Kära son, du ser att jag åldras… Jag ber dig, ha tålamod!
Min älskade pojke, du ser hur snabbt tiden flyger, hur åren förändrar mig? Jag ber dig – ha tålamod med mig.
Försök förstå mig när jag kommer att behöva dig och vet att dessa stunder kommer att bli fler.
Snälla, bli inte irriterad om jag börjar upprepa mig, om jag berättar samma historia andra, tredje, femte gången. Minns hur jag tålmodigt lärde dig att säga dina första ord, hur jag gick igenom alfabetet med dig om och om igen tills du kom ihåg bokstäverna. Minns hur många gånger jag förklarade samma sak för dig tills du förstod. Jag blev aldrig trött, för du var min son, mitt eget kött och blod.
Nu är det samma sak – lyssna på mig bara, även om det känns som att du redan har hört allt.
Bli inte arg om jag går långsamt, om jag inte längre kan hänga med dig som förr, om mina ben inte lyder mig. Minns hur jag höll din lilla hand och lärde dig gå. Hur du stegade osäkert medan jag stöttade dig för att du inte skulle falla. Minns hur du sprang och jag skrattande sprang efter dig för att fånga upp dig så du inte skulle slå dig.
Nu har det blivit min tid för att inte vara lika snabb eller stark. Men inombords är jag fortfarande densamma – din far.
Döm mig inte om jag inte kan hålla hemmet lika rent som förr. Om jag glömmer var jag lagt saker, om jag inte längre är så flink med allting. Minns hur många nätter jag inte sov medan jag tog hand om dig när du var sjuk. Hur jag bar dig när du hade hög feber, hur jag letade efter de bästa läkarna för att du skulle bli frisk.
Jag blev trött, men jag klagade aldrig. För du var min son.
Ha tålamod med mig om jag inte hänger med i tekniken, om jag inte förstår hur en ny telefon eller dator fungerar. Om jag frågar samma sak flera gånger. Ge mig tid, förklara igen, håll tillbaka irritationen. Minns hur jag lärde dig knyta skosnörena, hur jag visade dig hur du håller en sked, hur jag förklarade världen för dig. Jag gjorde det långsamt, tålmodigt, med kärlek.
Döm mig inte för att jag fortsätter oroa mig för dig även om du är en vuxen man. Jag väntar fortfarande på dina samtal, jag tänker på dig, jag ber att allt ska gå bra för dig. Och om jag frågar vad du ätit, hur din dag har varit, om du har sovit gott – vifta inte bort det. Förstå bara: för mig kommer du alltid att vara min pojke.
En dag kanske du förstår hur det känns att vänta när ditt barn är ute sent, att lyssna efter steg utanför dörren och glädjas över att han kommit hem välbehållen.
Jag vet att en dag kommer då jag blir för svag, när jag inte längre kan ta hand om mig själv som förut. Jag vet inte hur jag kommer att vara – kanske hjälplös, kanske glömsk, kanske retlig. Men jag ber dig – vänd inte bort från mig då.
Minns hur jag bytte dina blöjor när du var en bebis. Hur jag vaggade dig när du grät. Hur jag skyddade dig när du var rädd.
Om jag börjar göra saker annorlunda, om mina vanor förändras, om mina ord blir förvirrade – bli inte arg, bli inte ledsen, förlora inte tålamodet. Bara var nära.
När min tid kommer att lämna denna värld, sörj inte. Vet bara att jag var lycklig, för jag hade dig – min son, min stolthet, min kärlek.
Låt våra bästa dagar finnas kvar i ditt minne. Låt mig bli ihågkommen som stark, kärleksfull, omhändertagande.
Jag är tacksam för varje stund vi hade tillsammans.
Och medan vi fortfarande är här, medan vi kan se varandra i ögonen, vill jag att du ska veta – jag älskar dig, min son. Alltid.
