuksköterska utklädd till lockande snögubbe (det är ju ändå Sverige).
Så Bengt släpas in i behandlingsrummet. Där står vaktmästaren Torbjörn med stirrig blick och en bår. På båren ligger en utpumpad, skäggig man som ser ut som en kombination av sjuåring och skogshuggare du vet, stora proportioner, men ändå helt slut. Ett sånt utseende hittas typ alltid på svenska docenter.
Vaktmästaren mässar: Han yrar. Säger bara lilja och lilja. Tror han är i en blomsteraffär. Sjuksköterskan tar blodtrycket och säger, ganska torrt men ändå märkbart nervös: Det är risigt. 70 över 50, och går neråt. Det är varken blodtryck eller mått på handled, haha! Och så fnissar hon. Bengt får gåshud över hela kroppen.
I journalen står dessutom: För den här patienten är 180 över 100 rena uppvärmningen.
Bengt spanar av behandlingsrummet letar desperat efter något användbart när han hör ovanliga ljud. Vänder sig om och ser sjuksköterskan gråta? Han ba: Hallå, hur är det? Hon hulkar: Tycker så synd om mannen
Det börjar dra ihop sig, alltså. Bengt pustar, gnuggar in sig med sprit och säger: Vi behöver adrenalin. Vet du vad det är? I vad ska vi dra upp det? Hon snyftar och hänger mot dörrposten.
Bengt tar sprutan själv och får syn på vaktmästaren, som står där med blicken som om han kollat rakt in i ett norrsken. Han har aldrig sett en så stor nål i sitt liv det där är en sån nål som man fredar sig från pirater med. Han står som en gråögd fågelholk med ostadiga ben. Sjuksköterskan snyftar i ett hörn, och Bengt tänker först ge henne en örfil för att hon ska lugna sig, men kommer av sig. Tänk om hon i panik kastar sig ut genom fönstret från tredje våningen!
Så då bestämmer sig Bengt: Nu får det bära eller brista. Han hittar platsen och stoppar in nålen i patientens bröstkorg. Och DÅ dimper vaktmästaren ner på golvet.
Sjuksyrran börjar skrika: Nämen, stackars Torbjörn! Bengt tappar tålamodet: Vad är det med er!? Var är ammoniaken? Sjuksyrran stirrar hål i väggen: Kommer dom dö? Kommer dom dö? Nej, det här kan inte mina ögon se
På skrivbordet står en tung, gjuten järnlampa David botar lejon mot förkylning ungefär, väger kanske fem kilo. Bengt vill slå sjuksköterskan i huvudet med den för att få tyst på dramat, men hejdar sig. Han vrålar istället: Nu får det vara ordning och reda! Vi behöver disciplin och LUGN!
Och just i det ögonblicket, sätter sig den skäggige patienten käpprak med ögonen stängda på båren. Sjuksyrran spänner blicken i honom: Inget bus här, tack! Och så trycker hon honom bestämt med handen mot båren.
Vaktmästaren är fortfarande så borta att Bengt knappt känner puls. Patientens hand glider återigen ner från båren. Hela tiden far han iväg, det här håller på att spåra ur! Nu kör vi hjärtkompressioner! ropar Bengt, medan han drar vaktmästaren förbi fötterna till sängen.
Sjuksyrran vänder på patienten, drar upp kjolen (uppenbarligen är sjukhusuniformen väldigt svensk här) och ser ut att ta sats över båren. Hjärtat, för tusan! Hjärtat ska du trycka på! gormar Bengt. Hon sätter sig på den skäggige, hela båren knakar som om den ska gå sönder. Under tiden försöker Bengt få vaktmästaren upprätt, men det är som att lyfta en blöt tvätt, han bara glider undan hur man än tar i honom.
När Bengt vänder blicken från det kaoset ser han sjuksköterskan färdig att mosa hela patienten, så han lyfter av henne från mannen, ger henne ammoniaken och placerar henne och vaktmästaren sida vid sida på bädden. De sitter där, som två hönor i chock, med bomull i näsan. Den ena med byxorna till knäna, den andra med kjolen runt halsen det bästa akutteamet Sverige kunde erbjuda.
Och just då reser sig patienten TREDJE gången, som ett bilsäte, med ögonen stängda. Vaktmästaren ser det och stupar framåt, rätt i klinkergolvet så det blixtrar.
Hörrni säger mannen på båren, utan att öppna ögonen, jag ber er vänligt men bestämt att sluta behandla mig
Sen förklarar han: Han är kronisk lågtryckare. Så fort snöovädret väntar, tappar han luften. Under åskväder blåser golvdraget honom mellan rummen. Sån har han alltid varit. Hans normala blodtryck är 80 över 50. Ibland blir det ännu lite lägre då funkar en kopp starkt espresso kaffes som botemedel. Men INTE att någon sätter sig på honom, särskilt inte sjuksyrror med pärlhalsband som biljardbollar! Han trodde allvarligt talat att nu var det slut och att lilla Ros-Marie skulle komma tillbaka från toan och undra var tusan han tagit vägen; det var ju hon som var sjuk, men det var han som nästan dog!
Bengt känner att håret blivit grått under hela denna session. Han sliter åt sig journalen och läser: Ros-Marie Yngvesdotter. Just det! På vägen hit hade han fantiserat om att kanske träffa någon trevlig dam på kurorten, få lite sällskap men nu, nu är den idén borta för evigt.
Vad är det här? frågar han sjuksköterskan och pekar på journalen.
Journalen, svarar hon rakt upp och ner, och bomullen hänger ur näsan.
Men det här är inte Ros-Marie, det här är väl snarare en Leif Rosengren?
Som ansvarig läkare borde ni ha upptäckt det själva
Du är ju hopplös!
Patienten inflikar: Jag förklarar. Min fru Ros-Marie är också här, hon gick på toa när det började snurra för mig. Kvar blev hennes journal, och så släpade denne snälle vaktmästare hit mig. Ja, jag mådde uselt, men nu mår jag faktiskt rätt bra! Dåligt, nu bra. Och skulle någon tända en tändare under min stol nu, ja då far jag nog iväg till yttre rymden av allt adrenalin ni tryckt i mig. Sovmorgon blir det då inte på tio år vilket passar utmärkt, jag måste ju skriva färdigt min nästa vetenskapliga artikel.
När allt var över, föreslår sjuksyrran: Vi var aldrig här, okej? Bengt funderade på att knocka henne med lampan ändå, men hon ler och säger: Jag tar hand om vaktmästarn.
Och för Bengt blev det tyvärr inget sällskap den kvällen, bara blodtryckstoppar och svensk kaoskomedi i kvadrat. Helt vanligt på kurort, alltså.
